för mycket ibland och Henke är vår familj. Han är vårt domän för det är främst pga av Henning som det blev Gökboet och inget annat. Henning blev Göken Jonsson och därav domänet.
Buren som är Hennings från början iaf skall självklart med till nya familjen. En del har kommenterat med orden ”men varför tog ni inte betalt?” och då undrar jag så här vad ända in i skall vi ta betalt för att vår livskamrat måste flytta.
på vägen till parkeringen och bilen. Det var tungt då och är tungt nu men livet är så här – upp och ner.
får en puss och en kram av sin fru här hemma. Tänk så Tessan och du verkligen varit med varandra. Hon kunde göra vad hon ville med dig och du bara liksom hängde med – alltid. En gång har du bitit Tessan och det var när du bott hos oss i 3 veckor. Tessan visste inte bättre men hon lärde sig snabbt.
Tänk, du har alltid gillat att pussas, i tid och otid och go var du, är du. Så försiktig trots ditt munverktyg som kan knipsa av ett finger.
väntar på dig, rättare sagt det är dags nu. Resan till ett annat liv utan oss.
har du alltid tyckt och jag hoppas att bilresan ner inte skrämmer dig för bilar efter detta fast jag vet ju bättre än så, eller hur Henke.
på hemmaplan här i Kungsängen. Du killen, du vet väl att vi älskar dig, väldigt mycket också. Inte sista bilden på dig så men härifrån och jag hoppas att din nya familj delar med sig av sina fotoalster till oss som är kvar här utan dig.
och alldeles för kort var den med tanke på allt den gav. Måste säga att värken i kroppen är värt varenda ömma led 😉 för ont gör det och det säger jag inte för att klaga. KA klarade sig bättre än mig men jag tror det har med hans cyklande till jobbet att göra, om inte annat skyller jag på det (någon dålig bortförklaring måste jag ha annat än usel kondis).
Jag fick med mig väldigt mycket och KA likaså. Jag hade inga förväntningar alls på människorna jag mötte utan var mer rädd för att inte platsa men känner att dom farhågorna kom på skam och tur var väl det.
Bilderna från lördagen
orkades inte med igår så det dröjer förhoppningsvis inte längre än till ikväll. Jag har ändrat lite på högra sidan också så att dom senaste bilderna från Gökalbumet syns där och är fullt klickbara. Movabletype är rätt så häftig bara man inte ger upp. Gökalbumets färger är inte som dom skall vara ännu men jag laborerar mellan varven så någon gång kanske jag blir nöjd.
Åter till verkligheten
dvs att jag lär ge upp datorn på ett tag för det är jobb idag.
är en person som har ledsagare, bl a. Ledsageri lyder under vård/omsorg och är extratid som brukaren får utöver sedvanlig daglig verksamhet. Jag har två Brukare, de är tilldelade 16 respektive 20 timmars ledsageri per månad och de här timmarna fördelar jag på den tid de är hemma, normalt efter 16 på vardagar, och på helgerna. Ledsageriet innebär ingen direkt vård utan är en fritidssysselsättning för brukaren.
Det var roligt att träffa Succearna
i Berzelipark. Att träffas och se ansikten gav mej ett annat perspektiv, inte bara på Succe utan också på mej själv. Timmarna gick fort och snart var det dags för paraden. Stor applåd till gaypoliserna, hivpositiva och till stolta föräldrar till bi/homosexuella barn, stor applåd till allihop/alltihop föressten.
Idag
är sista dagen för Wheels National. På skoj brukar hustrun och jag åka dit och gå runt lite. Inte för att vi är särskilt intresserad av bilarna utan mer för att det är kul att komma ut bland folk. Den här gången tog vi med en av brukarna. Vi var trötta efter allt gående under Pridefestivalen igår, solen stekte och det fanns ingen möjlighet till skugga. Detta i kombination med mycket ljud, många människor som gjorde brukaren lite orolig, även om han uppskattade utflykten, gjorde att vi for därifrån efter två timmar.
Skeppsholmsfestivalen,
avslutas i helgen. Sista gången vi var där är väl kanske fem år sedan. Då låg vi utanför på svaj. Nu för tiden är det för mycket tut och toner som jag inte förstår mej på. Tycker mer om den traditionella jazzen.
Detta till trots för att vi vaknade alldeles för sent i går morse. Tanken var att åka in med pendeln men vi hade inte stora chanser att hinna med tåget som gick vid 10 tiden så det blev bilen.
Efter en förvirrad morgon, nödinköp på Åhléns, en promenad till Berzeli Park såg vi Succéflaggan fast innan det såg vi en tjusig prideboa (i prides färger). Annica, Shw och Saffran hade kommit. Efter en liten stund kommer Arto med sambo, Bella och efter en till liten stund kommer Jerry, Åse och AG.
Vi fick ett telefonsamtal under picknicken i Berzeli Park också, från Tobbe som tyvärr inte kunde delta på plats men gjorde det via fonen istället.
Mannfred var med och han blev kär i en go tjej. Mannfreds färger matchade hennes perfekt när Mannfred sedan gick med henne i paraden. Dom var så fina tillsammans och kärleken misstänker jag var ömsesidig.
Några av oss gick med i paraden och jag säger bara en sak, mina höfter är helslut men motion fick jag och många med mig 😉 En liten reflektion kring min närvaro i paraden. En av paradens syften är lika rättigheter oavsett vilket kön man är kär i eller tycker om. För den sakens skull kände mig ändå hemma i paraden även om jag inte kunde sjunga med i ”kampsången” i gruppen vi gick med.
En särskild grupp, två egentligen, berörde mig mer än dom andra. Stolta Föräldrar med homosexuella barn. Gruppen var inte stor men den sa en hel del om vikten av ställningstagande kring frågan och engagemanget för lika rättigheter. Hivpositivas grupp är den andra. Så sorglig och grym och många av åskådarna tystnade när den delen av paraden kantade vägen. Lite av allvaret i deras situation och kunskapen om att döden lurar runt hörnet skapade nog tystnaden.
När vi kom till korsningen Hornsgatan Torkell Knutsson gata klev vi av tåget för att få vila fötterna och få i oss något drickbart för det var väldigt varmt. Där satt vi en stund för orka ta oss den sista biten till Pride Park, Tantolunden. Jag säger bara en sak, vilka köer. Vi stod i biljettkön ca en timme innan det var vår tur. Under hela den tiden var jag kissnödig och sedan var det inte bättre än att jag fick köa bra länge innan det var min tur med bajamajan.
Mannfred njöt även om han började bli väldigt trött. Vi var kvar i Pride Park till över 22:30 någon gång. Vi såg Samantha Fox och kände igen takterna från när jag var ca 15 år. Alcazar väntade vi inte på. Vi kramades hejdå och kände stor saknad redan när vi gick.
Sista delen av hemgången var evigt lång och kroppen den strejkade verkligen. Vi tog tunnelbanan från Zinkensdamm till T-Centralen för att gå dom sista långa metrarna till bilen. Mannfred sov gott redan under KA´s tröja även om han protesterade aldrig så lite innan han gav upp och sov. Lillkillen var ”tjött” så det bara stänkte om det. Vi kom hem strax före 24 med huvudvärk men ändå nöjda.
Bilder kommer när alla berörda sagt sitt. Ett stort cybertack till alla som faktiskt gjorde vår dag så underbar.
Idag skall KA jobba
med en av brukarna så det blir en vända till Wheels Nats i Barkarby även om hela jag hellre vill stanna hemma och göra absolut ingenting.
