Året avslutades i total kaos med lunginflammationer, bronkit, influensa, lunginflammation med olika omgångar penicillin, kortison och allehanda annat men äntligen känns det som att det finns hopp om det hela.
Funderingar över framtiden, prioriteringar, omprioriteringar, nedprioriteringar och bortval. Denna vecka är egentligen första veckan sedan mitten på november som det känns friskt nog att jiha, nu kör vi.
Man måste ses och man måste faktiskt ses som en resurs och inte bara en som man kan se förbi och så att säga låtsas inte se. Verkligheten är där.
Känns lite spännande samtidigt med vissa delar och kul. Givetvis ligger mitt förbenade körkort i första priogruppen av måsten. Har ju inte ens kunnat göra om teoriprovet så det skall bokas tid för det och sedan kan jag boka ny uppkörning för mitt hett efterlängtade mc-kort.
Strukturer och planer har jag redan dragit igång, nu återstår bara resten och sedan att se sitt eget värde är väl kanske det första som gäller och att faktiskt fokusera på möjligheterna i huvdsak och sedan ”take it as it comes along”.
En viktig sak i det hela är att inget mer fixa åt alla andra, hjälpa alla andra, rädda alla andra, erbjuda alla andra utan nu är vi finns också och är också viktiga och andra måste också se oss. Jag är för gammal att utplåna mig själv och detsamma gäller KA.
Moas pepparkaksstjärna får vara en del i detta och början på något annorlunda.
