Författare: Carina

Om sista farväl vet vi i morgon.

  By

I morgon eftermiddag vet vi mer om när vi säger hejdå till Mia. Tessan kommer hem från Humlegården för att vara med vid det mötet. Känslan av att det är helt galet och inte klokt är där och det finns bara en sanning och det är att den yngre generation skall vara kvar tills den äldre är borta och inte tvärtom.
Tuija som miste Matias för snart 4 år sedan skrev en oerhört fin dikt på Mia´s minnessida och den lägger jag in här.

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum
Jag – är jag och, du – är du
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande
Nämn mig vid mitt vanliga namn, tala till mig på
samma sätt som du alltid brukade,
ändra inte ditt tonfall
Håll sorgen borta från din röst,
skratta tillsammans med mig som vi alltid brukade
skratta åt vardagens små ting
Var med mig, lev med mig, tänk på mig, be för mig
Låt mitt namn fortsätta att vara en del av din vardag
Livet betyder detsamma, ingenting har skett som förändrar det
Livet går vidare, därför att det måste gå vidare
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap, så varför
skulle du sluta tänka på mig för att du inte längre kan se mig
Jag väntar på dig alldeles i närheten
Okänd

Att komma före och inte förekommas var frågan.

  By

Vi lyckades komma före även denna gång. Om det är tack var oss själva eller att vi alltid har turen med goda människor alternativt en kombination av båda vet vi inte men det gick vägen.
Banken ställer upp och bostaden är helt säkrad tills/om bostäderna ökar i värde igen. Nu kan vi andas ut och fokusera på att leva utan något som gnager och mal precis hela tiden på den fronten åtminstone. Tänk va, en bankchef som inte vet vilka vi är och som vi aldrig tidigare varit i kontakt, och en trotjänare på banken som vet vilka vi är även om personen aldrig varit vår bankkontakt. Dom vill hjälpa oss att bli av med hela eländet men vi får då vänta tills i höst.
I morgon skrivs det papper och så var det klart för denna gång.

Veckorna bara rusar sin väg

  By

och jag hinner inte ens med riktigt, så fort upplever jag att det går. KA fyller snart år och det blir inget firande, vi får se om vi fått ihop något tills den stora dagen, 14 mars 2008 när fanstyget 😉 blir hela 60 år vis. Med få ihop menar jag något att kunna spara av för med knappa 2000:- kvar när räkningarna är betalda. 2´ skall räcka till månadskort, kläder, mat, läkarbesök, eventuell veterinärbesök och vad än för övriga kostnader vi inte vet om och det är för 2 inte bara en av oss.
Kanske kan ordna en insamling nu när jag har 2 år på mig. Bidrag till KA Jonssons 60 års dag eller något sådant. Nej, jag skämtar givetvis men ändå, vi måste vara realister och råna banken är ju inte aktuellt.
Helgen rymde allt för fort och jag hade gjort vad som helst för en dag extra för att få lite ork och energi för veckorna tar allt som överhuvudtaget kan tas av den varan. Det är positivt att inte sitta och rulla tummarna men lite lagom hade inte gjort något och det verkar vara långt borta som det ser ut i dag.
KA har börjat känna igen sitt eget huvud och benen blir bättre och bättre. Aptiten har kommit igen och hungrig är han, ordentligt hungrig. En hel del livslust har återkommit och kort sammantaget säger jag tack och lov att han till slut gick till läkaren. Tänk vad avsaknaden av en vitamin kan ställa till det rejält.
Nu skall jag laga middag innan jag somnar sittande här framför datorn. Efter middagen skall vi upp och ta en fika med Mia´s mamma. Får se om jag vågar läsa polisrapporten eller inte.

Mia har kommit hem!

  By

I fredags kom Mia hem från Finland, en vecka tidigare och väldigt skönt för alla nära och kära. Bilolyckan hände när Mia och hennes bror bara hade en dryg mil kvar till deras farmor. Halkan är trolig orsak och att dom först träffade en lastbil och sedan kom bussen som tog det sista. Det känns skönt att veta så långt det nu är möjligt att veta.
Jag känner mig ff väldigt distanserad men mindre än tidigare. Jag vet däremot inte hur jag skall bete mig riktigt och hur stötta Mia´s mamma. Jag känner mig väldigt valhänt och också ganska klantig.
Tessan har slutat gå på endorfinerna och på något sätt är det bra trots att hennes MS smärtor är där för fullt igen. I övermorgon är det dags för avfärd mot Humlegården för i morgon sätter det fart med hennes rehab. Veckan blir väldigt fylld av Mia och det som skall ordnas till begravningen.
Detta blir en makaber månad med födelsdagar och 2 begravningar och båda sker inom en dryg vecka från KA´s födelsedag till Mia´s begravning. Mia´s bror begravs den 16:e men vi kände inte honom så vi skall inte närvara. Den 17:e begravs KA´s moster.
(Hade glömt skicka upp detta i går så nu kommer den idag, 060305)

Sorg och glädje vandrar ofta hand i hand

  By

och mest utan att man egentligen märker dom båda så markant. Förenklat kan man kalla det för att livet har sin gång oberoende av dig och mig och också helt oberoende på vad som händer just oss.
Lycka och underverk hos tex Ingrid, grattis och vi håller varenda tumme som finns att tillgå.

Sansat prat i går kväll med en väldigt fokuserad xxxxxx som vill och skall ordna allt tillsammans med Riita, Mias mamma. Mia kommer till Karolinska Sjukhuset den 9:e mars, dagarna efter skall gravplats bestämmas och så är dags för besök på begravningsbyrån. Någonstans är jag mer orolig för hur detta skall landa när det väl landar för xxxxxx är så full av endorfiner att hon inte har ett dugg ont i kroppen sedan beskedet kom. Ont i kroppen har hon alltid och väldigt mycket pga. hennes MS.

Mitt i allt detta skall xxxxxx in på, den sedan länge bestämda, 3 veckors rehabvistelsen på Humlegården som kör i gång kommande måndag den 5:e mars.

I dag eller senast i morgon får vi ett personligt viktigt besked om det gick vägen eller ej med att förebygga hemmet. I sammanhanget känns det ganska oviktigt samtidigt är det väldigt viktigt, framtiden är viktig.

KA har efter något års sämre och sämre mående äntligen fått en diagnos, kraftig och på begränsen till reparabel B-12 brist. Sjukskriven ett par veckor till på heltid och sedan 1 månad på halvtid. Tänk att han redan har känt skillnad i benen och mentalt vet jag att han fick en lisvskjuts för han hade börjat tro att han var knäpp.

Livet fortsätter alltså hela tiden och jag känner mig märkligt nog väldigt distanserad.

Mia Monica Miettunen

  By

Vi ses när du kommer ”hem” den 9:e mars. Mia´s enkla minnessida, som komplement som mamma Riita kan få med sig. Tessan kommer att lägga in bilder och kanske några tankar om och kring Mia och deras speciella vänskap för dom var inte bara vänner, dom var mer än syskon och kompletterade varandra och helt hopplösa, kärleksfullt hopplösa.
En sak, Mia du är ff skyldig mig ett bak av kladdkakemuffinsar.
Jo, skriv gärna ett ord eller två i Mia´s gästbok, skriv inte orden till mig på min sida utan skriv, om du vill, till Mia, hennes mamma Riita, Tessan och Mia´s övriga nära och kära.

Döden är … oåterkallelig och djävligt orättvis

  By ,

I går kväll var vi på R.E.A med Annica och det var väldigt trevligt och showen var bättre än bra av det vi såg. Mitt i allt vibrerar min väska, turligt nog hade jag handen på väskan och satt och skrattade tillsammans med alla andra. Fröken skriker bara så jag måste ut från Hamburger Börs för att ens kunna höra för det jag hör tror jag inte jag hör.
Jag tror att fröken måste ha missförstått och fattar noll och nada men sakta fattar jag att bästa vän dött tillsammans med brodern på väg till faderns begravning. En omkörningsolycka och döden var momentan. Det var inga fler i bilen. Jag får ut KA från salongen med stora vinkningar och snälla övriga åskådare som petar på honom och vi bara drar därifrån. KA kör men innan det måste vi hitta på bilen i garaget.
Bästa vännen har jag skällt på och bråkat på ganska mycket under åren, när dom var yngre alltså. Det har varit en kontakt som varat i över 13 år och nu finns det ingen bästa vän kvar och heller ingen jag kan bli både arg på, irriterad på, glad på och skratta med. Kvar finns en mamma utan någon förutom egna föräldrar och syster, en mamma som inte förstått – ännu.
Vi var där i natt och det enda som ville ”has” var två paket cigaretter. Fröken med sambo sov kvar och vi gick över gården hem till vårt, vårt som är där och inget saknas mer än jovisst saknar jag frökens bästa vän. Makabert började jag babbla om när dom var yngre och dumheterna dom gjorde mitt i allt i natt hemma hos henne.
Chocken landar nog snart och då finns vi där, när och om det behövs. Om är fel ord för det kommer att behövas men fan vad jag känner mig otillräcklig. Jag försökte kanalisera praktiska saker i natt men vem bryr sig om praktiska ting i sak. Det är svårt att veta vilken fot man skall stå på och en sak är säker, bara vara gäller inget annat spelar någon roll.
Skall försöka få ihop en vettig tanke mer än sammelsurium för nog fasen sjunger det i öronen tycker jag. Jodå, jag har jobbat och KA har hjälpt till så att vi snabbt kunde komma hem igen och finnas till för fröken.

Pepparsoppan och riset är klart!

  By

Men vi väntar lite med middagen en stund till för ingen av oss är direkt hungriga ännu. Soppan blev lite hot (engelskt) om man jämför med mitt vanliga resultat men det är godare då. Ganska enkel maträtt som är både billig och väldigt god. Ursprunget är givetvis från Liberia, peppersoup, och skall egentligen innehålla piri-piri men det fanns inte förr så vi använder Sambal Oelek istället. I går såg jag piri-piri på Coop i Bromma men det vågade jag inte köpa för då skulle vi kanske inte kunna äta soppan.
Jag började skriva detta vid 15 tiden och nu är klockan över 18. Söndagen smet fort kan man bara säga. Tänkte få ut en bild på maten men KA har strul med kameran så vi får se om jag uppdaterar senare för nu är det definivit dags för middag och hungriga är vi alla 3 (jodå, Mannefredde vill äta hon också)

Tvprogram.

  By

Trodde käre mor skulle vara med på UR i Ettan 16:55 med det konstprojekt hon är med i men antagligen hade jag senilus dementus när vi pratade sist eller så har jag verkligen blandat ihop äpplen och päron. Det var ett program om smärta, det första i en serie program om smärta. Jag trodde att mammas kompisgrupp från Värkstaden skulle visa sina målningar, dvs visa vad man kan trots smärta. Det kommer antagligen i något av dom andra programmen men jag lär väl fråga ordentligt.
Mamma är duktig på att skapa och då speciellt att måla och det började efter skilsmässan när hon vågade sig på att se sina drömmar och följa det hon kände lust över. I början fick vi alla kakelplattor i födelsdagspresenter, julklappar osv, senare blev det mer på porslin och det blev samma gåvovända där och nu målar mamma mer på papper. Jag är ingen konstkunnig men jag gillar det mamma har gjort och gör. Både kakel, porslinet och vad det än blir vi får i nästa omgång är roligt att få, särskilt eftersom allt är personligt gjort åt var och en av oss barn och barnbarn. Tessan har massor av tallrikar och assietter, vi har uppläggningsfat, kakfat mm, vi har alla (barn och barnbarn) egna muggar osv, osv.