Kategori: Okategoriserade

är jag trots att jag jobbade båda dagarna. 3,5 timmar på lördag och 4,5 på söndag blev det innan jag kunde känna mig nöjd. Låg efter så ända in i och det går inte att börja måndagen med att ligga så pass mycket efter. Min arbetsdator låg nere mer eller mindre 2 dagar och det bara för att jag fick en ny som gick perfekt att koppla ihop och börja köra och sedan vägrade Pyramid att göra vad den skulle.
Det är fritt valda arbetstimmar så varken extra betalt eller annat gäller men jag tänker ta ut ledighet i stället och det är värt så mycket mer och att jag kan börja veckan i fas är helt underbart.
I går åkte jag in när KA började sitt jobb, 07:30 och var klar strax efter 12. Handlade en reservbryggare (vår Porsche (jo vi har en Porsche i köket) lade av) på Rusta som tom har en timer. Jag bara tog en billig variant tills vi kan få hjälp med värmepaketet på vår och förvånades över den finessen som timer ändå är. Det går att ställa in tiden när bryggaren skall gå i gång och det kan vara kul med nybryggt så snart man slår upp sina blå. I dag vaknade jag innan klockan ringde så jag vet inte om det fungerar ännu. Efter Rustabesöket så var det hem och så hade jag fått energi och satte i gång och packade upp lite mer grejor, gjorde iordning ett och annat och skurade till slut golven för att komma lite för sent och hämta upp KA.
Dagen avslutade vi med att vara en snabbsväng i bastun för duscherier och sedan tog vi sonika vårt pick och pack och åkte upp till centrum och åt ute vilket var en lisa för själen.

Det var en fröken Nina som ringde i elfte timmen och gärna ville låna ett par veckor till och det är bättre för kissarna eftersom hemmet  inte riktigt är som det borde. Desto mindre rörigt desto bättre för dom alla 3 men särskilt för Martin som är den nervösa av trion. Jag hade ställt in mig på att ha det bökigt och knökigt i sängen igen och känslan av det kändes som en lisa för själen. Det känns ändå bättre för dom att få två veckor till på "hotell" med oerhört omsorgsfull och tillgiven "personal" och slippa leva i denna röra. Dom kanske rent av har ett badrum att komma hem till men det tror jag inte riktigt på, det dröjer nog mer än 2 veckor för inget av återställningen har kunnat påbörjas ännu men det blir under morgondagen.

Här har inget nytt under solen inträffat mer än att vardagsrummet är användbart och mer än så och det mesta är i dom färdiga köksskåpen. Det är roligt att hitta sina saker även om problemet är mer av arten, "i vilket skåp skall det stå" än utrymmesbrist för det finns gott om plats i vårt snart färdiga kök.

En sak är säker, resultatet är inte värt resan som togs för att det skulle bli så här. Kanske tycker jag annorlunda om ett halvår men jag hade hellre haft det gamla, slitna, fula kvar och haft hemmet intakt än levt som i total kaos och få fint, jag menar det har ju faktiskt tagit nästan 5 månader till det som är nu och risken är ju en månad till innan vi har ett helt badrum också.

Ett tillfälle till samkväm där julmarknad i Danmark ligger och lurar ca en månad bort lyfter väldigt mycket. P.S. Nina och Levent, vill ni vara barnvakter då? D.S. *stort flin* Jag har förberett mitt jobb och en sak är säker, vi skall åka hur det än blir med vad som helst i framtiden så skall vi göra detta.

Hoppas du slipper lövhalka, en sak som verkligen ställer till livet för en pendlare som jag med många och långa förseningar både till och från jobbet. Idag åker jag bil in av helt annan orsak. Jo, en till bra sak, i morgon är det halv dag och dessutom fredag.

och tur är väl det egentligen annars lärde vi oss aldrig något, varken bra eller dåliga saker. Jag tror vet att alla behöver både motgångar och framgångar i både stort som smått för att faktiskt växa i det dagliga. En del människor får det ena med råge överfyllt och en del glider omkring och märker knappast hur andra har det. Jag är trots allt ganska tacksam att jag inte tillhör den senare skaran utan den första men råget kunde ha varit aningen mindre allt som oftast.

Det är ju också så här att livet är den tuffaste skolan man kan gå och så är det. Det märkliga i det hela om jag tänker på Thèrése är att hon har något jag undrar om jag hade haft i hennes skor i dag, en järnvilja som gör att även om benen knappt finns där så gås dom på och framåt går dom dessutom. Det kan bara vara den rena hjärnviljan som faktiskt inte accepterar att benen knappt känns och egentligen inte heller är gångbara men ändå går dom. Vi är fascinerande faktiskt i hur vi kan trots att vi i praktiken inte kan. Vi mäktar mer än vad som alls är möjligt och mer än så ofta.

Jag tror också att frökens livsskola på något sätt rustat henne för detta (jag tror varken på det ena eller det andra och absolut inte på hokus pokus) och ja, det stinker av orättvisa på alla fronter men det går ändå fast nog fan har förtjänat något helt annat, inte tu tal om den saken.

Jobbet är det dags för, ha en bra vecka, jag skall göra mitt bästa för att få en dito och ikväll har vi kusinbesök (Tessans kusin med kompis från Göteborg) på middag (det går faktiskt att både sitta i köket och i vardagsrummet, det ser nästan fint ut också.)

Från 5 plack till 32 plack är riktigt illa, det är MRT från förra året och i år. Att fötterna gränsar till det som kallas sekundär progressiv MS är likaså skit. Att fröken bara är 25, precis har börjat leva mer i ro, skaffat sig jobb där hon trivs, börjat skönja att efter regn kommer solsken och så kommer det MS så kan allt börja om från början är värre skit.

Falsk lättnad när det "bara" är skovformen för det behöver inte bli så mycket mer än så här säger forskaransvarig tillika hennes MS-läkare. 1,5 år har gått sedan diagnos ställdes och det har bara gått åt ett håll kan man enkelt beskriva. Inga av skovsymptomen har återgått utan snarare förstärkts och blivit till vissa delar konstanta, värst är allt men dessa är mer illa än andra, smärtan, den totala tröttheten, kraftlösheten, sömnsvårigheterna, kognitiva minnessvårigheterna och ostyrigheten i fötterna i kombination med domningar. Prat om rullstolsramp skrämmer och vi är inte där ännu men hon är så medveten om att den dagen är närmare än vi velat tro tidigare, fy för fan själv säger jag bara.

Livet stinker faktiskt och detta är bara för orättvist så det finns inte. Jag är förbannad faktiskt för det är mitt barn som äntligen skulle liksom landa bra. Det djävliga är att hon antagligen har haft MS sedan pre-tonår. Det var två incidenter när Tessan var yngre och vi fick åka in akut eftersom hon blev som förlamad i benen. Dessa två gånger var inte relaterade till varandra och alltså något år mellan tillfällena så tanken fanns inte men ingen kunde förklara det hela heller men det försvann ju fort. Växtvärk är för många vanligt men ändå finns det rim och reson där, hennes var varken det ena eller det andra och enligt läkare lite troligt växtvärk, snarare MS.

Det finns en uppsjö symptom som tillsammans säger en hel del men som ingen lagt ihop till MS för den tanken fanns inte. En hel del av det ostyriga, oregleriga tonårstakterna som blev evigt långa, grejor som verkat vara ett under resans gång kan i detta fall mest troligt länkas ihop i slutänden till MS säger experterna och det i samband med PCO´n och sköldkörteln säger ju sig självt att inget blir som man kan önska under den sena pubertala fasen i livet.

Har gjorts i helgen och i dag verkar en liten början ha hänt, jag sov tills väckarklockan ringde och det är första gången på många veckor. Vi gjorde inget särskilt alls förutom att packa upp enstaka kartonger, iordningställa lite av vattenskaderöran och försökte lyssna på kroppen.

Vaknade ändå kring 6 båda mornarna och lyckades också väcka KA lite tidigt (inte 6 men ändå ). Han behöver också få sova men det är lite svårt att stänga omkring sig och inte låta alls som det är här hemma även om tanken är att vara tyst, så tyst det bara går. För den delen har ännu ingen varit här och lagt flytspackel så när vi får ett ordentligt badrum vet ingen i dagsläget. Förbannade byggfirma och förbannade HSB.

I går kväll var vi i bastun och sedan en väng förbi skön fröken (jag hade tiggt till mig lite hemgjorda köttbullar med hemlagad mos till min lunchlåda) och hämtade min mat.

Nervöst och lite oroligt var det med tanke på orkanen Wilma och hennes framfart eftersom Sofias föräldrar är där på bröllopsresa. Vi försökte få kontakt och lyckades inte särskilt bra men så ringer telefonen och brudparet hade p.g.a orkanen avbrutit resan och var åter i Sverige. Del av resan återbetalas så kanske kan dom göra något när det inte är orkansäsong.

Nina fyllde 35 år i lördags och ett sent men lika stort GRATTIS kommer här. Allt är visst lite halt och lytt här i gökboet men det blir nog ordning på torpet så småningom.

Kallt och halt och strul i lokaltrafiken så dags att bli klar. Ha en bra vecka, det tänker jag försöka ha. Kanske får vi ett helt färdigt kök i bästa fall med fungerande häll, fläkt och kyl.

Så less på detta och inte en krona så långt ögat når, inte blev det bättre av att jag lyckades tappa månadskortet heller. Både ansiktet och öronen skriker lugna ner dig, lugna ner dig men det är lätt att säga. Sönderstressad kanske det kan beskrivas som och ja så är det men vad fasen skall jag göra åt det just nu. Jag känner mig konstigt nog lugn inombords men ansiktet och öronen bevisar det motsatta trots att jag säger till mig själv, stressa av, stressa av men det hjälpte inte.
Hela situationen är problemet och jag vet det men det hjälper inte. Tydligen är flytspacklingen av vårt badrum på gång för när vi kom hem i går låg det säckar med spacklet i trappen och det hade också slängts all den bråten av gamla köket som stod utanför. Kors i taket. Ett aber bara Mannfred kan inte vara hemma då eftersom det i pulvret på det mesta spackel är farliga ämnen att andas in. Firman har inte hört av sig till oss så vi vet inte när, var eller hur. Skall bli intressant att se vad som händer och fötter.
Redan onsdag också och snart är det helg och sedan är den över och så springer det bara iväg allting. Stressad? Jag?! Nej, vem kan tro det.

Tusen tack för gratulationerna från alla. Trots bristen på tårta var det en okej dag med mycket vila, vila och åter vila. Tårta eller annat fikar vi i morgon enligt andras önskemål.
Mamma fyllde år i går och grattades med både blomster och sång. Hon är exakt 19 år äldre än mig, en ganska ung mormor, 62, med tanke på att äldsta barnbarnet är 25 och går mot sitt 26 och hennes äldsta dotter är 43.
Försäkringsskadan är avslutad vad gäller försäkringsbolagets del men än har inga storverk dykt upp på kontona men enligt utsago skall det landa på kontot under eftermiddagen. Varken sönderrostad spis eller kyl blev ersatt eftersom dom var så gamla så dom hade inget värde kvar, äsch det blir väldigt bra ändå. Vi tror på idag vad gäller kontot när vi ser det.
Nu är den delen klar och alla våra utlägg var okej så det var bra med tanke på allt vi drog iväg och gjorde i brist på klarhet. Men, jo det är ett stort men, HSB´s del är ännu inte klart. Röret är inte utbytt efter kameraundersökningen, det blöta vid vår ytterdörr, på utsidan, är ännu inte undersökt från dom andra rören, tröskeln till badrumsgolvet, som revs loss i förrgår för klinkersättningen, var bra blöt. Skumt med det mesta.
Min hjärnskakning är relativt okej men nacken är lite jobbig så kanske fick den sig en knix ändå och då blir det inte bra. Jag jobbade igår och tog det varsamt, så varsamt jag kunde. Jag upplevde också en tröghet hos mig själv som faktiskt, tro´t eller ej, inte är normalt hos mig.
På med sockorna (inte KA´s) och så iväg, til later folks!

är ibland kul och ibland inte. Min var det inte för den resulterade i en rejäl hjärnskakning. Bortsett från hjärnskakningen så känns det lite så där typiskt mig att lyckas med något dylikt även om hjärnskakning aldrig tidigare har hänt.
I brådskan i går morse valde jag att inte leta efter par av mina egna sockor utan snodde ett par nya av KA, herrsockor. Det var ett dumt val för dessa är livsfarligt hala på bra behandlade kontorsgolv, dvs bonade sådana (inte nybonat) när man som jag gjorde springer för att öppna utan att sätta fötterna i tofflorna.
Hur jag lyckades vet jag inte men lyckades gjorde jag och helt plötsligt låg jag på golvet i mitt eget rum och 4 oroliga ansikten stirrade ner på mig. Först dunsarna och seda mitt skrik ställde till dom oroliga ansiktena. Vänster tå, vänster axel, vänster sida av huvudet ovanför örat och så vänster skinka tog smällen. Först flög jag in i dörrposten med vänster tå och dito axel och sedan avslutade jag med att dunsa i golvet med rumpan som första träffpunkt och huvudet som den slutliga.
Låg kvar ett tag och bulan på sidan av knoppen (ovanför örat) växte till sig ordentligt och sedan lyfte dom upp mig så jag fick sitta för ligga på en säng ville jag inte. Jag försökte få ihop tillvaron sittande men huvudet var inte riktigt fräscht men det gick tyckte jag men inte dom övriga. Efter lunchen började det sticka ovanför munnen och mitt ansikte hettade och var ganska rött till hälften, den andra hälften var väldigt blek och jag tvingades att ringa Sjukvårdsupplysningen och sedan KA för transport mot Danderyds Sjukhus där vi väntade nästan 4 timmar innan jag efter en väldigt nogrann undersökning vad gäller reflexer och koordination, puls, blodtryck osv fick åka hem med lätta förmaningar. Stanna hemma idag och om det känns relativt bra kan jag jobba men måste vila om jag känner tröttheten komma. Gärna ta en promenad eller två och inte bara göra ingenting. Detta kan ta några dagar och sedan bör det ha självläkt på kontoret men varsamhet var en bra och viktig sak.
Läskigt var det, det är en sak som är säker. Det löjliga var att precis innan jag dansade runt fick vi besked om att 1 ton gods skulle komma in och ja, jag bar inte en kartong. Lite dumt sätt att slippa konka kartonger på tycker ju jag iaf.
Gårdagens planer sprack alltså totalt och KA är lite besviken för han hade tänkt en del men vad fasen spelar det för roll i sammanhanget. Bortsett från vad vi skulle fixa här hemma hade en eller ett par ess i rockärmen inför i dag. Vi har bestämt att idag är på lördag istället.
Idag känner jag verkligen att jag har en kropp men det är inte så farligt som jag trodde det skulle vara. Bortsett från mina blåmärken är det lite väl svullet i axelpartiet och bulan i huvudet har breddat sig men avtagit i djup 🙂 Det blir nog bra det här också men jag skall nog lägga mig en liten stund.

och även ett praktiskt dito. Hallmöblemanget har flyttat ut i hallen med både hatthyllor samt sko/sittbänkarnna. Sovrummet börjar likna ett sovrum. Micron fick också respass från sovrummet och står numera provisoriskt på barbordet, eller vad vi nu skall kalla det för, i köket.
Middag har ätits vid barbänksbordet (mitt i byggkaoset 🙂 ) och gissa om det var godare än gott. Vi mös riktigt där vi satt ganska högt upp, tända ljus och ett glas vin. Det känns hoppfullt på alla fronter och hopplösheten har förbytts till djävlaranamma igen och i vårt fall är det en ganska självklar växling men det är inte roligt att tappa varken sugen eller musten och känna att nej nu orkar jag inte.
Vi har fått upp tapeterna färdigt kan man väl säga, finputs återstår. Det värsta med tapeterna är att vi märkte att färgen vi valde, en benvit, inte är benvit utan går i rosa, dvs har rödstick i sig och är inte alls det vi köpte. Var tvungen att kolla på Bauhaus och mycket riktigt så har det felmärkts där trots att vi kollade och dubbelkollade så vi fick med oss rätt färg enligt utställningen. Vi fick med oss rätt färgkod men utställningen är felmärkt så det blev fel färgkod.
Förbannad blev jag när vi såg detta och tapeten var inte den enklaste att få upp heller. Först trodde vi att grundandet inte räckte och något slog igenom men så var det alltså inte. Samtal väntar till Bauhaus bygg- och färgansvariga under dagen, antingen med eget besök eller så via telefon för han var inte där i går.
En droppe som inte lyckades rämna oss (som verkar ganska typiskt vår tur eller otur) är att bastun har blivit vattenskadad och det fick vi veta när vi skulle ta vår bokade tid i går efter helgens hårda arbete. Goda råd är dyra och dottern var inte nåbar så det blev sonen (som turligt nog bor i Kungsängen numera) som lånade ut sin dusch.
Till arbetet!