Författare: Carina

och så är det varje år vid ungefär samma tid. Våren är definitvt här då iaf. Om det så bara ligger en mikrosmula någonstans så finns där ett helt hav av svarta rörliga prickar. Inte så roligt med myrorna men vi har vanan inne efter ett antal år.
Solen skiner och lite kylslaget är det
även om värmen snabbt stiger. Nyheternas hemskheter orkar jag inte ens med just nu. Kanske till sommaren när saker lugnat ner sig och vi får vila.
En liten rolig detalj mitt i allt
är lilla fröken Sofias dop. Det kom ett fint kort som mamma Anneli grejat med ett litet foto på Sofias och hennes egna fotavtryck från den 15 april. Den 9 juni kl. 13.00 i Bromma Kyrka blir det dop. Lillfröken skall döpas till Anna Sofia Therese.
En annan viktig detalj som glömdes bort här
men inte IRL var sonens födelsedag. Barnen blir stora, usch så gammal man är och hur KA känner sig då, riktigt gammal. Men nej så är det inte egentligen bara väldigt ofta 😉 Stoffe fyllde iaf 27 år i tisdags och eftersom han pluggar som han gör blir det lite fika i helgen.
Skönt med omtankar i både gästboken och mail och tack till trots för att jag inte orkar skriva något själv. Det värmer mycket.
Till en annan dag!

inte var något. Eddie skulle aldrig klara en flytt, inte ens till en gammal ensam tant eller farbror där han fick all omsorg och också förmånen att vara herre på täppan. Dumt av mig att hoppas när jag faktiskt känner alla våra kära mer än bra. Har man levt med djur olika sorter sedan bebistiden så sitter det mesta i ryggmärgen. Ny tid blev tisdag 18:45 och just då önskar jag massor av stöd. Inte bara jag utan vi i familjen behöver det.
”del 2” – Något skumt är det…
men vad?! Eddie var spårlöst borta när vi kom hem i god tid för att hinna kamma honom och mysa en stund. Vi letade precis överallt och ingenstans fanns han att finna. Vi ringde och avbokade tiden för det var för sent. När samtalet var avklarat och jag öppnar balkongdörren så dyker en Edgar upp som gubben i lådan. Eddie hade sovit bakom en stor blomkruka på ett bord och där var det ingen som kikade.
Jag ringde upp veterinären och då pratar vi en del och tjejen som svarade undrade om eventuellt en omplacering som ensam katt kunde fungera. Jag hade inte ens tänkt tanken eftersom han är rädd och skygg inför andra och är en kissare på grund av hans rädsla och då markerarbehov under rädda och pressade stunder. Iaf så skall veterinären återkomma om en liten stund och kanske, kanske kan det finnas en annan lösning för Edgar vilket jag innerligt hoppas.
Hoppas, hoppas.

säger vi ett sista farväl till Eddie, Edgar heter han egentligen men har alltid kallats Eddie. En otroligt go kille är han men rädd av sig. Inte så mycket för mig men för andra. Han är otroligt stor och stilig den killen, en rädd tuffing kan man beskriva honom som faktiskt. Självförtroendet hävdar han genom att spöa på Maja, tex. Hon får ofta storstryk av honom. Eddie skulle inte klara sig hos någon annan heller för han är trots sin rädsla ändå trygg hemma. Det är motsägelsefullt det jag skriver men det är ändå sant. Han kommer att få det bra i katthimlen och också få träffa sin mamma, Kitty som vi misste pga cancertumörer som växte med en rasande fart. En märklig sak i allt och det är att jag inte riktigt fattat detta med Eddie ännu men det kommer …
Tänker på en sak ofta, vi är friska och älskar varandra! Tänker på dom fattiga barnen som svälter ihjäl och andra med liknande öden.

på riktigt. Konstigt kändes det när vi nattade Mannfred, en gök. Gökboet är byggt på båda gökarnas närvaro i familjen. Jag måste ändra text under medlemmar och på Gökarnas egen sida men gör det någon annan gång. Hennings nya mamma fick iaf den äran att bli väckt tidigt i morse och om det kan ni läsa själva i deras Gökbok Jag grät när jag läste men samtidigt tänkte jag: ” lilla gubben, du är dig lik” Måtte vi ses snart. Stora voljären står ju på baksidan till ingen nytta även om den behöver målas om riktigt ordentligt så jag hoppas nya familjen vill hämta den.
Livet är, ger och tar
hur man än vrider och vänder på saker och ting. Vissa saker är menade på vissa sätt och andra inte.
Over and out!

höll vi tvåbenta i Gökboet på med båtrust. Tänk vilken värme det var och så underbart skönt med slipdamm i håret och varmluftpistolen i högsta hugg. KA gjorde det på gammaldags manér, handskrapning av gammal fernissa, men inte jag inte. Jag gick lös på Margaretha med varmluftspistolen så det stod härliga till. Vi höll på hela våren och också den följande sommaren med slitet med Margaretha. Hon blev jättefin faktiskt. Nu äger vi inte Margaretha sedan 3 år tillbaks men vi brukar åka förbi och kika hur hon står och om det ser ut som att ägaren vårdar henne ömt.
Så har då Gökboet
blivit mindre i antal och aldrig mer sig likt. Henning har nu flyttat söderut en aning eller åt vilket väderstreck nu Flen ligger för det är dit han har flyttat. Vi hoppas givetvis på färska rapporter från Hennings nya familj och ävenså Markus för vi har skapat användarnamn så att familjen och Markus kan skriva lite då och då i Gökboken.
Det var tungt att säga hejdå men vi vet att Henning är hett efterlängtad därborta. Det gör inte sorgen bättre men kanske kan vi leva med det ändå. Tänk att ha en matmamma som är hemma och kan skämma bort honom hela dagarna. Dessutom finns det både hundar och katter där som Henke kan busa riktigt mycket med.
Dagarna lunkar på men i övrigt är det inte
mycket som är annorlunda. Dags att byta däcken för er som inte gjort det ännu. Dags att börja må bra med tanke på solen och kanske tom dags för något nytt. Man kan aldrig veta hur, vad och vadå men så är livet.
Till en annan gång, vi läses!

och påsken närmar sig. Årstiden är sig lik igen, precis som vanliga år. Här är det inte så men livet går vidare, med eller utan hjälp. Undrar hur det ser ut om 2 månader, 4 månader, 6 månader eller rent av ett par år?
Glad Påsk
önskas alla från oss på Gökboet. Måtte det bli vad ni önskar. Särskilt håller jag tummarna för en särskild persons jobbintevju idag *vinkar neråt*.
Livet ester ister
är inte enkelt alla gånger, så är det bara.

är väl där jag befinner mig just nu. Vi kämpar på men mer än så är det inte just nu. Helt slut i kropp och knopp.
Solen skiner
och jag önskar att jag kunde säga detsamma om mig men det kan jag inte.
Henning har kanske hittat en familj
i Flentrakterna som han kommer att flytta till i nästa helg. Vi kommer att få veta mer under veckan av Hennings gamla pappa, Marcus.
Pälsbollen Edgar, kallad Eddie
skall få säga adjö nästa vecka. Han har börjat kissa precis över allt och det är inget medicinskt fel. Han är både rädd och så kelsjuk så det är helt otroligt. Han är också jätteelak mot Maja och bara spöar på henne hela tiden. Jag klarar inte av att vara med utan det får fröken göra. Eddie har varit så här i perioder men aldrig så här illa under alla år och nu måste han få slippa ha det så här. Det finns inte längre några alternativ.
Mycket är det nu men så är det här i livet och värker gör det precis överallt.
Slut för nu!

bestående av 3 smörgåsar till frukost, i lugn och ro. En liten promenad gärna mitt på dagen, i annat fall en snabbsväng på kvällen. Handla något gott tillsammans och tillaga denna för att sedan äta. Den sista ordinationen var att se på tv varje kväll, något som är lite roligt sådär. KA kikar ju gärna på Faulty Towers och jag får väl se om jag hittar något jag kan kika på.
Lite mer sades och gjordes men bra känns det. Just nu är jag alldeles slut i hela kroppen men maten skall lagas, isterband med kokt potatis. Vi har Bingolotter till kvällen och kanske finns det något sk(r)att däri.
Henning är på helgövernattning
med hans gamla pappa. Tråkigt och hemskt men just nu är han för mycket för oss med sitt ”boeri” och toleransens tröskel är obefintlig. Det känns trist men skönt för kropp och knopp.
Min dator är pest igen
med den frusna, randiga skärmen. Fattar inte varför. Nu har den frusit flera gånger på raken så jag sitter med KA´s och skriver. Min webmail kommer jag iaf åt via denna men jag har inget lösenord, inloggningsuppgifter eller annat tillgängliga så det blir vad det blir.
Vädret är grått och trist och absolut inget att hurra för. Till en annan dag, see ya!