Kategori: Okategoriserade

Ha en trevlig långhelg (i bästa fall), ta det lugnt med ”priten” och njut av det mentala lugnet du kanske har möjlighet att ha. Skall bli roligt att träffa J och S samt gökarna såklart
Nina och Levent ställer upp som kattvakt, rättare sagt pensionat, och dom kära pälsbollarna verkade gilla läget förutom resan dit som bestod av skyhög klagan.
Krisit Himmel, tänk vad många har gift sig den dagen och fortfarande gör och vi gjorde också.

Vad SMN är får du ta reda på helt själv men om Tiina sköter sig så kanske du kan få lite mer av det som behövs varje dag, en daglig dos av skratt.
P.S. Tiina, kors i taket du har uppat två dagar på raken. Du, din dagens låter onekligen spännande, har undrat vart du tagit vägen lite sådär.D.S.

Bengt skrev om en omprioritering han gjorde i valet mellan Nätrot och att det var hans frus födelsedag.
När jag var yngre var aldrig dom snällare killarna populära som pojkvänner eller framtida kap utan dom snälla och mjuka killarna var bästa kompisar och inte som eventuella partners. Så tänkte jag inte då men med facit i hand var det definitivt så och så var med dom allra flesta tjejerna jag umgicks med då. Till dom snälla killarna gick man när det var viktiga saker att diskutera (som att begripa ens egen pojkvän), göra kompissaker med eller bara ha skoj tillsammans med. Dom snällare killarna visste man precis var man hade dom och kanske är det orsaken till att dom inte sågs på som annat än bästa vänner.
Vid ett par tillfällen (som jag vet om) ”förr i tiden” var sådana killar väldigt, väldigt intresserade av mig som presumtiv flickvän men jag såg dom inte alls som presumtiva pojkvänner. Den senare (benämd Y) minns jag kring många fler saker eftersom jag då var sambo med en misshandlare (benämnd X och numera död). Y var kompis med X och kunde inte förstå hur X kunde bete sig som han gjorde. Efter första gången när alla visste (det hade hänt förr men inte så att andra tydligt kunde se resultaten) var Y en stor stöttepelare och försökte verkligen dra mig från X.
Det lyckades en tid och jag landade väl ut (trodde jag), kanske om tiden hade fått vara och inte X blivit nykter och mer normal kanske annat hade hänt men samtidigt såg jag aldrig Y på det sättet utan jag såg honom som en väldigt god vän som kunde krama och trösta när jag var ledsen och viktigast av allt, som jag litade helt och fullt på.
Mitt val (jo, visst var det ett val även om det var ett dåligt sådant och kanske inte ett aktivt heller utan det liksom bara blev) den gången gjorde att jag svek fröken, mig själv och Y samt några andra goda stöttepelare då. Y drog sig undan och det var helt logiskt i sammanhanget för han vägrade att stå och se på vilket var rätt tänkt av honom med facit i handen.
Det där med kärlek och respekt där ödmjukhet och kommunikation ingår var det och jag svävade visst ut. Varför ser vi tex det val Bengt gjorde som toffelaktigt? Jag gör det INTE utan ser på det som en del i en respektfull relation där det gemensamma är det viktiga och inte där det ensidiga för ens egen vinning är prioriterad.
1991 i september började jag nattvandra med Farsor och Morsor på Stan (dom fanns då bara i Stockholm). Den 2 november det året träffade jag KA första gången eftersom även han var med i Farsor och Morsor på Stan. Jag var väldigt allergisk mot män då och det gällde alla män som i princip kunde ta något gammalt och dra över sig. Jag var inte anti mannen för att han var man utan som presumtiv partner vilket är stor skillnad. Kompis kunde jag vara men där gick min gräns till det motsatta könet.
KA var en ”snäll en”, en sådan där som bara var snäll och som presumtiv vän kunde jag kanske tänka mig honom, dessutom var han gubbe och bara 5 år yngre än mamma. Han envisades med att komma och låna min Tandbergs stereorullbandspelare (den lever ännu) och jag är ff skyldig honom köksgardiner *asg* från den tiden men det får han aldrig några vilket vi båda begripit för länge sedan och också skrattar mycket åt.
Här sitter vi båda i dag och har varit gifta i 12 år (12 maj 1994), sambos sedan februari 1992 (det gick fort), förlovade 17 maj 1993 i Norge såklart. Många resor har vi varit igenom och mycket ångest har vi genomlevt men turligt nog landat båda två. Resorna har vi gjort tillsammans och landningen likaså. Det har inte varit saker mellan oss förutom dom första konstiga 8 månaderna som sambos där jag tog igen mina ”rättigheter” och där KA stod pall vilket jag än idag beundrar honom för.
Vi har tappat oss själva en hel del på resans gång men någonstans nu är vi på väg att landa mjukt igen och kan börja vara vi igen. Saknaden är stor över det mer normala vi, jag och mig själv. Jag vet att KA saknar sig själv också. Det har varit yttre omständigheter och inte problem i vår relation.
Våndorna och kaoset har varit många och svåra men vi har stått där, tillsammans, och kommit igen, igen och igen. Så snart vi trott att yes det har löst sig, det blir bra, vi fixade det osv så har nästa grej landat i våra knän som slagit undan allt ännu en gång. Biland förundras jag över att vi har alla cellerna kvar och att vi inte hamnat på låst plats istället.
Det jag vill mena och som är andemening med hela detta ordflöde och röra är att osjälviskhet, kommunikation, respekt och ödmjukhet är det fundamentala i alla relationer annars kan inte relationerna fungera och från min synvinkel (jag är tjej) krävs det mer snällhet eller kalla det för det fler tofflar då om du vill det, jag gör det inte. Jag är oerhört tacksam för att KA stod ut (och ff gör *ler*) och lät mig landa efter år av psykningar, slag, makt och kontroll. Jag tog igen mina rättigheter vilket är en omskriving av att jag faktiskt var ganska vidrig en tid och sedan planade jag ut. Utan den gode mannen hade detta inte blivit och jag känner ännu större respekt för Bengt, KA och andra som faktiskt kan vara kärleksfulla och ödmjuka mot sin partner.
Förhoppningsvis genererar det fler män och kvinnor med denna egenskap. En eloge till den ödmjuke mannen är mitt mantra.

”Ja vi elsker dette …” och ja, jag är ff en tvättäkta norrbagge och kommer så att förbli hela mitt liv.
Grattis alla landsmän och grattis också till KA och mig på vår förlovningsdag som vi faktiskt gjorde på Langhus hos mina föräldrar då en gång för 13 år sedan.
Här kan man läsa lite om dagens program i Oslo. Det viktigaste av allt är alla studenterna och deras grand finale. Om någon råkar veta en sida med live webkam på 17:e mai tåget så snälla ge den till mig.

blev det till middag i går även om middagen blev lite sen. Vädret var inget riktigt uteväder och energin kom till mig lite sent (KA började tidigare) men tillsammans fick vi en del gjort bara sådär. Golven blev skurade, köksskåpen avtorkade, Mannefreddes bur storstädad, kylskåpet rensat och avtorkat inuti, sovrummet avdammat och fixat med och till sist då maten. Det är gott att panera fisk och nästan den enda fisk KA äter för han gillar egentligen inte sådant som är under bryggnivån, allt från vattnet alltså.
Det var helgen i ett nötskal, rättare sagt söndagen för på lördagen envisades jag med att försöka sitta i solen och jag hade ett täcke med mig som jag satt med så fort molnen kom vilket var ganska ofta.
Tusen tack för alla grattisarna på vår bröllopsdag som blev mysig och lugn även om mina planer gick lite om intet. Vinet tog vi varsitt glas på lördagen istället.
Ojdå, klockan är mycket – ciao!

Vilken himla usel start på det varmare vädret även om jag fick anstånd i cirka en vecka. Förutom Ventolinet som jag alltid måste ta så fick Pulmicorten sättas in så att jag får andas bättre och för optimal effekt så skall kortisonet i först och vidgande efter ca 10 minuter och så måste jag nog börja ta lite Acetylsystein också (slemlösande). Nasonexet är givet för nysningarna och sticket i näsan men Lomudalen för klierierna i ögonen är många år sedan jag behövde använda. Boost doser av Zyrlexen, rättare sagt Cetirizinet, har inte gjort det den brukar ordentligt heller förutom att ge mig huvudvärk och konstig mage (illamående).
Notan för härligheten var halva månadsbudgeten som bara sa försvinn på Apoteket och jodå allt går på recept som jag grejade i veckan, jag hade kvar mediciner så jag klarade början. Drygt halva högkostnadskyddet på en gång för allergimediciner trots att det är billigaste alternativen är hårt
Normalt brukar det räcka med boost av tabletterna och så lite extra doser av Ventolinet och lite nässpray men det gör det inte och det värsta av allt förutom kostnaden är att sömnen blir svår och inte bara för mig utan för kär make också. Jag får nog börja varva frysta täcken med varandra och likadant med kuddarna. Det fungerar faktiskt att frysa ner. Ett annat tips jag hörde på Radio Stockholm var att duscha precis innan läggdags och då inklusive hårtvätt för då försvinner det som hamnat i håret under dagen och stör mindre på natten. Varför frysa sängkläder är för att då dör oren som många reagerar på vilket då underlättar sömnen.
Mycket gnäll var det här. Måndag morgon och solen skiner än så länge utanför, ha en bra vecka.

Jag menar att engagemang förändrar men frågan är snarare om det förändrar något i längden. En annan viktig aspekt är hur engagemanget ser ut, stannade det vid symbolen eller?. Det har skrivits en hel del om Bobby och säkerhetsnålstanken och rosorna. Det har skrivits att det inte gör varken till eller från utan bara dämpar samvetet en stund och liknande åt det hållet.
Är det så att du tar till dig en ide/tanke, som tex jag gjorde om säkerhetsnålarna, och sedan bara låter det vara vid just det att skriva lite och lägga in bilden och inte mer så var det och är betydelselöst och hade ingen annan mening än möjligtvis ett sätt att haka på, döva ditt samvete eller vad vet jag hur just du tänkte/tänker. Det går inte att tro att bara för att man gör en sådan sak så förändras läget för någon. Det krävs faktiskt mer än så för att symboliken skall ha en innebörd och stå för något riktigt engagemang.
Åsa undrade i hennes text vad det är vi ser egentligen och det är en springande punkt i allt som vi med facit i handen visst borde ha förstått osv. Ofta så reagerar vi på något som kanske inte stämmer alla gånger men tänker att det nog inte var något eller så avfärdar vi det med missförstånd alternativt så lägger vi det bara åt sidan och tänker inte alls mer. Det är dessa saker som måste förändras hos oss i första hand, alla vi som reagerat på det som drabbat Bobby för det är många fler där ute både små och stora, barn och vuxna. Vi måste göra lite mer som Anna Wahlgren skrev, skrik mer.
Ordbankaren skrev om att rangordna engagemang och att rangordna kan jag inte se att det handlar om i Mickeys text utan mer att ”och vad händer sedan då”. I den texten och det jag tolkat håller jag med hela vägen förutom att det visst är meningsfullt att uppmärksamma så länge det inte stannar vid det. Tycker dom av oss som visat att vi reagerat med antingen skriverier, säkerhetsnålar, rosor eller vad det nu månde vara att det är bra sedan då var allt bara ett spel för gallerierna och vi en samling goda kålsupare hela bunten.
För att kunna förändra måste vi börja någonstans och eller med något. Bobbys situation och det som drabbade honom är tack och lov inte vardagen för många utsatta men det finns många utsatta som har ett helvete varje dag. Många av dessa utsatta (barn, vuxna, pensionärer, handikappade osv) är beroende av att du, jag, grannen, vännerna osv faktiskt reagerar när något verkar vara fel och det hur lite vi än vill, orkar, förmår reagera. Var och en av oss måste ta vårt mänskliga ansvar och inte bara förfasas utåt sett, det finns mer att göra än så.
I mina ögon är den som märker något men inte reagerar med ett agerande en tyst medgivare även om det låter hårt och för mig är det den springande punkten i att engagera sig eller inte.

Del ur en konversation på jobbet:
Jag säger:”xx hjälpte mig att konka in…”
Kollega frågar:” hjälpte xx dig med kokain?”
Jag frågar:”va?”
Kollega säger frågande:” hjälpte xx dig med kokain?”
Jag garvar och svarar: ”nej, xx hjälpte mig att KONKA IN kartongerna”
Det kan bli väldigt fel ibland och jag pratade för fort och kollegan hade huvudet fullt av annat.

Understundom tager jag mej inte en genever utan känner jag mej nöjd. Understundom känner jag en inre styrka som jag inte känt tidigare. Den kommer över mej rätt som det är och jag försöker ta den till vara och bygga vidare på den. Inget är gratis så jag kan inte luta mej bakåt och tro att känslan förblir permanent. Det är inte att tro den finns kvar utan att jag får jobba för den.

Det var 1994 och Kristi Himmelfärdsdag – en torsdag och om några timmar skulle vi gifta oss. Klockan 9 denna dag för 12 år sedan skulle jag in till vår dåvarande granne Lotta som dagen till ära skulle fixa mitt hår (hon var och är hårfrisörska). Natten hade varit alltför kort och så sov KA och jag på köksgolvet på en enkelsängsmadrass för lägenheten var full av föräldrar och syskon samt några barn.

Jag var inte ett dugg nervös men det slog mig senare när vi kom fram till kyrkan och jag väntade på att Helge skulle föra mig fram i kyrkgången. Just då slog det mig och knärna vek sig nästan. Helge hade ett fast grepp om min högra arm och jag andades psykoprofilax hela vägen fram och gifta blev både KA och jag, tänk va!

Fler familjefoton i allsköns röra finns i Gökalbumet