Författare: Carina

Nu har det gått en tid sedan jag fick veta hur det gick för Cheeta, (mer om Cheeta finns här att läsa) hur det faktiskt per idag fortfarande går för Herman och jag känner bara en otrolig glädje. När jag först fick kontakt och även besked om hur landet faktiskt låg till gjorde det ondare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Mailet med infot kom på en fredag morgon och hela den helgen var jag i ett mentalt kaotiskt och emotionellt instabilt läge. Tårarna flödade och tankarna for, runt, drömmande, längtande och allt annat omtumlande. Sedan så liksom förlikade jag mig känslomässigt med allt och kunde sedan känna eufori över hur fint både Cheeta och Herman faktiskt fick det tillsammans i USA ända tills Cheeta gick bort 1987. I alla fall så är det så här.

Familjen som Herman levde med heter Schultz och pappan i den familjen heter Ed även kallad Uncle Eddie eller tillika Tomten som kom på flotten. Familjen tog hand om Cheeta och när dom skulle resa hem till Ohio i USA 1971 följde givetvis Cheeta, Herman, Rudy och en till liten chimpans med dom. Deras liv där började med det jag kallar utopi fast det var just ingen sådan. Dom var med i familjen och levde som små barn. Under vintern använde dom vinteroveraller och lekte som vilket barn som helt ute i snön. När det var väder för det satt Cheeta och Herman med på traktorn och for runt och grejade i åkern.

Åren gick och dom blev lite för stora och starka för att kunna leva i en familj på det viset. Uncle Eddie förhandlade med guvernören för Tampa i Florida för att Cheeta och Herman skulle få det bra på deras zoo och att dom skulle vara tillsammans osv. Ed krävde mycket men det var för att familjemedlemmerna skulle få ett bra liv utanför familjen Schultz. Årtalet vet jag inte när Cheeta (nambytt till Birgita och förkortat till Gita med tanke på Tarzans apa Cheeta) och Herman flyttade till Lowry Park Zoo i Tampa Florida. Jag vet iaf att Cheeta gick bort 1987 och det var ett par tre veckor innan det nya habitatet skulle invigas med Jane Goodall, allas vår chimpansräddare. Cheeta och Herman var tillsammans ända in det sista och ja, jag klistrar in orden Uncel Eddie skrev om när Cheeta dog och för mig är detta smärtsamt men samtidigt så fint.

—— Gita usually came out of the nightbox and layed on top of it in the morning. Now I will tell you what was told to me by the chimp keeper who was a good man. For about two days she lost her appetite, and ate very little. Now this is a fact, Herman would take a handfull of food to her and put it in her lap, then she ate a small amount. then Herman took a handfull of grapes, which as you know the chimps are wild about. and put them again in her lap. She ate a few but not much. The management then called the vet that afternoon. Well the next morning the keeper seen her lying on her nightbox, which was not unusual as she looked like she was sleeping. but after an hour they realized that something was wrong. So they had to give herman a sleeping pill (this is put in an apple or bannana) and when he went to sleep they took Gitta out and found out that she had passed away.. Later in the day they called me and I went to the vets hospital and they brought her to me. I just kept looking at her for a long time, remembering all the fun times we all had together.

Herman lever och har det bra på ”sitt” habitat på Lowry Park Zoo i Tampa Florida. Han och dom övriga chimpanser i habitatet har klarat orkanen väl trots att Tampa drabbats hårt av dessa. Han är en 40 årig herre som njuter av livet ff. Uncle Eddie kommer ff varje vecka och ger Herman det obligatoriska äpplet. Deras möten sker i dag på utsidan och en bit ifrån varandra men jag har fått se hur Herman reagerar när Ed kommer och ropar på honom och det är värme och ömhet mellan vänner. Herman reser sig upp och går mot kanten där han kommer närmast Ed och där står han redo att svinga sin näve för att fånga det bästa han vet, äpplet från Ed hans ”pappa”. En liten parantes, Ed är en vis man som blir 80 år nästa år. Han har lärt sig datorn för att kunna kommunicera även nätledes.

(mail från Uncle Eddie skickat den 23 april 2004 04:41 )
Well Carina you can see I still remember the Swedesh greeting.
Thank you very much for the four pictures, the reason I seen then was that my son Roger, in his travels came through Tampa yesterday and stayed with me for a few hours. From his instructions I may be able to download pictures myself, if I havent forgetten how to do that. Now the picture with your mother holding the two chinps, Herman on the left and Gita on the right Is just great. Now the little girl on the left is no other than my daughter Sandy. Its great that you are writing to the Zoo, let me know what answeres they give you.

Now Carina, if they dont answer your questions, then address your letter to the president of the Zoo. His name is Lex Sallesbery. He is from Austrailia, and has been with the Zoo for about 17 years. He started in charge of the Aviary and worked his way up to the presidency. In fact Lex is the one who introduced me to Jane Goodall when she was here for a while. In fact Jane was in love with Herman, he was so differint from all the other chimps she has met and asked about his history and that is how I got to meet her. Believe me she is a nice sweet lady. Have some pictures with Jane and I and Kicki will see them when she comes.

Yes, now I see your mother holding the chimps in one picture, and I remember her very well. And your Dad too. We used to drink together now and then and had some good times together. Does Your dad have an email address? If so please send it to me. And be sure to tell him we are in contact. Am sending this email to about eight other people, am learning more each day about this computor business. Gita died in the late 80s about 2-3 weeks before we opened up the great addition to the zoo which included the chimp island. (thats when Jane Goodall came) anyway Herman is by far the oldest resident of the Zoo animals and people too.

Am sorry to say Carina that no one (outside of Lex) knew Gita. Gita usually came out of the nightbox and layed on top of it in the morning. Now I will tell you what was told to me by the chimp keeper who was a good man. For about two days she lost her appetite, and ate very little. Now this is a fact, Herman would take a handfull of food to her and put it in her lap, then she ate a small amount. then Herman took a handfull of grapes, which as you know the chimps are wild about. and put them again in her lap. She ate a few but not much. The management then called the vet that afternoon. Well the next morning the keeper seen her lying on her nightbox, which was not unusual as she looked like she was sleeping. but after an hour they realized that something was wrong. So they had to give herman a sleeping pill (this is put in an apple or bannana) and when he went to sleep they took Gitta out and found out that she had passed away..
Later in the day they called me and I went to the vets hospital and they brought her to me. I just kept looking at her for a long time, remembering all the fun times we all had together.

Its hard to remember all the things we had together in life, she was a full grown chimpanzee, and looked nothing like she was when she was young. When I donated them to the Zoo we had a written agreement signed by the mayor of tampa that the city of tampa would keep them forever ( I was offered $5000.00 for the pair from a medical firm and I told them to get lost)

From the first day in the zoo to the end never has a zoo employee ever gone in the cage with them. I went every week with apples fruit and cookies in my pockets, and of course had my own key to the cage and went in and played with them till about 1980, then after that common sense must prevail, ……..and no more. but however always fed them through the bars. There is a sharp line of definition between bravado and stupidity and common sense should prevail. Regardless of how much I played with the chimps I still have my ten fingers.

Well Carina one day we will meet and talk some more about chimps. Tell your Mother and Dad I said hello. And by the way tell your Dad that I still remember the way to make a scandinavian toast the way that he taught me to take a drink. (wonder if he remembers……I do) Will be looking forward to picking up Kicki at the airport at 5:35 May 7.

Love, Uncle Eddy Forgive any spelling errors, I dont use that computor benefit.
(Utdrag ur nästa mail också detta om Cheeta och Herman, skickat den 24 april 2004)
…
It sure broungt back memories, thinking about Birgita (cheeta) Looking at her on the table, and thinking of the good times we had together, when we came back from Africa we went back to Ohio where we came from, and bought a small farm with two nice houses on it, it came with a tractor & everything. We lived in one house and rented the other one out to a nice couple. On week-ends I used to take the tractor out and cut the high grass, and of course both chimps were on the tractor with me, they just loved it, Also in the winter time we made a snow man and dressed the chimps up in childrens winter clothes with boots on. (I have pictures of them running through the snow) and of course at x-mass time we have a nice picture of Liz and I and both children with both chimps on out laps in front of our x-mass tree.

Frågade min käre make mig häromdagen samtidigt som han började asgarva när han vände på vasen vi fick i bröllopspresent. Stort skratt bröt ut för han är bara … *asg* för undebar den där knäpproten jag faktiskt är gift med. Ja vår bröllopsdag är den 12:e maj och vi gifte oss 1994 fattigare än kyrkråttor och bröllopet var underbart.
KA höll på att rensa ur och packa upp en nerpackad kartong som stått sedan livet tog en annan vändning förra året. Denna vas är handmålad av mamma och på ena sidan stod det datum och på andra stod texten om vår bröllopsdag.
Inte lätt att vara KA alla gånger och i dag när vi skrattade åt det än en gång skyller han på att han är gammal. Han frågade om vi firade vår 10 års dag och jag sa nej det gjorde vi inte så. Då föreslog herrn att om vi firar den 12 november så har det gått 10,5 år så vi får se om vi kommer ihåg att fira den 12:e november, kanske har vi båda blivit gamla. Firande är inte viktigt utan det som är viktigt är engagemanget i varandra även om att fira saker kan vara väl så roligt.
I övrigt går dagen i rasande fart.
KA skall jobba extra idag och åker snart så vi håller båda på som bäst med att röja och riva lite grann. Det verkar faktiskt som att vi fått någon sorts energi efter att vi båda diskuterade kring, om och hur om saker och ting i går. Jag var grinig han slut och så bidde det ganska bra.
Var bara tvungen att få ner detta om vad som hände den 12 maj 1994.
Ha en skön söndag, snart hoppas jag att det kommer att lukta gott här av mitt torkande.

—– flyttat från föregående tankar —–
Till sist just nu iaf
så undrar jag väldigt över hur vi s.k. vuxna och tillika i det här fallet föräldrar är funtade. Jag skriver kanske mer om det vid annant tillfälle men jag kände att avsaknade på ansvar från s.k. vuxna och borde även ingå en del förnuft i vuxenheten fast jag vet att den saknas hos många.
Detta fall är ett sådant där barnet får betala ett pris som är så absurt bara för att vårdnad och vårdnastvist används som argument i vem som har rätten till barnet. Det händer antagligen oftare än vi tror och det gäller nog både män och kvinnor som kanske känner sig ratade eller annat åt det hållet men hur är man funtad när man gör så att barnet får betala. Det här fallet syns det så tydligt den primära kostnaden för barnet. I andra så kanske det är mindre tydligt och kanske är också konsekvensen för barn/en svåra att överblicka eller att ens existensen av tanken på att barnen bekostas finns.
Nog för att egoismen och egenkärleken står högt för en del av oss s.k. människor men någonstans för det väl i rimlighetens namn ta slut. Nu vet jag att det finns grövre händelser men som drabbar barn i en vårdnadstvist men dessa kanske inte synliggörs på samma vis som detta fall där det är enkelt att se.
Barn med våldsamma/n missbrukande/sjuka eller på annat vis mindre kapabla föräldrar kanske det inte märks direkt hur illa ställt det är för barnet/n eller hur illa det kan bli i framtiden. I många fall kommer situationen familjen levt i och, då främst, barnen befinner sig i inte förrän en separation/skilsmässa är på tapeten och då är det lätt att saker hamnar i skymundan och skylls på vårdnadstvist och djävulskap.
Våra barn skall bli dom som tar över efter oss som är s.k. vuxna i dag. Vill vi inte ha en lugn och trygg värld så kan vi fortsätta missbruka våra barn för det är det vi gör eller så kan vi använda som hjärnceller vi faktiskt fått och göra rätt gentemot våra barn oavsett vem som står kvar utan.
Jag har inga recept på hur men jag vill och önskar så att vi kunde se bortom vår egen egoistiska sfär till fördel för dom vi vill skall ta över när vi inte längre kan. Dom flesta vuxna vill nog att ens barn skall ha det bättre än man själv hade det och då undrar jag varför det så sällan sker i realiteten.
(jag tar nog bort hela detta långa och lägger det till ett eget sedan men det får jag ta när jag kommer hem för nu blev det paniskt bråttom igen) Jag har flyttat den nu!

Jag hade en skrivtanke med gårdagens textbörjan som rann ut i trötthet och blev till intet. Så kan det gå ibland och i dag är det en ny månad med nya möjligheter och jag har tappat tråden till gårdagens början. Inte lätt när man får hjärnsläpp inte.
Jobberiet
börjar på måndag med måndagar och tisdagar som arbetsdagar till att börja. Där finns viss flexibilitet vad gäller dagar men jag skall försöka ha samma dagar får det blir mest rätt i slutet av månaden. Visserligen skall jag börja med att hoppa in lite akut idag för där kommer besök med bl.a två människor från Liberia vilket skall bli spännande.
Jag vet heller inte riktigt hur man räknar rätt när man jobbar deltid så jag får väl lära mig det också.
Sugarcane
var något som både jag och mina syskon älskade nere i både Liberia och Ghana och jag har fått två stora bitar med sockerrör som det heter på svenska. Jag har ännu inte gjort iordning dom men måste göra det ikväll annars blir dom förstörda med risk för både mögel och torrhet. Undra om det kommer att smaka som jag minns det? Jag lovar att skriva om min smakupplevelse senare för jag vill själv komma ihåg det när jag blir gammal och grå för än är jag varken eller trots att somliga säkert menar annorlunda.
Min käre make då,
han har inte gått under jorden eller tagit semester men det är lite jobbigt för honom med sömnen och hörselproblemen han har. Han hör illa och det tjuter mer eller mindre konstant. Hörselundersökning som gjorts hittills har resulterat i att hörselapparat för ena örat kommer att sättas in. KA gjorde även en hjärnmagnetröntgen i går för att se så att inga konstigheter stör öronens kapacitet. Resultat från den röntgen kommer väl om en dryg vecka. Hörselapparat kan ta upp till 3 månader att få komma och prova. Hörselapparat kan även hjälpa om det är tinnitus han har annars vetesjutton vad vi skall hitta på.
Först trodde KA att det kunde vara Mannfreds vissel och tjut som bidragit men det ansåg öronläkaren inte alls var orsaken vilket känns bra för oss båda och särskilt med tanke på att Mannefredde är vår kära lilla kille. Vi får väl se vad som blir av KAs öron i framtiden.

och i morgon är det oktober vilket känns lite lustigt för det är inte dags för det jag kallar vinter ännu. När jag föddes var det snö och kallt = vinter. Visserligen är Kiruna ganska högt upp men det är där jag är född trots allt. Som ett förtydligande så fyller jag inte år i morgon men under denna månad och därför tänker jag vinter om oktober.
Tröttheten tar ut sin rätt och ögonen faller ihop. Jag återkommer och jag skäms nästan men den som väntar på något gott kan inte vänta för länge eller hur man nu skall säga mail kommer men hjärnan är ur led. God natt och sov gott.

Så har det kännts det rätt ofta dom senaste månaderna men en vändning har det blivit och framåt sakerna blir fler och fler även om dom inte riktigt känns som sådana alla gånger.
Jag påbörjar
en deltidsanställning den 1:a oktober men om jag skall jobba den dagen eller ej får vi se. Vi skall planera dagar i eftermiddag. Det är på LDA och det känns bra en ideell organisation som jobbar mycket med det jag vurmar för. I första hand är det två dagar i veckan det handlar om och då går det ju utmärkt att söka annat och komplettera med. Deltidandet gäller i första hand under 5 månader (eget val) till att börja med och sedan får vi se vad framtiden har i sitt sköte.
Gmail
finns det i dagsläget 3 konton att dela ut för den som är intresserad. Först till kvarn är det som gäller. Skriv i gästboken eller använd mitt kontakformulär om du eller någon du känner vill ha.
Bäst att dra så jag inte blir försenad eftersom jag skall lyckas ta mig in till Thulegatan och kika igenom saker till kontor som skall slängas. Kanske finns det något att ta till kontoret på LDA.
Ha en bra dag trots det mulna vädret. Mail är jag sen med men det kommer förhoppningsvis i kväll om det inte blir för sent från mötet vill säga.
Read ya later!

far runt i mitt huvud. Jag hade vaknat till och gick på toa och satte då per automatik på radion och det var det jag hörde. Va?! och sedan gick hela natten med radion på och jag slumrade, vaknade, radion på, slumrade och vaknade för det som sades och hördes från radion var för stort helt enkelt, för ofattbart att ens ta till sig.
Hela den dagen gick åt till nyheter, nyheter och åter nyheter. Vi fick ingenting gjort på firman den dagen överhuvudtaget och vi var båda så ledsna så det finns inte. Grejen är att jag inte blev personligen drabbad vad jag visste då även om både KA och jag fick veta efteråt att vi kände (KA iaf och jag hade träffat) en person som omkom den natten (det finns länkar och länkar om Estonia, kring Estonia, spekulationer osv men det finns några länkar som för mig är mer läsvärda än andra, varsågod eller låt bli 🙂 )
Jag blev heller aldrig rädd för att åka färja efteråt men med Estline tänkte jag aldrig åka bestämde jag mig för då. I dag kanske jag skulle kunna åka med Estline men jag vet inte för det känns som ett svek av någon underlig anledning. Vi åkte med Silja Symphony eller Serenade i oktober – november det året för det var en redan bestämd kryssning men det var lite obehagligt för tankarna gick till alla dom som inte längre fanns och hade förolyckats längs vägen vi åkte. Vi låg högt upp i båten, däck 11 har jag för mig och den natten gick vågorna höga, ca 22 sekundmeter och jag mådde illa och kärde profylaxandning för det hjälpte mot illamåendet men rädd, nej det var jag aldrig konstigt nog.
Jag fastnade framför Tv4 i gårkväll och kikade på ett Estoniaprogram och det gick hur bra som helst tills jag hörde Silja Europas anrop, ”Estonia, Estonia, this is Silja Europa”. Den frasen sitter för alltid där och gör mig så obehaglig till mods och känslan jag hade den natten och dom efterföljande dygnen kommer igen. Detta trots att jag själv inte direkt drabbades av den oerhörda katastrofen det var och ff är. Den frasen är så levande i vad som hände då, just i den stunden för Estonia svarade aldrig på det anropet för då gick hon under.
Jag har för mig att det någon månad senare var en färjekatastrof i ett avlångt land neråt Afrika eller något ditåt med nästan fler omkomna än Estonia men den olyckan berörde mig inte alls på det viset mer än att vad hemskt. Hur är vi funtade som kan solla bort människoliv mot människoliv och beröras så olika av katastrofer? Kan det bero på att den i Afrika var så långt borta och mer overklig om mycket mindre levande än Estonia? Jag såg inga bilder och hörde inga nödrop från varken båt eller människor och kanske är det orsaken. Oavsett vad så spelar orsaken ingen roll i sak men jag undrar ibland hur vi människor reagerar, agerar, resonerar och berörs av händelser i livet oavsett om vi själva drabbas eller ej.
Länkar för den som vill läsa mer eller annat eller bara vill klicka vidare.
Sista bilden…
Skräcken förde dem…
SVD, 10 år efter Estonia
Estoniasamlingen