(Jag lånar rubriken från Shw hoppas det är okej)
Mina tankar gäller kring Shw:s två texter med medföljande kommentarer, ett och två. Jag är helt överens om att det mesta av våld i hemmet sker av män mot kvinnor, dvs kvinnomisshandel. Våldet kan vara i både psykisk och fysisk form. Liten parantes; baserat på egna och även andras verkliga erfarenheter anser jag att den psykiska kostar mer människa och gör ondare längre samt att den tar längst tid att läka om ens alls. Jo, jag har varit misshandlad av både en sambo och förälder och båda har varat ett tag, det ena betydligt längre än det andra och lägger man sedan till lite rädsla ända upp i vuxen ålder så…
Till saken, Shw efterfrågar var dom snälla männen tagit vägen då det gäller att ta ställning mot våldet mot kvinnorna. Jag är av åsikten att det måste vi alla göra oavsett om vi har snopp eller ej. Att inte reagera/agera/markera/säga ifrån är på sätt och vis också att säga okej och då även indirekt medverka oavsett ens egna intentioner. Den åsikten har jag alltid haft men på senare tid har jag fått mildra den en aning trots att det ligger sanning i den. Det kostar människor som agerar, reagerar osv mer i dag än det gjorde tidigare. Rädslan för det som kan ske ökar markant i dagens samhälle och gör mest troligt att vissa inte törs ingripa oavsett form.
Jag har själv förbannat flata och fega grannar då när det begav sig. Jag förbannade mina grannar väldigt och jag drog alla grannar över en kam och inte bara männen för i mina ögon är vi alla lika ansvariga för att förändringar i attityder som finns sker. Vid en av gångerna jag misshandlades av min s.k. sambo minns jag att en s.k. kompis/vän (också vän till han som slog) till mig låg i soffan i vardagsrummet när jag blev slagen i köket. Jag såg att soffliggaren både såg och hörde men han valde att bara ligga kvar. Efter det kom soffliggaren aldrig mer in i mitt hem (det var MIN bostad). Den killen var en sådan där mespropp/ynkrygg som inte skulle säga ifrån om något överhuvudtaget fast kanske han har vuxit till sig. Det han gjorde var faktiskt att delta i misshandeln av mig trots att han aldrig slog men hans icke reaktion var ett indirekt godkännande. För mig spelade det ingen roll att det var en han som låg i soffan utan det var att någon INTE gjorde något.
För mig handlar samhället vi lever i att vi, människorna/individerna, gör något mot kvinnomisshandel, barns utsatthet, det eskalerande våldet i gemen och andra likvärdiga skeenden. Att bry sig om och ta avstånd är viktigt och det görs på så många olika sätt, en del står på barrikaderna, en del ingriper aktivt i situationer, en del markerar med små ord vid möten med andra och en del gör ingenting alls som kan liknas vid att stå och titta på och då igen indirekt faktiskt medverka till att det som händer händer.
Det finns många män som aktivt tar ställning mot tex kvinnomisshandel men de märks inte i stora massan fast där finns det ju givetvis undantag, se tex artikeln om Piteå-män tar upp kampen mot våldet. Det finns män som ser avståndstagandet till kvinnomisshandel som självklart även om de själva absolut inte gör något som helst väsen av sig i det stora men i det lilla, närområdet, vänner, på jobbet osv.
Min uppfattning är att vi behöver de av oss som står där på barrikaderna och skriker, vi behöver de som knappt märks och vi behöver de som mer handgripligen markerar men ingen av sätten är sämre än dom andra. Jag tror också att skall man få mer engagemang så kan man inte såga det ena sättet framför det andra utan våra olikheter måste få mötas och först där kan vi tillsammans få till något bättre och i den tanken menar jag alla oavsett kön.
Jag vet att KA med sitt lugna och mjuka sätt får fram sitt budskap mer än jag lyckas med då jag är väldigt het på gröten i heta ämnen som tex kvinnomisshandel men bådas sätt behövs för att vi skall nå framgång. Det patriarkala beteendet är fel och måste ändras på av oss alla.
Kanske är jag ingen feminist med dessa tankar eller så är jag helt okunnig i sakfrågan och bara lägger ner energi på att debattera och inte agera i andras ögon men detta är min uppfattning och skall jag kunna göra något konkret måste jag faktiskt utgå från min verklighet, min erfarenhet och mitt kunnande för en sak är säker, jag vet mycket om ämnet kvinnomisshandel trots att jag inte arbetar med och eller utgår ifrån statistiken. Det viktigaste av allt är att se alla möjligheter och inte förringa något/någons sätt.
(Kanske står det knasigheter men jag får läsa ordentligt i morgon, måste i säng nu).


