blev min mamma vid samma tillfällle som vid hövdingakröningen. Här sitter mamma i sin stass bestående av kente cloth ( inklusive turbanliknande hattsak. Framför mamma sitter en hel radda med häxlärjungar och någonstans finns även häxan och då menar jag en riktig häxa. Kvinnorna bredvid mamma kan jag inte namnen på, kvinnorna som inte är häxpudrade i ansiktet och på kroppen alltså.
Mer finns att läsa på min Afrikasida och då delen om ”När vita män blir hövdingar”
blev pappa när vi bodde i Ghana. Det är inget man bara blir utan det är en uppgift man förtjänar och det gjorde han. En mer ödmjuk person gentemot människor från andra delar av världen är säkert svår att hitta om man inte tar mamma för hon är likadan.
Mannen i kente cloth (den blekaste av gubbarna) är Helge Wesenlund, min pappa och den andra ljuse mannen är Thor Kjellsaas som då var VD för hela cementfabriken i Ghana och han skulle också Ceremonin var otäck men fascinerande. Otäck från min synvinkel, ett barns alltså. Det slaktades en get för att hedra gudarna och det hälldes sprit för att blidka gudarna och jag vet inte allt men ceremonin tog mer eller mindre hela dagen. Mer finns att läsa på min Afrikasida och då delen om ”När vita män blir hövdingar”.
Till och från arbetet åker jag en mil eller så på motorvägen. Ordentligt håller jag mej under 140 km/tim för vem vill mista körkortet? Inte jag. Alltnog, 140 knyck, halvmörkt och regn i luften, jag ligger i vänsterfil och kör ikapp – en polisbil. Sat-n! Kan jun´te stå på bromsen och lägga mej bakom, tänker jag och kör om. Sänker farten sedan till 120 iallafall. Strax blinkar det blått bakom mej och jag stannar. ”Såg du inte att det var en polisbil du körde om, i 140…?” sade polismannen. ”Jaa, jodå men jag undrade vad ni skulle tänka om jag bromsade och la mej bakom”, svarade jag. Jag lämnade ifrån mej körkortet och svarade på frågan om vem som är ägare till bilen. Jag fick tillbaka körkortet och polismannen uppmanade mej att köra försiktigt ”för det är mycke´älgar ute nu…”
”TACK så mycket”, svarade jag.
Jag känner mej som om tåget kört på och över mej. Det har dels med jutsun att göra. Två träningspass under veckan som varit utan att tränat i sommar gör att kroppen känns som den känns. Dessutom har jag rökt vilket ytterligare satt ned konditionen. Sista blosset tog jag i söndags eftermiddag, får jag säga till mitt försvar.
Gräset.
Gräset växer som mitt hår. Stripigt och glest vill säga. Frodiga maskrosblad tar sig dock mer och mer. Undrar om gräsmattan tål att trampas på än, ska kanske klippa den nu i helgen.
I övrigt
ska vi ta oss igenom förestående helg genom att gå på teater ikväll (hustrun), ta ut brukare idag (jag), ta med brukare på papegojträff imorgon (vi).
st.exe heter en fil som återkommer i min dator. Det tog Norton en vecka efter det att Panda reagerat på den som en trojan. Det är lögn att radera den permanent. Måste formatera om.
Nytt gräs?
I söndags sprättade jag ut gräsfrön på del av uteplatsen. Jag hade först luckrat upp befintlig gräsmatta, slagit sönder tovorna och slängt gräset med tillhörande rötter. Därefter blandat ut gamla jorden med ny. På fröna lade jag ytterligare jord, sedan vattnade jag. Allt efter skriva instruktioner. Idag torsdag. Inget har hänt annat än att en och annan maskros tycks finna miljön perfekt. Nåja, en vecka ska det ta för det nya gräset att komma upp. Jag hoppas att jag inte gjort något som jag inte skulle.
Gråsparvar och vitklöver.
Inte en gråsparv jag sett på vår gård i sommar. Jag läste en artikel i våras om gråsparv. Den handlade om att miljön förändras så att gråsparven börjar bli, om inte utrotad, så i alla fall ovanlig. Kan bara konstatera att det verkar vara sant. Dessutom, Gräsmattan mellan våra hus har förr om åren varit vit av vitklöver. I år finns inte en enda. Däremot är det några gula småblommor som gör sitt bästa för att ta klöverns plats. Ur led är tiden, tycks det.
Regnvädret som varit, har alltså gjort mej gott. Solen som varit senaste dagarna har åxå gjort mej gott. Gott har varit att rensa uteplatsen. Ensamtid, tid att tänka, tid att inte tänka. I sommar kommer vi inte att få synpunkter, som vi fått ibland förr om åren, på lägenhetens baksida och uteplats.
Under ett antal år, det var när när jag arbetade på Rädda Barnen, valde jag juni månad som semestermånad. Speciellt ett år, när det nu var, kommer jag ihåg med ett leende. Fyra veckor sol hade jag haft. Om det kom ett moln på himlen någon av dessa veckor försvann det snabbt som ögat. En fantastisk, riktig solsemester fick jag det året. Alltnog, sista juni inföll en söndag och på kvällen ställde jag väckarklockan för att vakna till min första arbetsdag, precis den dag då industrisemestern skulle ta sin början. Kvart över sju traskar jag upp till busshållplatsen med ett stooort leende inombords, regnet stod som spön i backen.
Årets sommar.
Regn med korta uppehåll och en solglimt någongång ibland, är det väder som vi hittills bjudits. Faktiskt bekommer det mej inte. Till och med att jag tycker det är skönt. Visst suckar jag ibland men regnet spelar liten roll i det stora hela just nu.
Idag.
Kanske klipper jag buskarna på baksidan idag. Kanske slänger jag det som ligger och skräpar. Kanske rengör jag trallen. Kanske gör jag något åt gräsmattan som börjar se ut som en äng.
Beskedet vi fick förra veckan gjorde mej tom. En fråga snurrade under resterande del av torsdagen och hela fredagen. Vad betyder beslutet egentligen? Att vi får bo kvar, ja. Att vi meddelar inkomstförändringar har vi redan kommit överens om. Men kan vi börja planera vårt boende? Kommer det att bli en årlig ”inventering” av lägenhetens värde, lån, övriga tillgångar och utgifter? Tror mej förstå att det inte blir så men vet inte. Jag har iallafall börjat fundera vad som ska göras, listan är lång.
Göteborgrsfolket.
Underbart roligt att ha haft Carinas syster och man med barn på besök. Nu har de packat in sej i bilen och åkt. Det besöket kommer jag att leva ganska länge på. Roligt att Eva, Carinas mamma, stannar ytterligare två veckor.
Jasmin.
Aldrig har jasminbuskarna utanför lägenheten blommat så länge som de gjort i år. Dåligt väder är trolig orsak. F ö är doften underbar.
15.30.
Pga dålig sömn de senaste nätterna är det snart dags att knoppa en timme. Efter att, denna gång, Görans och Ylvas madrass pyst ut luft har Carina och jag sovit på soffan eftersom vi lånade ut vår nylagade luftmadrass (som hållit luften efter lagningen).
Eftersom idag är min lediga dag och vi inte var hemma ringde min chef på mobiltelefonen. Hon har tidigare lovat att mejla besked om när jag ska få besked om mina nya lönevillkor (vi träffas inte förrän i början på augusti pga semestrar). Nu ringer hon alltså. Från och med idag får jag månadslön. Jag är anställd t o m sista december detta år. Lönen är, i pengar sett, låg men för att vara inom vårdyrket och med tanke på att jag varken har tidigare erfarenhet eller utbildning, acceptabel. Jag är glad. Jämfört med andra som har erfarenhet och som har utbildning är min lön ganska hög. Jag tar det som att jag är uppskattad. Arbetsschemat med vakennätter är ännu inte definitivt beslutat bara förlängt till nyår. Därav min tidsbegränsade anställning.
Jag är trygg, känner mej åtminstone trygg. Jag känner mej trygg i den omgivning jag befinnr mej i. Skulle jag placeras annanstans skulle jag förmodligen känna trygg där åxå. Men är jag trygg i mej? Ibland undrar jag och tycker det verkar kunna vara så att detta inte är fallet.
Glad.
Tre saker har under det senaste dagarna gjort mej glad. Jag fick ett mejl idag. Det handlade inte om något speciellt. Det var inte kort men heller inte långt plus att det inte andades ”åh, så synd om dej”. Vidare har jag hittat fler negativ från min Yemenresa. De som jag hittills haft har varit de jag sovrade bort. Jag trodde att dessa nyfunna bilder var förlorade men det var de alltså inte. Någongång ska jag skicka upp några så ska ni få se. Till sist har jag pratat om löneförhöjning, utöver vad avtalet ger, med min chef. Hon vet att det inte går att leva på 88 kronor per timme, så visst har hon tänkt. Dessutom har hon sagt att jag kommer att erbjudas månadslön.
Myndigheten.
Frågade idag myndigheten om de fått vårt fax med uppgifter. Jodå, det hade kommit men myndigheten hade inte hunnit börja arbeta med uppgifterna än. På min fråga om när vi kan få besked om beslut så vi kan sitta i soffan, eller på en stubbe, och veta vad vi har att rätta oss efter svarade hon. ”nästa vecka”. Nästa vecka! Nästa vecka!!
