Upp på morgnarna men sent iväg och så hem och sent i säng. Tro om det är latmasken som styr eller bara energin som är lite på efterkälken?! Det är inte så intensivt på jobbet ännu mer än dessa eviga siffror hit och dit och något jobb så det kan ju bero på det.
Sent kom vi hem i dag eftersom vi var ”dumma” nog att åka förbi en vän som har en restaurang här i Kungsängen och då fastnade vi där givetvis. Med gökar och allt. Det är rätt så skoj med den vännen och hans familj för han fanns i Kungsängen under några år tidigare med en pizzeria men sedan var hans kropp slut av pizzabakande så det blev ett café i ökända Rinkeby istället. Nu är han iaf tillbaks i kommunen som restaurangägare, cafét har han kvar. Då när han fanns här med pizzerian så började Karl-Axel lära sig turkiska ord (ja, han och familjen är från Turkiet men är svenskar i både pass och annat). Dessa ord iaf lever vidare och blir fler och fler. Nu har de kommit så långt att ”fula” ord har tillkommit.
En liten rolig grej med Karl-Axel och hans ”nya” språk är att han använder de på de som ser turkiska ut. Inte alltid så lyckat när de man pratar med inte är från Turkiet. På Hötorget i Stockholm finns det många stånd med blandat innehåll och köpmän från olika delar av världen. Han har försökt pruta på turkiska till araber, han har försökt beställa mat från araber på just turkiska. De står bara och stirrar på min gode man och undrar vilken planet han härstammar från. Karl-Axel är lika glad och nöjd ändå för han har ju iaf tränat på språket. Som du märker så är vi som vi är och lika glada ändå. Vi har faktiskt sällan tråkigt även om det ibland kan bli pinsamt. Fast det är som så att detta är vad man får, varken mer eller mindre.
Många gånger så får vi iaf människor att skratta och visst finns det säkert en och annan (i värsta fall flera) som skakar på huvudet åt oss båda men vi bjuder på det och trivs trots allt. Alltid är det någon som går hem med ett leende på läpparna och inte bara för att vi är knäppa utan för att det gav något. Vi får iaf oftare äkta leenden från människor än skakningar på huvuden och så länge det är åt rätt håll så…Fotot som Karl-Axel har som symbol får sitt virrvarr av tankar är passande, jag lovar.
Ur kaoset talade en röst och sa; ”le, ty det kunde vara värre”. Jag log och det blev värre.
Dag: 14 januari 2002
Jobb, jobb, jobb
och mera jobb fast en annan får hållas innanför kontorets väggar. De är stora och genomskinliga och mammas dator är varm. Det är bara lite tråkigt för det är kuligare att vara ute i mitt revir. Fast päronen säger att de måste riva och flytta alla saker som står där så det inte händer fler olyckor som sist. Jag vill vara där i mitt bo och bygga fast päronen säger att jag förstår och det kan jag bara inte förstå. Pappa lurade in mig flera gånger i går när jag hade smugit ut och det var inte snällt av honom.
Mannfred får minnsann flyga runt och överallt men jag skall vara på kontoret med mamma och det är orättvist. Jag fick gå ner en stund i går till Ylva, Björn och pappa. Det var lite roligare än kontoret. De har konstiga saker där med armar på som går upp och ner och päronen säger att de heter plastmaskiner. Det finns goda gummisaker på de maskinerna men päronen blir alltid arga på mig när jag har arbetat så hårt med de. De säger att sakerna är dyra och att jag inte får men jag gör ju iaf för det är kuligt.
Vi fick följa med päronen till kompisar som har en restaurang (gökar får egentligen inte följa med men det var lite folk) och jag fick smaka choklad. Gökar skall inte äta choklad men det är sååå gott. Mannfred och jag ville egentligen bara hem för vi var så trötta och jag var törstig också men päronen bara kacklade hit och dit jättelänge. Till slut åkte vi hem och i bilen fattade mamma äntligen att jag var törstig och jag fick god läsk, festis, i min vanliga mugg (korken). Hem och snabbt i säng men örst skulle vi skriva det här.
Nu mänskor så nanar vi och skönt skall det bli. Henning, dagens skribent och en sur brorsa!