Författare: Carina

värd att följa och om inte annat så av respekt för familjen.
Familjen Waites vädjan:
”Vi, James familj, vädjar till
de grupper som har planerat manifestationer med anledning av vårt barns tragiska bortgång att inte genomföra dessa.
Var vänlig att respektera denna vädjan”.
Familjen Waite
Artikeln finns att läsa på Expressen
Jag har sett på en del sidor att Salemfonden arrangerar en manifestation. Fonden är sprunget ur mordet på en ung kille i Salem och anses som rasistrelaterad. Personligen kräks jag nästan av att saker och ting tas ur sina sammanhang för att passa in i syften, orsak och verkan. Det sker ju inte bara i rasistrelaterade brott men där märks det väl utåt.
Unga är ofta sökare i att hitta sin plats i tillvaron och tycke och smak kan variera ganska kraftigt från den ena stunden till den andra. Ett dödsfall är ett dödsfall oavsett. Tänk om manifestationer kunde handla om att mota/stoppa/hejda eller annat kring meningslösa våldsbrott vore det en sak men en manifestation med enda syfte att öka på olikheter, osäkerhet och liknande kräks jag på.
Allt går att passa till dom egna syftena och särskilt vid en medialt uppmärksammad händelse. Det är tragiskt att familjen och dom närmaste inte får sörja ifred utan att det som skedde skall bli ännu ett led i högerextremistiskt rävspel.
Min spontana känsla när jag hörde talas om manifestationerna som skulle äga rum i Sollentuna var att jag minsann skulle visa min åsikt och ta ställning mot extremism/rasism och (som jag ser det) gå i de godas manifestation. Nu inser jag att det är vansinnigt med tanke på vad som gjorts utav dödsfallet och jag kommer inte att delta i någon manifestation. Jag kommer att hörsamma familjen och tände ett ljust i morgon i stället.
Kanske är det viktigaste att tänka efter före för efteråt är det absolut för sent och även om jag närmar mig 42 så inte är jag klok alla gånger utan agerar spontant även om det i detta falla aldrig blev mer än en tanke.

regnet kommer och går varvat med solsken och löven har verkligen fått höstens färger. Kylan har kommit men inte så att det är dags för täckjacka och vantar men väl en tjock skön tröja, kanske aningen mindre lätta sommarskor och så – det optimala – en kväll framför en öppen spis (tänk om jag hade en sådan). Små stearinljus, myspys och lugn och ro är en lisa för själen.
Vi har väl inte riktigt kommit dit ännu att ron är där. Jag får ff inte ihop det jag känner att jag både borde och vill. Jag vill kanske inte tillräckligt mycket eller så är det bara så just nu. KA sover oroligt, jag också, vi äter dåligt, slarvar med det mesta och har väl tillfälligt hamnat i en ganska tung svacka.
Tänk vilken evighetstid det tar att landa igen men kanske kan det bero på att vägen hittills varit så oerhört lång och händelserik på jobbiga saker.
Solen kikar fram och kaffet väntar på att bli uppdrucket så jag återkommer.

önskar vi både mor och far, moster, morbror, mormor och morfar till det lilla underverket som verkligen lät vänta på sig.

ibland, likväl som den kan vara väldigt lång. Kom på det igår när vi var på besök hos Sofia med föräldrar. Vi kom in på relationer med anhöriga. Jag kom inte på att det där om kort eller lång tid utan att det faktiskt på dagen är den sista gången jag skrattade och log med Helge (min pappa) och i morgon är det sista gången jag såg honom överhuvudtaget.
I dag för 5 år sedan var vi i Köpenhamn på bröllop mellan Helge och hans fru och senare under dagen åkte vi med båten tillbaka till Oslo och landade någon gång mitt på dagen i morgon för 5 år sedan. Därefter spårade det mesta ur och allt var som förr, då när jag var liten och rädd. Jag blev inte rädd denna gång men allt från förr kom igen, precis allt. Då valde jag att gå och jag gick med orden ”hör av dig när du kan respektera mig för mig och låta mig vara mig”.
Tänk, egentligen har det varit det jag strävat efter i alla år med relationen till Helge och från åren då jag var 28 och slutade vara rädd till incidenten för 5 år sedan så trodde jag att det liksom hade blivit så men fel hade jag.
En sak som är viktig i relationer med andra är att oavsett olikheter, åsiktsskillnader, preferenser i tycke och smak osv är respekten det som styr fortsättningen. Har man ingen respekt för andra utan bara lever i sin egen sfär och med sitt eget val som nr 1 i alla lägen kan man aldrig, i mina ögon, bli en värdig person i möten med andra och då pratar jag inte religion för jag är inte religiös.
Jag kan tycka någon har knäppa åsikter i en fråga men samtidigt kan jag tycka om just den ”knäppa” personen för den har andra kvalitéer och det är där den springande punkten är i mänskliga relationer. Det finns INGEN som alltid gör bra saker, alltid är rätt, alltid beter sig rätt osv i andras ögon. Tack och lov säger jag som trivs med olikheter för för mig berikar olikheter och dom får mig att växa. För mig är det viktiga inte att man tycker samma saker utan att man har någon form av utbyte i interaktionen mellan varandra.
Jag sörjer inte Helge idag, det gjorde jag i ett helt år efter händelsen för 5 år sedan. Jag har sörjt färdigt för det jag trodde var en ”riktig” pappa var bara samma skit som alltid förr. Det var en tung period och med allt annat som var runt omkring tog säkert läkeprocessen lite extra tid på sig men den kom och haltade lite på slutet. Visst kan jag känna ilska trots allt men det är inte riktigt samma sak.
Jag vet att mamma och min syster varit oroliga hur jag skulle klara det om och när Helge dog och vi ff inte hade kontakt. Dom har diskuterat detta ganska mycket. I dag vet jag att jag kommer att vara ledsen men inte över det jag aldrig fick för DET har jag redan kommit förbi mentalt. Jag vet också att jag inte kommer att bevissta begravningen om det skulle bli aktuellt om vi ff inte har kontakt. Det kan tyckas makabert men för mig har alla sådana saker varit viktiga för att jag liksom skall komma på plats och bli hel själv för om Helge dör före mig, vilket är mer sannolikt både pga av ålder och hjärtfel, så står jag kvar där och utan att ha ”städat” skulle jag säkert förlorat inombords då.
För mig är min slutsats ganska klar oavsett vilken relationen det gäller, sambo, partner, förälder, syskon, vänner osv, ömsesidigheten annars är det faktiskt bara att gå. Innan man kommer dithän kan det ta tid men till slut är det dags att gå och på något sätt bli mentalt fri. Det kan vara redan brutna relationer som man håller kvar och förhoppningsvis kommer man till slut överens med sig själv om att släpp och fortsätt. Visst gör det ont när insikten kommer men när den kommit så går läkeproccessen nästan automatiskt om man verkligen släpper.
Solen kikar fram och det känns bra. Livet är och går framåt. Ha en fin fredag, jag skall assistera från 17 tiden för LDAs firande i morgon på Brygghuset.

är vackert och området runt omkring. Vi var bl.a i Gysinge och fikade i solskenet vid en av alla delar av Dalaälven. Varmt välkomna kände vi oss och det var oerhört värdefullt.
Mail och annat återkommer jag med efter papegojträffen(senare ikväll) som är idag mellan 12 och 15. Alla kan komma, både med och utan goja, tänker på er som bor i närheten och sas bara kan dra iväg mot Sjöhistoriska, kom risken finns att det faktiskt blir trevligt.
Vi tar med oss kaffe och tilltugg för efteråt skall vi äta på IKEA med KA´s ena brukare fast vi lämnar Mannfred hemma först.
Vädret går inte att säga annat än UNDERBART och värmande, både inom och utoombords.

är otäcka och här sitter jag och tänker på Uncle Eddie i Tampa Florida. Orkanen Charley var beräknad att den skulle slå till i bl.a Tampa Bay, där Eddie bor men vek undan i sista stunden. Denna (Aftonbladet) orkan, (DN) Frances, verkar inte ha samma färdväg men om den slår om och går mot Tampa i stället så vete gudarna. Sist ville kär farbror inte evakueras varken från hus eller hem och jag misstänker starkt att det är samma sak denna gång. Fan ta tjuriga gubar :).
Det är konstigt med väder, naturen och vår påverkan – både bevisad och ej bevisad,. Jag är glad och tacksam att vi inte befinner oss nära orkanområden, vulkanområden eller andra områden där naturen tar sitt och lämnar resterna, oftast småflisor, kvar.
Det värsta jag varit med om i väder som drabbat mig personligen var att blixten slog ner i vårt hus i Ghana. Den träffade så pass bra att den skalade av ytterskiktet på ena dörren och sedan rullade det eldbollar i huset. Smällen var så intensiv så jag ramlade ur min säng och rusade in mot vardagsrummet för att se vad som skett och där var det ingen större katastrof. Dagen efter visade det sig att vår fina (då) Tandbergstereo hade liksom gett upp, den rök eller något sådant när den sattes på.
Kan det kallas tur tor eller bara att vi var på rätt plats vid rätt tillfälle eller så tvärtom kanske.
Dagen har till viss del
bedrivits på Endokrinologen och mycket riktigt saknas där hormoner, sköldkörtelhormoner alltså. Det blir till att äta Levaxin för fröken, lägsta dosen till att börja med och om 4 veckor skall det tas prover och dubbelkollas.
Det blev lite intensivt både här och där men inte som jag hade tänkt mig och nu måste jag i säng och han som sitter bredvid och knappt har ögonen öppna också. I morgon åker vi iväg till Österfärnebo för att besöka liberiasvenskar, en tant och farbror som jag träffat som liten även om jag INTE kommer ihåg det alls. Mannefredde hänger med och på lördag kommer vi hem igen.
På söndag är det papegojträff för den hågne. Mannefredde, Herr Bert, Sessy Messy(kanske i ny ryggsäck, jo – i!) och förhoppningsvis också Farbror Melker.
På samma gång säger jag välkommen till Gökboet Bertan och Sessy med päron och gonatt!

och jag sitter inne. Hoppas vädret är lika bra i södrare delarna av landet som det är här.
Grattis på födelsedagen Igge
Hoppas att det blir i dagarna så att väntan inte blir så evighetslång för det kan den.

tycker jag åtminstone och särskilt när KA är ledig. Dom bara liksom säger adios så är det dags att nana.
Jag har heller inte skickat upp min halvveckosammanfattning så jag gör det så snart jag skrivit färdigt. Senil eller inte men jag valde aldrig publish utan lät den stå kvar på draft.
En sak bara måste jag.
Vi har ju en albumsida där det finns en del foton (helt egna eller med tillstånd upplagda) och häromdagen såg jag någon som länkade till ett särskilt kort i albumet. Jag kikade givetvis och vad skådar mitt öga om inte f*nstyget snott ett kort, lagt upp kortet på egen server och sedan länkat kortet till Gökalbumet. Han som har sidan skriver bl.a om demokrati och för mig är respekt för annans en del i demokrati. Jag blev arg och skrev något surt i hans gästbok. Dagen efter var kortet borta men länkningen kvar och även min gästbokskommentar var givetvis borta.’
Jag lyckade inte med en skärmdump med sparade sidan som den var då och det gick lika bra det med. Jag undrar ff varför han inte ens frågade för kontaktadress finns på albumsidan. Ett förtydliggande bara så att, jag skrev att jag skulle lägga ut det så jag har inte gjort samma sak. KA skall greja en skärmdump åt mig (min bildskärm är liten och hans större) om jag alls skall ha detta mer än till i morgon.
Tja, inget nytt
som vanligt mer än att sängen väntar på mig. Jo förresten, KA har ont i dag och ja, han har tränat. Det är inte lätt att må bra och jag tänker ibland att jag har tur som är så lat eller så inte.

Det tar tid för att få ihop en gnutta av saker och ting men jag får väl ha det så här ett tag nu. Lusten att skriva är i princip obefintlig och det är synd men att krysta fram något för att det skall bli skrivet är inget jag ens tänker överväga, då låter jag hellre bli.
Papegojträffen
(i söndags för en vecka sedan bäst att skriva) blev av fast lite kort och vi hann nästan undan ösregnet som drabbade stan. Det var mysigt och samtidigt lite tråkigt eftersom det liksom var slut för denna säsong. Enligt ”skvallerpressen” kommer det att bli en till nu på söndag den 5 september om vädret står sig bi vill säga.
Vi var sena, som vanligt får jag väl skriva också, men det hade sina randiga och rutiga skäl. Vi skulle hämta KAs ena brukare och hade glömt att tanka bilen så det blev ett hastigt stopp som tog över 20 minuter och sedan hämtade vi brukaren och så hörde vi att avgasröret liksom lät konstigt. Det bidde att stanna och undra hur sjutton vi skulle lösa detta då. Jakten på ståltråd hade börjat.
Vi kom fram till Sjöhistoriska utan att röret hade slagit sönder underredet men det kändes kymigt att köra med oljudet och visheten att sista fästet var borta. Allt kan faktiskt hända och ett hål underifrån är inte något unikt om avgasröret släpper i delar av fästena.
Vi åt, drack kaffe och pratade goja. Mannefredde trivdes jättebra med Herr Bert och Farbror Melker och pinnen fann dom sig nästan väl tillrätta med. Bättre än sist gick det. Herr Bert bjöd på Cassis men kycklingen fick Mannefredde iaf bjuda på denna gång.
Det var tre trötta gökar á la modellen svarthuvad vitbukspapegoja eller caique som avslutade dagen. Farbro Melker smet hem tidigare med sin mamma Sabina och vi övriga sprang gatulopp till repsektive bil när regnet slog oss.
Minidate på stan
blev det under måndagen. Det mesta har skrivits hos både theWitch, Saffran (anteckningar den 26 augusti)och r2 så ni får läsa där. Ett tillägg kan jag göra med tanke på theWitch text om försvunnen vuxen 🙂 det var KA som bara knatade Drottninggatan fram utan att märka att resten av oss vek av mot Centralhållet, restaurangen ligger åt det hållet.
Måste bara säga att maten är väldigt god och mycket får man för pengarna. En viktig liten brasklapp också,mageländet som drabbade en av oss kan inte härstamma från restaurangen utan annat ställde till det för ingen av oss andra bidde ens i närheten av sjuka.
Jo, det blev en rejäl påkörning också och jag var den påkörda av en liten telning inne på BR Leksaker. Det var tur att jag tittade ner innan min mun höll på att släppa ut all smärta och ilska. Jag skuttade runt en liten, liten stund och sedan var min högra fot användbar igen. Jag har fakltiskt ff ett märke där. Det var en trambil med en vass kant på som drabbade mig.
Martins knä
fick den ordination jag redan trodde mig veta, mer vila och tabletter och sedan får vi avvakta resultatet inom en månad. Gubben och Maja hängde också med så nu har alla fått sina årliga vaccineringar.
Martin haltar på men det går framåt. Tyvärr lyckades han lura mig så att han kom ut och det från fönsterbrädan vilket resulterat i att haltandet är aningen värre men bättre än från början.
Till sist önskar jag en fröken (när går man över till tant?) grattis på födelsedagen fast klockan är mycket och jag missade att ringa. Får ta igen det i morgon.
God natt och väl bekomme eller så inte.