Tycker tiden bara rusar och inte vanligt rus utan som ett expresståg på väg mot helt okända mål. Jag väntar ff på att normala jag skall återuppstå men vad är normalt för mig idag? Bra fråga och DET kan ingen svara på, inte ens jag själv för inget känns normalt på några som helst plan.
Kvällen blev alldeles för sen då jag var på LDA på möte och papegojträffen, måndagens IRL och vardagen får vänta tills i morgon för det enda som är bokat i morgon är ett besök hos vår veterinär med Martin. Martin haltar knappt även om gången är lite stel och ute får han inte vara än på länge. Vi får se vad Marie-Louise säger om operation, stärkande medicin eller annat. Sedan skall alla 3 få varsinn spruta, den där årliga. Vi får väl som vanligt skäll för vi åker utan kattbur för våra kissar avskyr kattburen.
Så god natt, sov gott och på återläsande.
Dag: 25 augusti 2004
Körkortsgränsen.
Till och från arbetet åker jag en mil eller så på motorvägen. Ordentligt håller jag mej under 140 km/tim för vem vill mista körkortet? Inte jag. Alltnog, 140 knyck, halvmörkt och regn i luften, jag ligger i vänsterfil och kör ikapp – en polisbil. Sat-n! Kan jun´te stå på bromsen och lägga mej bakom, tänker jag och kör om. Sänker farten sedan till 120 iallafall. Strax blinkar det blått bakom mej och jag stannar. ”Såg du inte att det var en polisbil du körde om, i 140…?” sade polismannen. ”Jaa, jodå men jag undrade vad ni skulle tänka om jag bromsade och la mej bakom”, svarade jag. Jag lämnade ifrån mej körkortet och svarade på frågan om vem som är ägare till bilen. Jag fick tillbaka körkortet och polismannen uppmanade mej att köra försiktigt ”för det är mycke´älgar ute nu…”
”TACK så mycket”, svarade jag.