Gökboets samlade uppdateringar

Det finns också en hel del förväntningar på vad, hur och varför i dom roller vi har/tar på oss eller får ute i samhället, i familjelivet och i vänskapsrelationen. Där finns också om sas stöpta formerna i tex föräldraskap och kanske mer mödraskap.
”En god mor måste tex alltid låta barnenes önskningar, behov och viljor styra.” Detta agerande ger ingen god mor överhuvudtaget rent generellt. Det finns dom mammor som älskar att tillfredställa sina barns behov och inte bryr sig om sina egna, det finns dom mammor som försöker göra något åt både sina barn och sig själv, det finns dom mammor som bara ser till sina egna behov och försakar barnen det som borde ingå i att få barn. Det finns alltså oerhört många olika mammor och lika många sätt att göra ett bra eller dåligt jobb i rollen som förälder.
Jag tror att det viktigaste i att vara en god mor är att se till att oavsett vad så har barnen det bra och tryggt. Jag tror att en god förälder, mamma eller pappa ger det dom har av trygghet, kärlek, ömhet, inspiration, engagemang osv till sina barn. Ibland får faktiskt barnen vänta eller annat utan att man för den skull är en dårlig förälder. I dagens famijekonstellationer är sällan det gamla ”vanliga” sig likt. Det är skillsmässor, dubbla föräldrar olika kön, plastpäron, extraföräldrar osv, osv. Familjekonstellationerna är helt annorlunda enligt det gamla standardiserade sättet att se på saken i sig.

och det är skönt. Det är en massa jag tänkt på under veckorna som gått och som jag vill skriva om men tankarna har kommit och gått i hur jag skall sätta dom tankarna i skrift.
Min föregående text ser minst sagt nattsvart ut och det var inte alls min tanke. Jag skrev bara som det kändes gentemot mig själv. Inte att orden inte ger andra något utan att orden inte ger mig något. Jag har inte för avsikt att sluta skriva, åtminstone inte här. Ibland blir det blaj och ibland blir det kanske mindre blaj oavsett vad så är det mitt absoluta eget blaj 😀
Priden och tankar kring
både behovet och vikten av att det måste få finnas och kanske också om saker som är där bakom. Dessa tankar finns här. Jag har tänkt skriva ner mina tankar kring det hela länge men det har liksom inte gått att få ihop mina egna ord. Det blev långt så jag gjorde det till en helt egen liten grej.
Familjer och relationer
är också en svår nöt och där är vi ofta väldigt fulla av hur det skall se ut, borde se ut och vad som absolut inte går an. Om ett ganska vanligt (tyvärr) förekommande sätt skrev Åsa lite fyndigt. Det är texten från den 2 september Det är en text som florerat ett tag men den är talande även om inte alla kan förstå hur det faktiskt ff kan vara. Det är mer än spegling över hur vi ser på saker egentligen och vilka roller vi tar på oss ansvaret för. Lite handlar det nog om arvbeteende också och med det menar jag hur andra generationer gjorde/gör och påverkan dom har på oss i dag.

Undra varför då för. Jo, jag har inte kommit längre ännu och inte riktigt haft någon särskild iver med att komma längre heller. Inser att lusten till nätet och lusten till att skriva sakta men säkert upphör. Jag sitter där och klickar fram och åter och kikar om någon jag vill läsa har skrivit något nytt och ibland kommenterar jag en snutt eller två men sedan dör det liksom ut. Det jag skriver förblir oväsentligt och passeras förbi. Det liksom dör av sig självt när jag skrivit något hos andra (inte alla, bara nästan), på andra platser och forum så jag känner att jag bör sluta. Märkligt hur ingenting kan bli någonting som är ingenting alls.
Ibland känns det som att mina ord bara är svammel, blaj och meningslösa ord. Dom ger ingenting ändå skriver jag ner dom. Undra varför jag gör det. Ibland kan jag inte låta bli att förundras över min egen dumhet. Tron är det sista som lämnar en person och då pratar jag inte om den religiösa tron för den har jag aldrig haft. Nej tron på mig, oss och andra runt omkring. Tron på min man och vår familj är en sak, den är stadigare än dom stadigaste bergen utan tron på resten av saligheten.
Kaffepaus och en cigg sitter inte helt fel så jag tar det nu.

Att vara annorlunda
är svårt för dom flesta av oss när vi växer upp. Ibland följer det där annorlunda med oss för resten av livet. Hur gör vi med det annorlunda? Låter vi det som är annorlunda skapa bojor åt oss så att vi alltid ältar och lever genom det som skett eller vandrar vi vidare i livet och tar med oss upplevelserna som erfarenheter och växer därigenom eller hur gör vi?

Jag vet hur jag gjort och jag tror mig veta hur en del andra gjort och gör men jag är inte säker alls och viktigt är det inte heller i sig. Det viktiga är nog hur jag väljer att hantera mitt eget bagage i framtiden.

Jag har aldrig haft funderar kring
min egen sexuella tillhörighet eller om jag har rätten att få finnas till med dom känslor som rör mig och mitt kärleksliv. Jag har haft och har ff en hel del funderingar kring mitt eget varande, relationer till andra och om jag duger men det är inte riktigt samma sak.

Jag utgår från en heterosexuells
tankar kring att våga vara icke hetero, dvs homosexuell, transsexuell, bisexuell eller annan sexuell. Jag är hetero och just i dessa frågor tror jag det spelar stor roll för dom som inte är det för jag kan aldrig riktigt förstå den mentala kamp som pågår som förhoppningsvis leder till frigörelsen. Jag har betydligt svårare att riktigt förstå vilka helvetiska problem det är att få och våga vara HBT.

En heteros förvandling från barn, via tonåren till en vuxen är okej rent generellt sett och är heller inte förknippad med frågan om rätten att få existera pga av sexuell läggning är kärlekssökande. En person som inte är hetero och som förtvivlat söker sin rätt och sig själv på vägen från barn till vuxen går igenom ännu fler maror i livet, vägen till vuxenlivet är tungt nog ändå. Har personen i fråga dessutom annat i sitt bagage så blir livet en kamp, en smärtsam kamp om vem jaget är och säkert också rätten till sig själv.

Jag tror att Pride är viktig
för att kanske våga bli hel eller åtminstone börja på vägen till helhet. Det handlar om rätten att få vara den du är, älska den du vill och också i förlängningen tror jag att våga vara den du är.

Det jag också tycker är så sorgligt i detta med Pride är att ingen tidning skrev särskilt mycket om alla events runt omkring prideveckan. Det ända icke priderelaterade media skrev om och visade upp var Prideparaden, varför? Det slogs inte upp stort i media alla viktiga små workshops, kurser och kringhändelser som gavs och hade stort deltagande, det togs inte upp mycket alls förutom då debatterna kring Prideparaden och dessa eventuella motsatta effekt på homofober. Det är väldigt trist att Pride ”bara” blev det som syntes av paraden för dom av oss människor som inte är särskilt insatta i vad Pride egentligen handlar om. Om jag inte minns (det berättades för mig av en så go och varm man jag träffade under vår IRL och Pridedag) helt fel började detta redan kring -77 och då i Kungsträdgården. Gisses vilka modiga människor som vågade då när faktiskt annorlundahet vad gäller heteronormen var förbjudet, otillåtet och inte minst skamligt. Om inte jag är helt ute och cyklar (vilket jag gör lite för ofta) så sågs det på homosexuella som vi idag ser på pedofiler.

Jag vet ff egentligen inte särskilt mycket om Pride och alla evenemang men jag vet att dom är många och så viktiga för utvecklingen i rätten att få finnas till oavsett kärlekspreferens. Jag kan förstå att debatten kring prideparaden och dess varande kan ses som ett hån för HBT:are. För en del ses det som en ren sexparad och en hel del annat negativt. Jag kan förstå att en del HBT personer kan reagera negativt mot att hetero personer har åsikter kring Pride, som jag nu tex. Men det som jag känner är viktigast är att vi kan mötas och prata om våra olika uppfattningar och kanske tillsammans se det gemensamma, dvs rätten att vara den du är, tycka om den du vill och bejaka dig själv på vägen.

Jag fick den stora möjligheten
att själv känna mig väldigt delaktig i kampen om rätten till dig och dina känslor när jag gick med i paraden. Det var en väldigt häftig känsla att vara del i något som är så viktigt. För Prideparaden är viktig och kommer alltid så att vara oavsett konstellation. Jag gick där och tänkte en hel del tankar kring en del ekipage och blev tom lite ledsen i ögat av vissa saker jag såg men det är inte bara det som är Pride utan paraden är en liten del i något mycket större.

Det jag blev lite ledsen över är egentligen samma sak jag kände och tyckte förra året. Det att det extremt sexuella tas fram och anspelas på, dvs gränserna existerar inte och därigenom får tex homofober fritt spelrum för sina egna fördomar. Det var inte så i stora delar av paraden utan bara några men jag kände sorg ändå. Där tänkte jag också på alla som har förutfattade meningar som på ett ganska simpelt sätt hävdar sin sanning och pekar på vissa väl utvalda delar av allt som ändå Pride och på så vis för ”rätt”.

Jag kan förstå att homofober förstärker sin homfobi om paraden är det ända dom ser och tänker på vad gäller att inte vara hetero. En person som redan har fördomar förstärker säkerligen sina fördomar när personen ändå väljer att se paraden och också då titta på ekipaget som på en apa i bur. Det finns homosexuella som aldrig i stt liv skulle delta i paraden även om dom faktiskt bejakar rätten sig själva. Det finns alltså så totalt olika och annorlunda syn och åsikter på hur och kring detta med Pride är men jag tror att i debatterna kring Pride så glöms poängen bort. Poängen med rätten till dig, ditt liv och dina preferenser.

Pride behövs och är viktig
framförallt för att vi människor fortfarande är fulla av fördomar. Jag själv var aningen fördomsfull vad gäller manligt och kvinnligt inom HBT. Jag förväntade mig att i tex ett homosexuellt par skulle den ena mannen var mer kvinnlig och den andra vara mer man. Nu är det några år sedan jag tänkte så men jag skäms nästan för det än idag. Tänk så det kan vara när vi inte vet och det enda som säger något är vår fantasi eller brist på fantasi.

Det finns en viktig sak till jag känner motstånd för och det är att så fort det diskuteras HBT så är det sexet på något märkligt sätt som det handlar om och inte relationerna. En relation är inte sex utan det är så mycket mer än sex. Sex är för många ett komplement och för andra en förutsättning och säkert finns det men det är ändå inte det rätten att älska den du vill handlar om. Varför är vi så inskränkta och varför är vi så fördomsfulla?

det är ändå total rotwälska för mig. Först trodde jag att pga av mitt medborgarskap (norska) inte fick rösta och så kom det en röstsedel i brevlådan. Jaha, då gäller det att snabbt ta reda på pros and cons för JA eller NEJ.
Emotionellt så vill jag ha kvar den svenska kronan men i övrigt har jag ännu ingen klar åsikt. Min första känsla var ett NEJ men så har jag faktiskt använt det som kallas mina hjärnceller och funderat lite till. Jag är osäker så enkelt är det. Säger vi JA nu behöver vi ändå inte gå med om det sas visar sig inte bli till vår fördel. Säger vi NEJ nu har vi inte så stora valmöjligheter förrän nästa gång frågan kan tas upp för Sverige.
Det finns saker som säger att JA borde vara ett bra alternativ men, men. Tex möjligheten att ändå få vara direkt delaktig i ekonomiska beslut vilket vi inte kan annars. För företagen så vore det inte fel med en gemensam valuta. Det skulle heller inte bli svårigheter vad gäller kurser vid import eller export. Handeln torde öka då dom ekonomiska gränserna suddas ut.
Konsekvenser för oss som privatpersoner? Ja, som det verkar har det gått bra i Finland men finnarna är kända för sitt SISU. Blir det dyrare för mig som konsument eller blir det inte det? Varken det ena eller det andra lägret har gett mig en susning mer än rappakalja och snömos.
Det som känns mer är vilka oerhörda kostnader som kommer att bli pga av omställning om vi säger JA. Gisses vilka summor det handlar. Tänk alla kassaapparater, alla uttagsautomater, alla andra servicepunkter som ger oss våra dagliga pengar. Alla våra fina sedlar som bara kommer att brännas upp till ingen som helst nytta.
Ja det blir en svår nöt att knäcka detta förbenade val som dessutom också kostat en massa pengar. Jag har bara några få dagar på mig att ta ställning. KA har det bra där, han har redan tagit ställning så han behöver inte fundera ett endaste dugg till.

bara soppigt men så är det ibland. Har skrivit tidigare idag men det blev bara i ”draft” och sedan tyckte jag att jag spårade en aning angående tankarna som for iväg nästan 4 år bakåt i tiden. Det närmar sig den tiden med stormsteg, dvs snart årsdag för sista kontakten med pappa. Den 11 september är snart här. Ledsen har jag inte varit men tänkt och konstaterat en hel del.
För övrigt är läget
sjukt och det på oss båda. Jag tror att jag känner mig lite bättre ikväll men jag är osäker. Vad det nu är så pekar det åt ren virus och det har nu satt sig i bröstet på mig. KA är drabbad även han och det är bara att konstatera att segare har vi varit med om fast inte vad gäller märkliga kringsymtpom som inte kommer till skott. Till råga på allt annat har KA svullnat fint på höger kind av en infekterad tand. Akuttid hos tandläkaren, rensning och återbesök om en dryg vecka.
Det goda då?
Jo, solen sken och det var en väldigt vacker höstdag. Tom Mannfred satt ute i solen och njöt. Mannfreds eloge till solen är otrolig att lyssna på.
Så var det godnatt!