Författare: KA

Nu, först nu vågar jag tänka ett år framåt i tiden. Efter samtalet igår där vi önskade varandra trevlig sommar och vi kom överens om att om det inte händer något dramatiskt så behövs ingen ytterligare kontakt förrän om ett år. Det var med vår handläggare på fogdemyndigheten jag pratade…

Understundom tager jag mej inte en genever utan känner jag mej nöjd. Understundom känner jag en inre styrka som jag inte känt tidigare. Den kommer över mej rätt som det är och jag försöker ta den till vara och bygga vidare på den. Inget är gratis så jag kan inte luta mej bakåt och tro att känslan förblir permanent. Det är inte att tro den finns kvar utan att jag får jobba för den.

Det är inte bara på himlen som molnen lättar. Jag inser nu hur bekymrad jag varit för skruvarna. Tre stycken. Titta på bilden. Det ljusgula är tandben, det rosa/lila är tandkött, fixtur är skruv, distans är något som skruvas på senare och på den skall nya tanden sitta. Skruven är inte liten. I mitt fall borrades och skruvades det in tre stycken efter det att tandköttet skrapats loss från tandbenet. Fy f—n! Men nu är det gjort och såsmåningom försvinner svullnader och värk.

Bilden är lånad från Tandläkargruppens hemsida. Tack för lånet!

ett vanligt ”rösta på oss brev”, tänkte jag och öppnade. När jag sprättat och fått brevet halvvägs ur kuvertet lade jag det i returpappershögen. Jag läste det inte i sin helhet, så här såg det ut:
:

Till en början blev jag förnärmad och tänkte att nu börjar jag rösta blått. Sen tänkte jag att visst har jag levt en hel massa år (barnen är 26, 30 och 31 år), det har jag gjort men gammal, äldreomsorg…Njaäe, inte riktigt och så länge kroppen fungerar som den skall, jag kan arbeta, springa i skogen ibland, spela spel på internet med ungdomar som jag kunde vara pappas äldre bror åt, så inte är jag gammal. Ändå har jag funderat på det där att åldras med värdighet. Värdighet är, i det här som i alla andra fall, naturligtvis individuellt. Vid ett kort överstaketetprat med barnens fd dagmammas man som fyllt 70 sa han att han inte tänker på sin ålder. Det är väl åxå ett sätt att åldras med värdighet?

Överlev, det räcker med att överleva till nästa andetag. Ett andetag i taget. Tänk varken på vad som ska hända nästa vecka eller imorgon. Det räcker att se trettio minuter framåt, eller en timme. Andas, ät om det går, sov om det går..
Detta är senaste tidens, årens, levnadsregler.
Jag vill få sluta tappas på alla mentala resurser. Jag vill få känna att de som finns kvar stannar kvar. Jag vill få möjlighet att spara och att ransonera. Jag vill inte gå på reserven längre.
Kanske, kanske kommer jag, vi att få den möjligheten. Jag är för luttrad för att hoppas och tro, tro gör jag när jag vet. Och då behöver jag inte hoppas.
Jag har också hittat till
bloggkartan.se

…och ur kaoset talade en röst och sade: ”Le och var glad ty det kunde vara värre”.
”I h-e jag tänker le den här gången”, svarade jag.

Om det vore så, att nu är 100 år sedan, jag menar, om jag levat för 100 år sedan, vore det inom kanske bara ett år dags att skriva in mej på anstalt. Inte straffanstalt utan en sådan för idioter, som det hette då för 100 år sedan. Då fanns inte kunskapen om B12 eller symtomen på brist därutav.
Återbesöket hos läkaren förra tisdagen avlöpte väl. Blodtrycket, undertrycket, var lägre än gången innan och därvidlag var läkaren nöjd. Proverna var bra, sa han, och blodvärdet var godkänt. Däremot förvånade min brist på B12 vitamin honom. Det var en allvarlig brist, sa han. En brist som ger upphov till alla de symtom jag hade, yrsel, koncentrationssvårigheter, brist på uthållighet, trötthet, krypningar i benen, ingen glädje i tillvaron etc etc. Symtomen kommer smygande eftersom kroppen hushåller så gott den kan med B12. Det kan röra sej om år vilket det med all sannolikhet gjort i mitt fall.
Den mentala lättnad det innebär att få ha hört detta är stor. Det finns en förklaring och det är medicinerbart. Jag är inte på väg att bli senil vilket jag i mina mörkaste stunder faktiskt trodde. Jag har ätit 4 x 1mg B12 vitamintabletter per dag sedan dess och ska så göra i en månad. Därefter ska jag äta en tablett om dagen livet ut. Tiden det tar för kroppen att återfå sin styrka är oviss. Jag är sjukskriven ytterligare två veckor nu på heltid samt sedan fyra veckor på halvtid.
Två veckor är ganska lång tid och jag hoppas jag kommer att ha ork och förmåga att under dessa veckor fortsätta återställa vårt hem.
Trotts allt, allt är relativt. Jag har det bra, på alla sätt. Tänk bara…

Nå, jag har blivit manad av Åsa att punkta fem ovanor jag har. Det är inte så lätt. En, vet jag , är att jag ibland somnar med snus under läppen. Sen måste jag tänka. Frågade hustrun. Hon sa att jag har jättemånga men när jag bad om exempel så fick jag inga. Måste tänka mer.
Min ork är slut. Jag har koncentrationssvårigheter och har ingen ro till att göra något. Det är därför jag så sällan skriver i Centrifugen samt inte skickar upp bilder till albumet. Om jag ska göra något måste jag tvinga kroppen att lyda. Förkylningssymtomen kommer var och varannan vecka. Läkaren sa att jag lider av depression. Eftersom jag redan fått diagnosen per telefon kunde jag inte annat än att instämma. Det i kombination med högt blodtryck gör att jag blev sjukskriven en vecka. Återbesök på tisdag.
Alla hjärtans dag är väl en sådan dag när man bland annat äter en god efterrätt?! Så var tanken hos oss. Ett tips från hustrun fick mej att köpa citron, honung och annanasringar. Jag ska fatta mej kort. Resultatet blev vidrigt. Det var bara att slänga sk-ten.
Jo, två saker till. Schemat är omgjort. Nu känns det som att jag inte behöver byta arbetsplats av den anledningen. När det gäller lönen har jag inte legat på så mycket, än.

har jag inte mått bra. Hemma från jobbet. Mår lite bättre nu och arbetar imorgon.
Nytt schema på jobbet från och med 13 februari. Ett katastofschema som får mej att söka ny arbetsplats.
Jag fick en tillsvidare anställning fr 1/1 -06 med heltidslön på 93% arbetstid. Nu ska visst kontraktet skrivas om har jag hört. Det kommer förmodligen att bli diskussion.
Kameran som vi köpte för ett par veckor sedan har en 137 sidor tjock bruksanvisning. Det är inte bara tid och bländare att hålla reda på.
Att vara/bli ”taggad” trodde jag betyder att vara/bli laddad inför något. Nåja, har jag nu blivit uppmanad att skriva om fem, eller är det fyra, semesterställen jag varit på så ska jag, nå´n gång.

Fördelen med att inte vara först att skriva om träffen igår är att jag inte behöver berätta så mycket. Alla som var där vet vilka som var där och alla som inte var där vet åxå vilka som var där och vad som blev pratat om. Jag tycker Björn´s ide´ med inklippta foton i ”placeringslistan” i Bitis Bilderbok är bra. Själv gjorde jag som jag oftast gör vid slika träffar, lutar mej tillbaka och lyssnar.
Här är resten av alla trevliga nybekantskaper:
Frihetens Vingar
Pappablogg
Kulturbloggen
Anna Toss & Co
Nästa: Bandhagen
Stationsvakt
Angela Müller
Annica
Carina (kär fru?)
Bitis bilderbok
Lotten
Annika Bryn
Gustaf Gustafsson
Tänk att skriva en bok bara för att få veta hur den slutar…