Dag: 21 augusti 2002

i de yngre tonåren, eller strax före, kunde jag stå framför badrumsspegeln och titta på mej själv. Jag tittade och tittade, tänkte och frågade :”Vem är jag, vad är jag?” Jag undrade vem, vad är jag, jaget. Vad är det som tänker just nu? Innerst inne. Jag, jag, jag? Jag kom på att jag, min tanke, jag, är en tanke. Det som är jag, alltså. Inte kroppen. Det började bli overkligt och det började snurra som det gör när man trycker till halspulsådern, jag var tvungen att sluta fråga. Två gånger hände detta, jag vågade inte fler gånger. Det blev lite flummigt det här i en del stycken, men jag kan inte förklara bättre.
Jag är modlös och initiativlös med betoning på det sistnämnda (min fru protesterar, utan resultat). Kroppen känns tung och i sinnet känns det lite som ”det spelar ingen roll”. Det finns/fanns tillfällen när kroppen dansade, inte foxtrot eller så men glädjen sprittade i kroppen. Den känslan är borta, jag hoppas det bara är tillfälligt.

Visst märks det att vi går mot höst för det är kyligare/svalare på kvällar och nätter som tur är. Jag tänker ibland på värmen i Afrika när vi här i Sverige håller på att förgås av värmen och intensiteten. I Ghana hade vi aircondition inne och fick aldrig ha fönstren uppe för då skulle inte det fungera. Ute befann vi oss stora delar av dagarna. Lite skillnad är det trots allt för när vi kom till Sverige på besök höll vi på att frysa ihjäl som vi upplevde det hela. På somrarna så gick Kirunaborna lätt sommarklädda och vi wesenlundare hade jackor, vindjackor med frottéfoder i för vi frös verkligen. Två motpoler och två kontraster i allt vad att leva heter. Så märkligt livet kan te sig ibland.

Språkligt garv
Det finns mycket som kan bli väldigt fel vad gäller just språket och hur ord används. Denna artikel fick mig att skratta för den som läser eller hör har många gånger helt olika visuella bilder av det sagda än den som skriver eller ”skapar” orden för deras betydelse är ofta inte detsamma.

Vad är vi för ena egentligen?
Att vi är konstiga vi människor på alla möjliga olika nivåer vet vi väl alla. Att en helt ”normal” människa helt plötsligt kan ta sig en helt annan roll vet en del av oss bättre än andra. Att man efter flera års vänskap helt plötsligt får för sig att mörda sin vän för att veta hur det känns övergår mitt förstånd och säkerligen många fles. Jag läste det ovan i dagens Aftonbladet. För mig säger artikeln mycket mer om vart vi är på väg, mänskligheten alltså.

Annars då?
Jag är trött men det är inte konstigt, jag är pank och det är heller inte konstigt, jag tänker en massa och är inte konstig för det. Jag ÄR helt enkelt, som så många andra.