Månad: mars 2003

men jag gjorde det inte ensam. Jag kommer till vad länge ner. Vi drog iväg en sväng in till Jakobsberg tillsammans med fröken och hennes vän. Det var skönt att komma iväg. vi fikade och tog det bara lugnt. Köpte faktiskt en bok, Harlan Coben ”Berätta inte för någon”. För en till två veckor sedan pratade dom om den boken i Radio Stockholms bokrecensionsstund så jag har letat efter boken sedan dess.
Iaf så på vägen hem
hade vi en diskussion i bilen med fröken och vän där allt togs upp om saker och ting. Vi ställde fram den krassa verkligheten och jag hoppas innerligt att frökens vän nu förstår men vi är väldigt osäkra på om så är fallet. Kanske kan det hjälpa eller så inte. Mer kan vi i dagsläget inte göra just nu. Nu får saker och ting smälta så får vi se om vår strävan har haft någon som helst effekt eller inte.
Ingen bebis ännu
fast dagen är långt ifrån över ännu. Allt kan hända och har inget hänt tills i morgonbitti så blir det i morgon. Läkarna vill undvika komplikationer pga av bebisens storlek och Annelis diabetes.
Rekordet då?
Jo det var så här att när vi kom hem var jag väldigt nöjd och belåten med att iaf ha fått tillfälle att prata med fröken och hennes vän samtidigt. Så nöjd att jag ringer min syster och vi pratade och pratade i nästan 2 timmar. Carina R ringer under tiden så jag lovar att ringa upp när jag är klar. Jag ringer direkt upp till Carina och när så klockan är 23:15 så frågar jag Carina och hon vet hur länge vi har pratat och då svarar hon i 5 timmar. Jag dog… Har jag pratat i telefon i 5 timmar. Vi pratade viktiga ting, roliga ting och frökens ting så tiden bara rann iväg. Middagen (planerat köttfärssås och spaghetti) blev ingen och Kallemannen rostade smörgåsar mitt i allt men dom glömde jag äta. 1 av smörgåsarna åt jag och juicen drack jag men mer blev det inte. Vi fortsatte prata en liten stund men sedan sa vi båda godnatt.
Jag kan prata men inte så och inte så i telefon och inte utan att ens märka att klockan bara försvann. Det var skönt och det var väldigt roligt och jag tackar för samtalet Carina. Hoppas det inte blev för mycket skoskav i öronen. Vi hade faktiskt ett väldigt gemensamt utbyte och vi skrattade en hel del. Spännande saker sker både här och där och överallt. Carina! glöm inte PRV nu 😉
Allt det där som vi skulle ha gjort
igår ligger kvar och väntar på oss i dag så nu återgår vi till tvätthögen och golven. Förresten så har jag världens huvudvärk också men jag har inte ens en droppe alkohol att skylla det på. Kanske är det farligt med juice eller var det samtalet eller…
Ha en underbar dag
och var rädda om er. Mina tankar går till Tuija och Vimsa och här i familjen håller vi allt vi har för er.

och inget har skett med den blivande bebisen ännu. Vi väntar och vi väntar. Hade telefonen vid sängen men det hjälpte inte för den ringde aldrig 😉
I väntans tider skall vi röja lite, minska tvätthögen och fortsätta vänta. Kanske lite inhandling av förnödenheter men vi får se vart dagen landar. Vädret är grått och trist och ingen egentlig inspiration kommer därifrån heller.
Martin, pälsbollen med magkatarr
tycker vi är bra dumma för vi strejkar med fisk. Han kan inte enbart leva på kokt fisk utan måste börja äta annat också. Nu bjuder vi på mosade fiskbullar i buljong och det smakar inte herrn alls. Han tycker vi är bra dumma där han väntar på kokt fisk och lukten säger att det där vi serverade inte är kokt fisk. Till nöds har han tagit en tugga eller två men det är till nöds.
Hoppas vi får lite mer spännande saker
att förmedla innan dagen är över men man kan aldrig veta hur det blir så till senare.

Veckorna går och dagarna försvinner, jag hänger inte med.
Veckan på Jowes har varit bra. Vi har jobbat intensivt men lungt. Vi fortsätter i samma tempo idag. En kuvertering, C4, en ilaga, ca 4500 adresser börjar vi med och den borde bli klar idag. Ytterligare ett jobb kommer in under dagen. Ca 1,5 manstimmar kräver det jobbet.
Nästa vecka däremot blir mer än full.
Idag ska det hända. Intet är som väntas tider.

och allt är sas packat och klart för det som vi alla väntat på så länge så vägras det vård på dom premisserna från fröken. Helt plötsligt har fröken bestämt att hon skall greja detta själv. Det som åtminstone kräver 2-3 års behandlingshem och därefter ca 2 års utslussning har fröken tänkt greja själv.

Hela familjen i både norr och söder har satt igång det som måste till för att det skall bli ”rätt”. Rätt så till vida att det är där det måste börja. Nu duger inga halvmesyrer längre utan det måste bli det som varit mer eller mindre bestämt i snart 2 år. Plats fanns inte ännu men skulle grejas och det sades nej till. Hur kan det sägas nej till? Ingen fattar någonting och vi är allmänt förvirrade och samtidigt både arga och ledsna. Ingen av oss orkar ha det så här i fler år till utan nu måste det liksom hända något. Det måste ske nu!

Fröken har själv valt väg och så helt plötsligt för 2-4 veckor sedan säger hon sig ha kommit underfund med att hon kan själv. Detta talar hon om i går. Hon vet det vi andra vet och det är att det inte går på det vis hon säger. Vi vet alla att detta inte kommer att gå och nu väntar vi bara på att något inträffar så vi kan agera annorlunda. Vi väntar alltså på en liten smärre katastrof kan man säga men vi är vana och härdade trots att det känns varje gång.

Kryptisk är jag kanske men jag vet åtminstone vad jag skriver om.

G´natt!

en rolig nyhet eller inte, allt beror på hur tufft det blir. Vår fröken var ju i den storleken iaf. Annelis bebis väger 4,6 kg imagen. Har ingenting skett till måndag så sätts hon igång. Fröken var 4,970 och 57 cm, ett stort barn. Nu börjar det faktiskt pirra en del, spänningen har satt igång. Måtte allt gå som det är tänkt nu. Kallemannen är väldigt spänd inför det hela, spänd av förväntan alltså. Han erbjöd sig att filma det hela men se det gick inte för sig, dom vill inte ens låna vår digitala videokamera. Inte konstigt att inte vilja ha med sig sin pappa inne på förlossningen, jag hade totalvägrat 😀

en tjugotreåring så jag smäller av.
Den 7:e mars
är det tänkt jag ska bli morfar. Jag har beställt att barnbarnet ska dra ut lite på tiden och komma den 14:e men det tycks inte bli så. 4700 gram väger barnet just nu där det ligger i magen så senast den 10:e sätter man igång förlossningen om ingenting hänt dessförinnan. Detta med tanke på ev. komplikationer. Jag känner att den första nervositeten börjar komma.

satt jag och lärde mej hur jag ska ladda upp bilder hit, så snart så…
Färgskrivaren
gör vad den ska. Efter att ha skruvat ner delar av den, rengjort och skruvat ihop den igen fick jag denna gång bara en bricka över. Rekord? Carina ändrade i utskriftsegenskaperna och nu blir utskrifterna mer än godkända.

att få någon sorts diagnos. Nu undrar jag hur lång tid hjälpen skall ta, vad som kommer att ske, varför det har blivit så här? Jag undrar också vad ända in i vi kan och bör göra för att saker skall bli bra? Vi kan inte bota, det måste andra göra men vi kan kanske bistå. Vad händer nu och framåt? Varför har det tagit 7 år?
Jag är bara trött och kanske dröjer det ett tag innan jag skriver igen men så är det och det är min tankebok. Jag ville så gärna att det liksom skulle bli en diagnos, ett verktyg till att komma vidare. Ett sätt att kunna både hantera, förstå och önskan också om att få en frisk fröken. Nu vet jag inget om något och det vet inte hon heller. Först blev jag glad men vartefter dagarna gått så har jag blivit ledsen. Jag förstår inte men det spelar mindre roll egentligen för jag skall faktiskt bara finnas där.
Livet är svårt många gånger och svårigheter stärker någonstans men det vore mer rättvist om det någon gång liksom blev bra och verktygen erbjöds.

och låst, så känner jag mej.

och det är dags att hoppa i säng för att orka med morgondagen. Vi har varit flitiga, hemmet är helt nystädat och det enda som ff är ogjort är tvätthögen. Den lär väl ligga ett tag som vanligt.
Vi har ätit middag
och druckit en skvätt vin. Rioja, Marques de Griñon från -96. Till vinet 😉 åt vi (färsk) stekt karré och en sallad. Gökarna åt dom också så alla var vi nöjda och belåtna.
Gårdagens spektakel alla
skriver om var om inte annat lite ”Sweet”. Visst var det delar av Little Willy från mina favoriter från då när det begav sig. Inte plagiat som det står i tidningarna men Little Willy kändes så väl igen några sekunder varje varv. I övrigt tycker jag inget, det överlåter jag åt dom sedvanliga tyckarna. Kul var det att se Style även om dom inte riktigt lät som förr. Kören var ju nostalgisk om inte annat.
Det finns ff en, fel två, låtar som slår det mesta i Eurovision Song contest och det är Johnny Logan med Hold med Now och Olsson Brothers med the Wings of Love. Johnny Logans senaste han sjöng var även den underbar, vilke röst säger jag bara.
Inget annat särskilt
har hänt under helgen förutom att nedräkningen är påbörjad för Anneli. Barnet är beräknat till den 7:e mars och Kallemannen hoppas att barnet väntar på sig till den 14:e så kan två flugor i en smäll firas. Det känns spännande även om jag är helt utanför som sas icke biologisk förälder. Jag hejar på ”maggen” iaf och vad det nu än blir så blir det ett litet underverk. Anneli har redan haft lite förvärkar så det kan bli när som helst. Känns lite speciellt sådär faktiskt. Tänk vad länge sedan jag fick en liten. Dom är så fina och gud så gosiga dom är att hålla i. Jag kan riktigt känna hur det kändes då, för 23 år sedan.
Nä, nu ger jag mig så – natti!