Kategori: Livet i Gökboet

Livet i Gökboet

Att avsluta ett långt och tungt kapitel

  By ,

av mitt liv känns ganska absurt. Det finns mycket att sörja och mest att det inte blev att vi sågs igen som far och dotter. Jag valde att backa undan för snart 10 år sedan, det skulle ha blivit 10 år den 11 september i år. Jag begärde att du skulle respektera mig och först då kunde du höra av dig. Det du gjorde då för 10 år sedan blev det som slog det vi hade börjat bygga igen i spillror för min del.

28 år av rädslor innan jag blev orädd för dig tog sin början för många år sedan, vägen efter det och fram till 10 år sedan var bra, vi blev vänner. Jag minns ff när jag vågade svära i ett samtal med dig. Jag minns många goda saker med dig, musiken hade du och jag och du kom ihåg både det ena och det andra som för mig var så oerhört viktigt av livet i Liberia och Ghana. Vi sjöng och lallade och skrattade mycket. Vi var vänner då.

Vi kom att kunna vara vänner i några få år och dom åren var glada och det gav hopp om en fin framtid för alla dina barn gentemot dig. Lika många år som gått sedan sist vi sågs, lika många år var vi vänner och allt som du gjort under vår barndom gick att hantera, vi möttes som människor och du respekterade mig. Du respekterade mitt livsval i Karl-Axel och livet kändes bra.

När min afrikasida hittades av en tjej som också var barn i Liberia och mailen började gå fram och åter så skickade jag dig dessa mail även till dig för dom som var vuxna under liberiaåren var med och mailade. Du ville då låta saker vara och inte ha några mail, du var nöjd som det var. Jag insåg då att försöka åter skapa kontakt med dig var meningslöst och enligt brors ord ville du ha saker som dom var utan mig. Jag accepterade det men kunde inte riktigt förlika mig med tanken men visst.

Nu finns du inte mer och jag känner ganska starka känslor mot dom som lät detta ske, med detta menar jag att jag aldrig fick säga adjö. Du var min pappa även om jag distanserade mig och kallade dig vid namn när jag pratade om dig. På torsdag är det begravning och jag skall göra min egen lilla resa och avsluta det som egentligen påbörjades för 10 år sedan.

Jag uppskattar dig för att du gav mig min uppväxt i Afrika för DET är något som alltid är en del av mig och mitt varande och ingen kan någonsin ta det ifrån mig.

Guilty of …

  By
17:e mai (stavas så på norska) kom och gick och 2 saker fanns väl i sak som var viktiga den dagen, Norges Nationaldag (jo jag har ännu inte blivit svensk medborgare) och att vi faktiskt förlovade oss 17:mai 1993 (om jag inte tänkt ett år fel, isf 1992)
Veckan bara rusade och i torsdags gjorde vi något som för oss var stort, vi var till banken med H (Handelsbanken) och hade framtidssamtal med vår bankkontakt (tillika kontorets bankchef 😉 ) Nu har vi, för första gången på många år, gemensamma bankkonton, där ett är vårt buffert/spar/semesterkonto med automatdragning och så lönekonto och också ett fast fondsparande som dras den 26 varje månad (vi har varsitt fondsparande). Det känns häftigt och väldigt spännande inför framtiden.
Vi skrattar mer KA och jag och han är mycket piggare. Jag trivs på mitt jobb och det känns skoj, lite knasigt att betala ut lönen åt mig själv också 😉 ja bland allas löner såklart. Det är ju jag som sköter allt inom ekonomin osv.
Oj, här dundrar och brakar det massor men marken behöver sitt vatten, det har varit bra torrt men ljuvligt.
I går iaf skulle KA och jag få hänga med på en flygtur över Stockholm med min chef (ja han har ett 4-stisigt plan). Vi var ju flera från jobbet som skulle få flyga. Vi mötte upp på Barkarby Flygfält före 13 och vädret var bara gudomligt. Chefens dotter med familj hade flugit tidigare och dom satt och fikade, vi var först från personalen så vi kom upp först också. KA fick sitta fram med Lasse och jag satt bak med mig själv 😉 Kamerna var framme och redo för upplevelsen.
Rätt häftigt att vara så nära. Det gick fort att komma upp och KA och Lasse hade sina kommunikationshörlurar på (mina vara bara ljuddämpande). Först blev det en runda mot Kungsängen och vi flög över Hallonvägen så vi fick en hel del närbilder, en del häftiga svängningar i nästan 60 graders vinkel både hit och dit och sedan mot stan. Vi flög över Lidingö, Globen och sedan blev det tillbaka mot Barkarby. Häftigt som attan och slå 25 minuter Barkarby-Kungsängen-Lidingö-Globen-Barkarby den som kan 🙂
Lite synd var det att KA faktiskt började kräkas, det är inte bra att fota samtidigt som det svänger både hit och dit snabbt men korten var värda det säger han och dom kommer upp så småningom 🙂
Vad gäller rubriken så jo, jag är skyldig och allt enligt denna väldiga mysiga låt från UB40

I backspegeln

  By

2008 var händelserikt år på många olika sätt, en del sorger och bedrövelser, en del glädjen och jubeltillfällen, en del bara vanliga dagar och en del mer ovanliga. Variationsrikt kan man väl sammanfatta det hela med.

Året började med stor saknad efter vi varit med pälsbollar i många år och precis sagt adjö till först Gubben och sedan Martin. Året började också med stora förväntningar på det som komma skulle, nytt jobb, blivande morföräldrar och så nedräkning på företagarkonsekvenserna.

Januari var både tung och underbar och lite upp- och nedvända världen.
Jag avslutade mitt förra jobb och började mitt nuvarande. Jag gjorde också ännu en cystoskopi för att kolla på mina presumtiva utomjordingar som verkat gilla mig.

Det viktigaste av allt under januari var ju det hett efterlängtade barnbarnet, Mia Julia som kom 22 januari (första bildinlägget finns här) som i dagarna blev 1 år gammal, i torsdags. Jag blev alltså mormor med många drömmar. Tessan fyllde dessutom 28 den 29 januari, en hel vecka efter att Julia föddes.

Så var det dags att säga att adjö till Maja, familens sista pälsbollsmedlem som fick resa vidare den 28 januari (det är Maja i korgen) dagen då Maja fick somna in, hela hennes kropp hade mer eller mindre lagt av på oerhört kort tid. Hon verkade kärnfrisk och oron över att hon skulle sörja sina saknade kattmedlemmar var onödig ändå lade hennes kropp bara av.

Februari var ganska händelsefattig vad gäller stora saker förutom att jag ännu en gång fick äta pest för att hota mina utomjordiska gäster. Det blev liksom början av månaden, 1 februari och den medicinen gav vidriga biverkningar. (Det sjöng i öronen, jag upplevde mig själv som främmande från mig själv, jag bara gled ihop och det smakade f*n i munnen bland några)

Mars månaden då KA skulle fylla 60 år. Drömmen hade varit att kunna fira honom lite större och så men det blev väldigt bra ändå och med tanke på alla i familjen och vänner runt om som sponsrade herrn blev det en riktigt härlig dag och födelssedagsbarnet var mer än nöjd. Sofia fyllde 5 den 11 mars och KA 60 var den 14 mars.

Jovisst, vi bjöd besök på morötter också 😉

April var ganska stillsam och solen började äntligen kika fram lite mer värmande. Ännu en födelsedag gick av stapeln när Stoffe fyllde 32 som också gav en underbar bild på Julia.

Maj, vår 14:e bröllopsdag den 12, Norges nationaldag den 17 och glädje från annat håll den 18 (även om det med facit i handen går att sia en hel del)

Juni var första sommarmånaden och vi var för första gången med om baksidan av
Nationaldagen men gissa om dagen i sig var lärorik men ack så sorglig.

Halva året blev det åtminstone gjort på.

Det var utomjordingar

  By ,

och jag måste äta licensierad medicin för att se om det går att få bort
den inflammation jag tydligen har av äggen som är kvar. Parasiten heter
Bilharzia (Shistosomiasis)
Det är inga levande parasiter från åren i Afrika men dom ställer till
det i kroppen trots allt. Jag har förkalkade ägg som orsakar
inflammation som i sin tur kan orsaka ganska stora skador. Mina
brännande fötter kan komma därifrån eftersom man kan få ”paraplegiska”
problem. Fast fötterna brände riktigt mycket i går morse och nu men det
kan ju vara en reaktion mot medicinen, hoppas jag…

Medicinen
är djävlig och ger hemska reaktioner så jag blev lite rädd men det är
övergående. I kväll skall jag ta tredje och sista dosen. Jag gruvar mig
redan och vet att senast klockan 19:00 måste jag ta 5,5 tabletter och
senast inom 20 minuter från det vara i säng eftersom reaktionerna
sätter i gång ganska på en gång. Jag måste ta tabletterna så pass
tidigt för att kunna komma iväg till jobbet i tid nästa dag annars
vetesjutton.

Vi hade bokat in nattvandring men eftersom Tessan
skulle påbörja sin bromsmedicin och Tomas fått ett erbjudande det inte
gick att säga nej till så avbokade vi nattvandringen för att kunna
bistå både Tessan och Julia med assistans med tanke på Tessans
Avonexbiverkningar. Då hon inte tagit bromsmedicinen under graviditeten
så har Tessans kropp inget naturligt försvar mot biverkningarna utan
börjar så att säga om från början. Hög feber, hemska smärtor och
sängliggande blir effekten varje vecka tills hennes kropp vant sig
igen. Lite tufft att ta hand om en lllfröken då.

Det var tur kan
man kanske säga att vi avbokade nattvandringen för jag hade inte tagit
mig en meter pga mina egna tabletter. Jag hade ingen aning om att jag
skulle reagera så här så det var väldigt obehagligt. Jag blev först
bara konstig och kände mig svajig och lite som att jag inte riktigt var
riktigt med det smakade dessutom fan och mer fan vartefter tabletterna
började verka.

KA och jag skulle äta ost och kex och jag
skulle bara kolla mailen lite snabbt. KA grejade fram sedan väntade jag
”bara” för det kändes obehagligt. Det gick över kändes det som (tog ca
30 min) så vi satte oss framför House (tv) med Gökarna och jag åt något
kex men sedan accellerade effekterna än mer och till slut var jag helt
borta. Det sjöng i öronen ungefär som när man håller på att svimma, det
blir ett konstigt avstånd från en själv och resten av världen. Huvudet
var någon annanstans och jag började frysa, kroppen kunde inte sitta så
jag gled ner med filten och så somnade jag och var sedan helt borta.

KA
hjälpte mig så jag fick borsta mina tänder och jag ville läsa men mina
armar gjorde inte vad jag ville och så sov jag. KA tog av mig mina
glasögon.

I går tog jag tabletterna precis innan jag lade mig så
den hemska smaken hann inte komma innan jag somnade men det sjöng
riktigt vidrigt i öronen och huvudet var än mer borta och allt detta
tog inte ens 20 minuter. Dom värsta effekterna kom när jag sov vilket
jag är glad för.

Jag undrar vad det är för något som ställer
till det i kroppen så den som vill får gärna förklara preparatet på
svenska. Jag är tung i bröstet i dag så det sitter ff i men jag känner
mig bara seg, lite frånvarande, kroppen känns som den jobbat hårt och
så har jag lätt huvudvärk tillsammans med väldigt brännande fötter,
lite bismak i munnen och en kallhetskänsla i kroppen.

Tabletterna heter Biltricide (finns INTE i Fass) och dess verksamma ämne heter Praziquantel.
Bruksanvisningen står på tyska men jag har förstått helheten, tur att
jag kan tyska, men terminologin övergår mitt förstånd för sådant lärde
jag mig inte i Schweiz. Jag hittade info på begriplig engelska också så
lite klokare blev jag. Lite oroad är jag över tungheten över bröstet,
att det som sjunger i mitt huvud/öronen och känslan av rörighet i
huvudet och lite annat men vad fasen, lite får man betala för 14,5 år i
Afrika även om det är över 30 år sedan 🙁 I går gick dessa symptom över
kring 14 tiden men då hade jag tagit tabletterna vid 19:30, i går blev
det alldeles för sent, efter 23, eftersom vi assisterade fröknarna.

Fattig och rik

  By

Fler gamla saker i gömmorna som inte blev mer än utkast.

är två kontraster och i många fall kan det ena bero på det andra. Dom som undanhåller skatt gör det ju på bekostnad av andra samtidigt som många av dessa skattesmitare vältrar sig i lyx och andra livsförhöjande varor.

Jag är varken fattig eller rik men kan bli fattig. Jag betvivlar på möjligheten att bli rik även om jag envist köper lotter och annat så gett upp har jag inte gjort. Det är inte den sortens varken rik eller fattig jag menar.

”Fattigvård för B-lag bland arbetslösa”

”Nolltaxerare ägde lyxbilar”

På gång igen, skönt och skönt

  By ,

att äntligen börja bli människa igen och kanske också äntligen kunna använda MT som det är tänkt. Vi har flyttats till en ny server som har både PHP5 och MySQL5 och tanken är att börja köra fastcgi men det orkar jag inte bry mig om just nu. Minnesresurser ströp saker och ting så att det mesta gick trögt om det alls gick. Otroligt skönt med suverän support på ett suveränt webhotell, dåvarande Binero (f.d. Aleborg)

Tuffa dagar har det varit och turligt nog (hade så ont på vänster sida vid örat uppåt och nedåt sedan tisdagen så jag hade inget val) blev ett till läkarbesök i fredags och då konstaterades öron- och bihåleinflammation och att jag var mer än risig. Ny medicin, Spektramox skrevs ut men jag fick något som börjar på B istället. Spela roll vad men det funkade för jag har börjat känna mig som människa igen. Tack och lov, så risig har jag inte varit på många, många år.

Vem är jag som klagar när det för andra bara går en väg. Vi går alla den vägen men för en del är den vägen betydligt mycket kortare än önskat, behövt, velat osv, osv. Jag har så svårt för just detta när man vet att döden väntar runt hörnet, hur sjutton skall man vara, vad skall man säga, vad fan finns det att säga. Jag blir bara så ledsen så jag vet inte vad jag säger utan orden bara ramlar ur min mun eller så tystnar jag. Vi skall hälsa på men några bacilldjäklar kom i vägen och man besöker inte någon med baciller som tar ifrån det lilla av kraft som är kvar. Det känns som att tiden bara rusar iväg och jag vill inte komma för sent. Livet är orättvist och ganska makabert ibland, rättare sagt hela tiden men det är bara när vi ser det på närmare håll som vi reagerar på det.

Nu skall vi säga hej till syrrans 2 ”barn” som precis har kommit upp från Göteborg eftersom dom har lov nästa vecka.

Två ”kuliga” kvällar på raken

  By , , ,

Det är bäst att passa sig så det inte blir en ovana 😉

Vi hade tänkt nattvandra på fredag men vi gick mycket hellre ut på middag så nattvandringen fick bli på lördag och tråkigt nog blev även bloggträffen samma kväll. Vi tänkte iaf slå två flugor i en smäll och titta förbi Hirschenkeller där träffen skulle vara innan vi gick till möteslokalen för nattvandrandet.

 

”Alla” var där 🙂 Skämt åsido men det var ett gäng glada enthusiaster där så vi sa hej och satte oss bredvid Björn, Bitisbilderbok. Tänk jag har alltid trott att Bitis var en tjej men blev väl varse om att Bitis faktiskt är en kille 😉 Vi har bara varit på två träffar tidigare och den första var också på Hirschenkeller och så var det när Åsa kom till stan och vi träffades på Harry B James

 

Björn har, som vanligt, gjort en suverän karta av servetten, den obligatoriska från bloggträffarnas början.

KistaChic
Bitis Bilderbok
Stationsvakt
Musik27
Solusfemina
Lotten
Annika Bryns Blogg
Blind Höna
Kulturbloggen (liveblogg från träffen)
gatukonst.se

 

På Stationsvakts sida kan man se en videosnutt han spelade in och roligt hade dom för skratten var så där härligt magsugande. Det var roligt att säga hej och min Sprite var väldigt god men sedan var det dags att dra sig mot Klara Östra och kvällens nyttiigheter.

 

Det var ett kärt återstående men en farsa från då när det begav sig. Kul faktiskt och det bästa av allt är att jag känner mig hemma, som att jag hör dit och har landat i något bra.

 

Det känns märkligt men lyckligt kan jag bäst beskriva den känslan. Tänk att det kan kännas lyckligt att få vara ute och gå, gå och gå till mitt i natten. Vi har roligt när vi går och bäst av allt är ändå när inget händer, där vi inte behöver göra något för då har kvällen varit en bra kväll. En bra kväll ur flera aspekter, inga ungar har behövt oss under vårt vandrande och vi har haft en kul kväll själva för det pratas, skrattas och det är bara … härligt.

Continue reading

13 år sedan

  By

hände en stor sak i mitt liv. Då var det fest, tjo och tjim och jag tror vi var på väg in till stan vid ungefär samma tid.

Vi kom in lokalen (gamla firman) till ”Afrikan Beat” (den är viktig för mig och har så varit sedan Aureol seglade iväg i med vår familj från Liberia på väg till Ghana, men jag minns den mest från Ghana när vi sa farväl till andra familjer som flyttade ”hem” till Norge med henne.)  Vi dansade ”falsk” vals, halvbuggade till (inatt, inatt är det du och jag) ”Inget kan stoppa oss nu”. Vi hade roligt med god mat, glada och viktiga människor omkring oss och det både var och är ett minne för livet.

Ikväll var det en stillsam kväll här hemma men det var skönt. KA hade bytt arbetspass för tanken var att krascha in på ett ”vernissage” men huvudpersonen rymde visst tidigt.

Det hade varit roligt att gå ut och äta och om 2 år är det 15 år, då kommer vi att kunna gå ut och äta om vi räknat rätt. 15 år, är mer än 13 och ännu en milstolpe i dubbelbemärkelse i vårt gemensamma liv.

Tack och lov för min Kalleman.

vi