Såg en gammal artikel från 2012 som uppdaterats i februari i år med rubriken ”Vår tröst är att vi har andra barnbarn”
Plockar några citat ur artikeln och tänker massor:
”– Samtidigt blir ju vi äldre och gaggigare. När barnbarnen blivit tillräckligt stora kan det vara för sent, säger Lars uppgivet.
– Jag längtar efter barnbarnen, men min dotter har jag släppt rent mentalt. Jag är både arg och besviken på henne, säger Lars.
–Visst hade de en del uppgörelser under tonåren, men nu har hon genomgått en total personlighetsförändring,
– Vi har stått som fågelholkar och undrat vad som händer,
Under de fem, sex år som gått sedan problemen började, har känslorna skiftat.
Lars förklarar att han i dag mest känner sig arg över hur illa hon har gjort dem.”
——————————-
Det är så sorgligt att där finns så många i denna situation men sorgligast är det för barnen som går miste om så mycket. Att dom vuxna barnen väljer bort är något dom vuxna barnen får stå för men att göra så att dom små inte får ha sina mor- och/eller farföräldrar när inga andra orsaker är än makt och kontroll.
Så illa att inte barnens pappa reser sig upp och säger ifrån, särskilt när det bara varit en relation av godo till dom små.
En del som lever i detta får till slut komma till en punkt när sorgearbetet får ta vid och hela den hantering måste fortgå. Det är som att förlora någon fast dom lever vilket gör hela situationen och hanteringen av den näst intill omöjlig.
#blogg100 inlägg 36 av 100
