Kategori: Okategoriserade

men samtidigt vet vi inte hur resultatet blir men vi får se, måtte det bara bli okej utan allt för stora konsekvenser för annat tillåter jag mig inte att tänka. I augusti skall motåtgärder sättas in så vi kan bara vänta. Märkligt hur somliga får ta allt och andra ingenting förutom räkmackan som är där flinande åt dom utan ens en sträng majonäs.
Allt går, det som inte går går det också. Frågan är bara hur.

Välkommen fröken Signe Lina och stort grattis till Carina m familj. Jag citerar Kattis från gästboken:

Nu äntligen är väntan över för alla oss (och mor & far förstås) som väntat på det där samtalet från BB.
Signe kom ut 3330g och 48cm med hull och hår.
Grattis Carina och Thomas som kämpat er i förlossningen. Grattis Elin & Johan till en lilla syster!

Vad jag vet finns en till ”tjockmage” som är på gång även om det dröjer en tid till (spännande skall det bli och vi hänger med).

Sugen är tappad och luften är lite ur och mail obesvarade. Samvetet gnager och lite till men vi har mer än så att hantera just nu så jag struntar faktiskt blankt i det för tillfället. Vi vet kanske mer på torsdag om det som sker eller så får vi vänta lite till, who knows. Det är så att livet är och inte alltid som vi önskar och nej det har ingenting med lägenheten att göra.
Vi har fått ordentligt städat hemma, varenda pryl, bok och annat har fått sitt men besöket körde fel och kom inte. Vilan var skön i solen och skuggan och fikan på balkongen likaså utan besöket. Det finns fler tillfällen.
Updaterat: 23 juni Den 4 juli blir det mer vetskap och om det går att göra något åt.

åtminstone i 1 år. Vadå klart? Boendet är grönt och banklånet vi till slut fick gjorde sitt till. I fredags fick vi till slut beslutet vi väntat med sådan ångest på. Om 1 år blir inte väntan på beslut lika ångestfyllt för då har vi inget som ökat i värde.
KA och jag skålade faktiskt på lördagen i ett par champagneflaskor (små) vi fått när vi åkt på kryssning för flera år sedan. Det känns bra och nu kanske vi kan börja våga leva mentalt igen. Skål till världen och oss.

Cheetas bästa vän Herman har dött. Herman var alfa hannen och tydligen ville hans kompis sedan 5 år ta över och det blev en riktigt fajt som knappt gick att bryta. Herman blev väldigt skadad och opererades i flera timmar men han klarade inte det utan dog. Han blev iaf 42 år. Så stiliga kort har jag hittat på honom och jag hoppas verkligen att jag får kopior. Uppdaterat: 20100501, jag fick kopior, kika själva på denna sida och tänk att han var en gammal kille. Artikeln är borta så detta stämmer inte längre: ”Det står om Cheeta i texten fast dom har skrivit Guita men det är min Cheeta”.
Fasen vad ont det gör, jag hade hoppats kunna ta mig till Lowry Park Zoo för att träffa honom, en länk till mitt livs kärlek, chimpansen Cheeta. Det finns mer om Cheeta och Herman och mannen som för alltid är ”min” uncle Ed, mannen som tog med Cheeta och Herman till USA och gav dom ett underbart liv trots att Cheeta dog för länge sedan, på min afrikasida.
Det är mina rötter och kärleken till djur kommer därifrån och den absoluta kärleken till chimpanser har sitt ursprung där.

Artiklar om Herman från diverse tidningar:
http://www.naplesnews.com/
http://www.tampabaylive.com/
http://www.cbs47.com/
http://www.firstcoastnews.com
http://www.tbo.com/
http://www.tampabays10.com/
http://www.sptimes.com/
http://www.wpmi.com/
http://www.tbt.com/tampabay/

Nu, först nu vågar jag tänka ett år framåt i tiden. Efter samtalet igår där vi önskade varandra trevlig sommar och vi kom överens om att om det inte händer något dramatiskt så behövs ingen ytterligare kontakt förrän om ett år. Det var med vår handläggare på fogdemyndigheten jag pratade…

Första juni, smaka på den du. Hur sjutton kan det redan vara 1:a juni och dessutom bara +7? Tiden har bara flugit sin kos och det känns som att jag knappt hinner med. På sätt och vis är det positivt för det tyder ju på att dagarna absolut inte är långtråkiga utan stressiga. KA har fått infektion i käkoperationen men går nu på penicillin och får hålla på att klämma ut lite skräp tills det är borta. Inte konstigt att provisoriet satt galet och skavde.

Mannefredde nös men igår nös hon ingenting så vi behöver alltså inte oroa oss ett dugg. Nysningar är vanligt men inte blöta nysningar som kan tyda på infektion. Hon nös bara några gånger blöta nysningar så vi var lite oroliga. Vikten var lite halvdann också men vände uppåt igen i går. Antar att det bara var väder och vind och ingenting annat. Annars går vardagen på i sin vanliga lunk utan några nyheter vare sig här eller där.

En sak vet vi och det är att det blir stammbyte nästa år och där ryker hela eller delar av det nyrenoverade badrummet (förutsatt att vi bor här då). Tja, så kan det gå. Inget regnvatten har synts till på golvet så dagvattenröret verkar vara helt och det i sig är positivt. Dags för pendeln – ciao! En sak önskar jag mig och säkert många, många andra också – lite sol, det behövs för mungiporna och livsandarna.

Till slut fick jag till installationen av pluginet MT-Bloggroll men det krävdes Firwfox för med IE gick det inte och jag har provat många gånger.
Det gick lekande lätt att importera opml feeden jag exporterade från RSS Bandit och laddade upp. Det enda jag fick göra som handpåläggning var att ändra å, ä och ö.
Att min sida ser rörig ut med en massa saker både här och där är en detalj som än så länge får vara som den är.

Fort gick den och både skönt och roligt var det att komma iväg och träffas utan stress och särskilda tider att passa.
Resan ner i onsdags gick bra även om morgonen var bra stressig för KA som fick packa iordning, greja färdigt det sista här hemma och orda det som måste ordnas innan jag slutade. Han plockade upp mig före 14 och så började resan ner. Det blev en runda i Södertälje och sedan en virrigare en i Norrköping (Tiina, vi åkte förbi där du bor och vinkade iaf.) Det blev vägen mot Kalmar och förbi Söderköping (tänkte på dig då Tuija, särskilt förbi OK macken, Matias mack)
Jag är osäker på vad klockan var när vi var framme och det spelar ingen roll. Första stoppet i Ankarsrum blev på den lokala pizzerian där Mannefredde fångade en mans uppmärksamhet. Så var vi helt framme och så kul var det att få träffa Sandra också för det var bra länge vi sågs sist, höstas någon gång tror jag det var.
Deras hus är ett underbart charmigt hus med själ och en stor tomt (mycket gräs att klippa och enligt KA kan en maffig damm med rinnande vatten som en flodbank fixas och det skulle bli så fint) och 3 glada gojor (tja, nästan iaf eller jo, glada var dom även om Sessan var lite skeptisk till oss.) Shirley blev glad och nyfiken på Mannefredde och Hebbe Bubben faktiskt lite gillande.
Vi var runt i området som är betydligt större än det verkar och så fina omgivningar med både land och vatten. Jörgen kan sin historia och det ger lite mer liv i gamla byggnader, bostäder och sjöar (det mesta kanske var en enda sjö men den var på många olika ställen)
Vi var en sväng in till Vimmerby och spanade in lit och åt en matbit ute också så lite uteliv blev det. Det är en bit men med Stockholms mått mätt är det precis runt hörnet, nästan iaf. Vi åkte med ånglokdragna gamla smalspårsvagnar. Smalspåret firade nämligen 150 år och en av stationerna för detta ändamål var just Ankarsrum.
Västervik är oerhört charmigt och promenaden från stationen (ändstation för ånglocket) till bilen (KA och Jörgen hade lämnat den i Västervik innan) via en pizzeria med stooora pizzor (jo dom var stora och goda)
KA växlade verkligen ner från högvarvig växel till i princip nollvarvig växel (han både vilade lite och la sig tidigt). Vi satt ute och rökte och fick känna känslan av rofylldhet och noll stress. Det är skänt att vara hos någon där man får känna sig som hemma (alla dumheter beghöver man inte ha i bakfickan) En råbock strosade förbi också men tyvärr hann vi inte fota men jag tänkte tjuva åt mig ett från S & J för dom har fotat.
En hel del skratt och roligheter och faktiskt det viktigast känner iaf både KA och jag, harmoni.
Då var helgen i princip slut och dags för hemfärd. Tog vägen förbi Vimmerby och fikade innan det bar iväg. Från Norrköping stod det i princip helt stilla ända tills avfarten mot Kolmården och lagom från Järna var det lika illa. Till slut var vi framme och hem, fick blomster på Mors Dag och det blev en kaffe och packa upp. KA for iväg och hämtade hem 3 pälsbollar från Nina och Levent. (Tusen, tusen tack Nina och Levent för att ni ville ha lite kattpensionat ännu en gång och med så kort varsel.)
P.S Texten The Lizard är ett skämt, bara för info så den som vill får gärna skratta. D.S.

(En arbetskollega mailade denna i morse)
I had to take my son’s lizard to the vet.
Here’s what happened:
Just after dinner one night, my son came up to tell me there was
”something wrong” with one of the two lizards he holds prisoner in his
room. ”He’s just lying there looking sick,” he told me. ”I’m serious,
Dad. Can you help?”
I put my best lizard-healer statement on my face and followed him into
his bedroom. One of the little lizards was indeed lying on his back,
looking stressed. I immediately knew what to do. ”Honey,” I called,
”come look at the lizard!”
”Oh my gosh,” my wife diagnosed after a minute. ”She’s having babies.”
”What?” my son demanded. ”But their names are Bert and Ernie, Mom!”
I was equally outraged. ”Hey, how can that be? I thought we said we
didn’t want them to reproduce,” I accused my wife.
”Well, what do you want me to do, post a sign in their cage?” she
inquired. (I actually think she said this sarcastically!)
”No, but you were supposed to get two boys!” I reminded her, (in my most
loving, calm, sweet voice, while gritting my teeth together).
”Yeah, Bert and Ernie!” my son agreed.
”Well, it’s just a little hard to tell on some guys, you know,” she
informed me. (Again with the sarcasm, you think?)
By now the rest of the family had gathered to see what was going on. I
shrugged, deciding to make the best of it. ”Kids, this is going to be a
wondrous experience,” I announced. ”We’re about to witness the miracle
of birth.”
”OH, Gross!”, they shrieked.
”Well, isn’t THAT just Great! What are we going to do with a litter of
tiny little lizard babies?” my wife wanted to know. (I really do think
she was being snotty here, too. don’t you?)
We peered at the patient. After much struggling, what looked like a tiny
foot would appear briefly, vanishing a scant second later.
”We don’t appear to be making much progress,” I noted.
”It’s breech,” my wife whispered, horrified.
”Do something, Dad!” my son urged.
”Okay, okay.” Squeamishly, I reached in and grabbed the foot when it
next appeared, giving it a gingerly tug. It disappeared. I tried several
more times with the same results.
”Should I call 911?” my eldest daughter wanted to know. ”Maybe they
could talk us through the trauma.” (You see a pattern here with the
females in my house?)
”Let’s get Ernie to the vet,” I said grimly.
We drove to the vet with my son holding the cage in his lap. ”Breathe,
Ernie, breathe,” he urged.
”I don’t think lizards do Lamaze,” his mother noted to him. (Women can
be so cruel to t heir own young. I mean what she does to me is one
thing, but this boy is of her womb, for God’s sake.)
The vet took Ernie back to the examining room and peered at the little
animal through a magnifying glass.
”What do you think, Doc, a C-section?” I suggested scientifically.
”Oh, very interesting,” he murmured. ”Mr. and Mrs. Cameron, may I speak
to you privately for a moment?”
I gulped, nodding for my son to step outside.
”Is Ernie going to be okay?” my wife asked.
”Oh, perfectly,” the vet assured us. ”This lizard is not in labor. In
fact, that isn’t EVER going to happen… Ernie is a boy. You see, Ernie
is a young male. And occasionally, as they come into maturity, like most
male species, they um….um….masturbate. Just the way he did, lying on
his back.”
He blushed, glancing at my wife. ”Well, you know what I’m saying, Mr.
Cameron.”
We were silent, absorbing this. ”So Ernie’s just… just… Excited,” my
wife offered.
”Exactly,” the vet replied, relieved that we understood.
More silence. Then my viscous, cruel wife started to giggle. And giggle.
And then even laugh loudly.
”What’s so funny?” I demanded, knowing, but not believing that the woman
I married would commit the upcoming affront to my flawless manliness.
Tears were now running down her face. ”It’s just… that… I’m
picturing you pulling on its… its… teeny little…” she gasped for
more air to bellow in laughter once more.
”That’s enough,” I warned. We thanked the Veterinarian and hurriedly
bundled the lizards and our son back into the car. He was glad
everything was going to be okay.
”I know Ernie’s really thankful for what you’ve done, Dad,” he told me.
”Oh, you have NO idea,” my wife agreed, collapsing with laughter.