Kategori: Okategoriserade

Kors, dagens 3:e inlägg!
En tekniker från Aleborgs skall se om strulet som är blir annorlunda på en ganska lite använd server. När flytten blir av vet jag inte exakt men jag kommer att få mail och då sätter vi igång, bra service kallar jag det för. Det enda som kommer att ändras är smtp och webmailurlen eftersom den flyttar från en server till en annan. Det bör inte bli något strul men kan kan aldrig veta riktigt.
Så snart jag fått uppgifterna mailar jag ut dessa och hoppas att mailen hinner fram för att läsas innan serverflytten blivit ett faktum.
Viktigt är att under tiden flytten pågår så kommer kommentarer och inlägg inte att kunna göras på någon av alla delsidor och subdomäner. Detta gäller det som jobbas mot databasen för att den inte skall bli korrupt.

att den även kommer på insidan men det lär dröja tills vi vet någonting mer om den ens kommer då, allt beror på vad vi kommer att veta.
Gårdagen försvann bara sådär och het plötsligt var det mitt i natten. Vi har inte klippt oss sedan september förra året och mitt rufs började se mer än lovligt ovårdat ut så en vända till Kista för fönstershopping och klippning (bra och billigt). Vi började med att kolla tider för klipp och min klocka låg kvar hemma på bänken så vi litade till KA´s mobil vilket vi inte skulle ha gjort, han han inte ändrat den till sommartid. Iaf så åt vi och sedan promenerade vi till klipperiet och konstaterade att vi var en hel timme fel 🙁 Vad f*n, typiskt oss alltså.
Vi fick ny klipptid en timme senare och promenerade runt lite till och köpte med ögonen, det är faktiskt helt gratis att shoppa på det viset. I tid till klipp denna gång och sedan tog vi oss raka vägen hem. Klippningen tog in alles 4,5 timmar vilket inte riktigt var vad vi hade tänkt oss men klippta är vi nu. Jag misstänker mina arbetskamrater tycker det var hög tid med luggen hängande framför ögonen för min del. KA har ju så kort så det är mer att eliminera spretandet och jo, det blev hans sedvanliga 3mm.
Mannefredde blev glad när vi kom hem (hon brukar normalt hänga med men lukterna är inte bra för henne hos frissan även om hon varit med där alla andra gånger förrut, hon brukar vara uppskattad med kuttrandet under jackan i KA´s knä.)
Kvällen försvann framför tv´n och så var klockan alldeles för mycket för mitt eget bästa, KA snusade redan långt innan jag lade mig.
I dag kommer Sofia med mamma Anneli på besök. Vi skall röja upp lite i hemmet och fixa lite, rättare sagt KA skall göra det för jag väntar på besked om när vi skall flytta Gökboet till en annan server så det är datorbevakning som gäller för min del. KA skall en vända till affären för att inhandla råvaror så jag kan laga till veckans luncher och middagar. Själv skall jag in i duschen och blir presentabel och känna mig piggare än vad jag är.
Vad gäller det jag skrev förra helgen så har inget skett på den fronten, jag är ff inte ”frisk” och KA är dessutom åderförkalkad så läget är som det brukar med andra ord och det är väl så här det kommer att fortsätta mellan varven antar jag men jag hatar det så ända in och det är så kränkande och förringande så det finns inte. Ett resultatet av det är att jag drar mig undan från det mesta och när jag väl möter människor, särskilt nya undrar jag alltid vad jag nu gjort för fel och känner mig så förbannat osäker så jag kräks. Nu är jag kanske orättvis men blickar och miner har jag med mig från min uppväxt så hela grejen förstärks väldigt. Sorgligt att en vuxen kvinna på 43 inte kan agera annorlunda men bojor är bojor och ryggsäckar har vi väl mer eller mindre en hel del av och där sitter bland annat mina.

om någonting så där finns inget att förtälja. Vi har ett möte inbokat den 25:e april för samtal med myndigheten klockan 15:00 så får vi se vad som blir av det. Det kan inte bli värre iaf så vi har inget att förlora.
Kanske blir ett möte av på onsdag men vi tror det när vi ser det typ. Skulle det bli av så är det klockan 10 och undrenas tid är aldrig förbi men…

(inte fördömmande) är något av det värsta jag tycker man kan göra mot människor man bryr sig om. Jag undrar också var gränserna går beroende av situationen. Det är ingen fråga bara en förundran hos mig.
Jag har än en gång sagt upp mig i en roll jag vägrar bli pådyvlad. En roll där jag är alldeles utmärkt att ha när det skall lånas ut pengar, fixas saker, rädda situationer, vara taxi rent allmänt, ordna till struligheter eller bara finnas till hands när det passar men egentligen handlar det i grunden om att vara den som utför tjänster.
Jag vägrar att förlöjligas och förolämpas, särskilt av en person jag aldrig träffat förr som det måste ha målats upp rena fasansbilder för. Jag vägrar detta hånfulla sätt med blickar och snevridna grimaser när jag inte är enligt den givna mallen som satts upp. Jag kräver att respekteras och bli bemött med respekt för jag är fan ingen barnrumpa som är pubertal och behöver fostras, särskilt inte av en som anser att jag inte duger i sociala sammanhang utan bara som tjänstefaktor. Vid den åldern borde man ha så pass bakom öronen så man begriper ordet respekt och den fungerar åt två håll, man respekterar och respekteras. Det går inte att kräva det ena men vägra ge det andra för till slut har man trampat färdigt.
Jag har varit förbannad hela helgen och undrat hur sjutton jag skulle kunna skriva det jag känner utan att få det att låta som att jag är mer knäpp än jag är men det går nog inte. Jag kan inte begripa detta och jag har också avsagt mig allt umgänge i sammanhang där fler är med förutom personen. Jag tänker aldrig mer utsätta mig för det igen (åtminstone inte inom den närmaste framtiden för minnet är alldeles för kort ofta och vi har varit där förr).
Som en liten parantes för den som säkerligen tycker något kring den sorgliga händelsen i närkretsen så har den ingen som helst påverkan på detta för det här har pågått i många år till och från. Måttet blev rågat under rökpausen vid kaffestunden efter begravning och det som blev sedan.
Update: 3/4 2006
Dessutom är jag tydligen inte frisk! Förbannad är jag, frisk eller ej.

och faktiskt mer talande än ord.
Godnatt!

Roligheter är viktiga och att jag älskar barn vilket inte kan ha undgått någon som följt mig. Jag vet tom ett år vänner ringde och sa sätt på den och den kanalen för där var chimpanser och det är lycka det. Jo, här kommer fina barnbilder från Ingrids dagar i paradiset (bilderna finns den 25 mars 2006) och då det lilla underverket såklart, från Aftonbladet och Kolmården (ändrat till deras gorilla webcam eftersom direktlänk inte längre fungerar). E*sen har en direktsida med bilder till Apariet men pga det dom gjort mot bl.a. Hagamannen och främst hans familj och andra misstänkta väljer jag att INTE länka till dom.
På Ingrids bild ser man tryggheten lysa från den lilla kalven och på Naoimis bebis syns tilliten och tryggheten i att vara nära mammas bröst syns tydligt. En liten gorillabebis, tänk så lika mänskobebisar dom ändå är.

Roligheter är viktiga och jag älskar barn vilket inte kan ha undgått någon som följt mig. Jag vet tom ett år vänner ringde och sa sätt på den och den kanalen för där var chimpanser och det är lycka det. Jo, här kommer fina barnbilder från Ingrids dagar i paradiset (bilderna finns den 25 mars 2006) och då det lilla underverket såklart, från Aftonbladet. Expressen har en direktsida med bilder till Apariet men pga det dom gjort mot bl.a. Hagamannen och mest hans familj och andra misstänkta väljer jag att INTE länka till dom.

Att skilja agnarna från vetet eller i nöden prövas vännen är uttryck som oftast används och som mellan varven blir uttjatat men sant är det ändå. Jag menar då inte att vänner skall varken lösa problemen eller ta på sig ansvar för någon lösning. Det jag menar är en så banal men oerhört viktig sak som att höra av sig. På dom kommentarer vi fått och i övrigt mail och samtal så märks det varifrån stödet finns och det är sorgligt när det är helt tyst från där man kan vänta sig åtminstone några ord för ord är viktiga när fundamentet rämnar.

I vissa saker känns dessa uteblivna ord nästan värre än läget är för oss och jag förstår det helt enkelt inte och kommer väl aldrig att förstå men samtidigt så är det accepterat med sorg för det känns verkligen sorgligt med facit i handen. Jag sörjer att där blev bara tystnad för vi hade verkligen behövt ord.

gäller väl alltid för en ny månad så here goes för nu är det en ny månad. Vi har inga nya möjligheter vad vi vet men vi har inte gett upp på några som helst plan. Vi har bestämt oss för vad vi åtminstone skall göra oavsett vad som händer. Det stora problemet är bostadsfrågan för vi får som sagt inte hyra något och utsikten att bo och verka på ett vandrarhem är inte ett alternativ för framtiden.
Hur det praktiskt skall gå att lösa vet vi inte heller men vi har iaf två olika planer och dom båda kräver samtal med myndigheten samt att myndigheten ser till allmännas bästa vilket är deras skyldighet. Allt beror på hur mycket dom vill dra allmännas bästa och villigheten att göra det som på sikt är bäst för alla oavsett om vi får bo var eller inte. Tid för dessa samtal får vi på måndag.
Plan 1: Att vi bor kvar, varken mer eller mindre och betalar det uppgjorda hela vägen ut. Skulle vi inte göra det så finns ju alltid möjligheten att ta bostaden innan preskribtionstiden gått ut. Det borde vara en bra deal men man kan aldrig veta.
Plan 2: Får vi inte bo kvar vill vi putsa till bostaden så att mesta möjliga fås ut vid försäljning för det är inte värt det lilla det ger i dagsläget. Skall vi förlora vårt hem kan vi väl åtminstone göra det för vad det kan bli värt, rättare sagt vad dom övriga går för i samma område. Får vi till denna variant så krävs det lite (en hel del) fixerier som kostar och då måste vi få uppskov några månader för att kunna bekosta detta. Vi blir inte skuldfria men det kan bli okej trots allt men det är INTE vad vi varken önskar eller vill.
Vi har anmält oss till bostadskö även om vi vet att vi inte är aktuella för att få hyra. Dom två kommunala i både Kungsängen och Järfälla.

ganska fort och i dag återstår bara den kaotiska och ofattbara känslan av att hur fan skall vi få fram ett ganska ringa lån/pant för att säkra boendet. I den krassa verkligheten är det vad vi förstått det enda som kan lösa situationen.
I dom fall vi kikat på så har dom med bostadsrätt kunnat få hyra bostad inom sin kommun. Vi vet att så inte är fallet i dag, bostadssituation är en helt annan 2006 och grundregeln är att man inte får hyra ens knappt med betalningsanmärkningar och än mindre med skulder. Argumenten att vi kan få annat boende faller då platt som en pannkaka, det går inte idag. Det är ett argument som från vår sida borde väga tungt.
Känslan av sorg är ganska tung och glädjen över att solen faktiskt skiner idag finns inte att uppbringa. Håglöshet man det jämföras med. Jag har kikat ut på baksidan där KA slet med det som skulle bli en damm innan vattenskadan ställde till allt och kände att ja, det blir aldrig vad vi tänkt. Detsamma kom över mig när jag tittade ut på balkongen, meningslöst att ens skotta bort det sista av snön och ställa i ordning för vi kommer inte att ha någon som helst glädje över den.
En del tycker säkert men vad fan, det ordnar sig nog. Då undrar jag hur skall detta ordna sig så att vi har någonstans att bo. Vårt hem sedan väldigt många år som vi verkar mista pga en vattenskada till råga på allt som vi levde mitt i under 6 månader dessutom. Det tragiska i kråksången är att vi kommer att vara helt skuldfria inom den föreskrivna avskrivningsperioden, dvs vi kommer att ha betalat tillbaks vartenda öre om vi kan fortsätta bo och arbeta.
Maktlösheten är så total.

men vi börjar bli arga och då kanske det blir lite fighting spirit över det hela istället för handlingsförlamning av chock. En chock var det som grädde på moset över allt annat som skett dom sista åren. Vi planerar för att det händer men inte utan att plocka fram allt vi kan av motåtgärder som vi överhuvudtaget kan komma på. Jag har fått tips och råd av en arbetskollega som plockat fram rättsfall både med och utan benificium och vi synar dessa på allt vi kan.

KA sitter just nu och läser och skriver kråkor. En handlingsplan för framtiden är ett måste och den måste göras i flera steg. Vi försöker göra vad vi kan för att överleva mentalt men det är svårt och maktlösheten är stor. Ibland önskar jag att jag vore troende och då helt kunde förlita mig på h*n där uppe men samtidigt är jag så tacksam att jag inte är troende för då kan jag bara förlita mig på min man och mig själv.

Tack och lov att vi har varandra, tack och lov att KA finns där. Solen skiner ute och ingen av oss har varken tvättat oss eller så men kaffe dricks och handlingskraften känns som att den är på gång för vi skall inte gå under utan att ha gjort allt i vår makt.

En dusch och sedan lite mer plan för framtiden och den mentala överlevnaden. Kanske ge ut den som bok sedan och bli miljönärer, det vore något det. Drömma kostar heller ingenting, sicken tur det ändå är. P.S. Jag vill också synas på nya bloggkartan