höll vi tvåbenta i Gökboet på med båtrust. Tänk vilken värme det var och så underbart skönt med slipdamm i håret och varmluftpistolen i högsta hugg. KA gjorde det på gammaldags manér, handskrapning av gammal fernissa, men inte jag inte. Jag gick lös på Margaretha med varmluftspistolen så det stod härliga till. Vi höll på hela våren och också den följande sommaren med slitet med Margaretha. Hon blev jättefin faktiskt. Nu äger vi inte Margaretha sedan 3 år tillbaks men vi brukar åka förbi och kika hur hon står och om det ser ut som att ägaren vårdar henne ömt.
Så har då Gökboet
blivit mindre i antal och aldrig mer sig likt. Henning har nu flyttat söderut en aning eller åt vilket väderstreck nu Flen ligger för det är dit han har flyttat. Vi hoppas givetvis på färska rapporter från Hennings nya familj och ävenså Markus för vi har skapat användarnamn så att familjen och Markus kan skriva lite då och då i Gökboken.
Det var tungt att säga hejdå men vi vet att Henning är hett efterlängtad därborta. Det gör inte sorgen bättre men kanske kan vi leva med det ändå. Tänk att ha en matmamma som är hemma och kan skämma bort honom hela dagarna. Dessutom finns det både hundar och katter där som Henke kan busa riktigt mycket med.
Dagarna lunkar på men i övrigt är det inte
mycket som är annorlunda. Dags att byta däcken för er som inte gjort det ännu. Dags att börja må bra med tanke på solen och kanske tom dags för något nytt. Man kan aldrig veta hur, vad och vadå men så är livet.
Till en annan gång, vi läses!
Nu mina medfränder ute i cyberspace
har brorsan flyttat. Gökboet blir sig aldrig mera likt men Henkes gamla pappa, Markus, har lovat att vi skall få läsa snuttar från Henkes nya liv här i Gökboken. Hennings nya familj får också lova att skriva lite här så att vi får höra hur brorsan, barnet, Henke har det.
Päronen tänker låta mig sitta alldeles solo i min egen bur ett tag så det är lite trist men göklivet goes on heter det.
Till vi höres igen!
Vid knapparna – Mannfred the one and only gökterrorist (enligt päronen)
Solen skiner, bilen får ny ruta
och påsken närmar sig. Årstiden är sig lik igen, precis som vanliga år. Här är det inte så men livet går vidare, med eller utan hjälp. Undrar hur det ser ut om 2 månader, 4 månader, 6 månader eller rent av ett par år?
Glad Påsk
önskas alla från oss på Gökboet. Måtte det bli vad ni önskar. Särskilt håller jag tummarna för en särskild persons jobbintevju idag *vinkar neråt*.
Livet ester ister
är inte enkelt alla gånger, så är det bara.
Frågorna är många,
svåra och obesvarade. Matematiskt är en fråga plus en fråga lika med två frågor men just nu gäller inte mattereglerna. Nu är en fråga plus en fråga lika med fem frågor.
Andas in, andas ut – ett, två, ett, två
är väl där jag befinner mig just nu. Vi kämpar på men mer än så är det inte just nu. Helt slut i kropp och knopp.
Solen skiner
och jag önskar att jag kunde säga detsamma om mig men det kan jag inte.
Henning har kanske hittat en familj
i Flentrakterna som han kommer att flytta till i nästa helg. Vi kommer att få veta mer under veckan av Hennings gamla pappa, Marcus.
Pälsbollen Edgar, kallad Eddie
skall få säga adjö nästa vecka. Han har börjat kissa precis över allt och det är inget medicinskt fel. Han är både rädd och så kelsjuk så det är helt otroligt. Han är också jätteelak mot Maja och bara spöar på henne hela tiden. Jag klarar inte av att vara med utan det får fröken göra. Eddie har varit så här i perioder men aldrig så här illa under alla år och nu måste han få slippa ha det så här. Det finns inte längre några alternativ.
Mycket är det nu men så är det här i livet och värker gör det precis överallt.
Slut för nu!
Läkarordination
bestående av 3 smörgåsar till frukost, i lugn och ro. En liten promenad gärna mitt på dagen, i annat fall en snabbsväng på kvällen. Handla något gott tillsammans och tillaga denna för att sedan äta. Den sista ordinationen var att se på tv varje kväll, något som är lite roligt sådär. KA kikar ju gärna på Faulty Towers och jag får väl se om jag hittar något jag kan kika på.
Lite mer sades och gjordes men bra känns det. Just nu är jag alldeles slut i hela kroppen men maten skall lagas, isterband med kokt potatis. Vi har Bingolotter till kvällen och kanske finns det något sk(r)att däri.
Henning är på helgövernattning
med hans gamla pappa. Tråkigt och hemskt men just nu är han för mycket för oss med sitt ”boeri” och toleransens tröskel är obefintlig. Det känns trist men skönt för kropp och knopp.
Min dator är pest igen
med den frusna, randiga skärmen. Fattar inte varför. Nu har den frusit flera gånger på raken så jag sitter med KA´s och skriver. Min webmail kommer jag iaf åt via denna men jag har inget lösenord, inloggningsuppgifter eller annat tillgängliga så det blir vad det blir.
Vädret är grått och trist och absolut inget att hurra för. Till en annan dag, see ya!
I helgen blir det övernattning!
Jag skall sova över med min gamla pappa, Marcus (hon som skrev i gästis åt mig). Det skall bli jättespännande. Päronen skall packa min bur, filt, lite gott och så åker vi iväg.
Päronen skall berätta vad jag gillar att pyssla men pappa Marcus kommer ihåg. Det var där jag bodde innan jag flyttade till päronen. Fast egentligen så skulle päronen bara vara fosterföräldrar ett tag men nu har vi bott ihop i nästan 7 år. Tänk till sommaren är jag 20 år gammal.
Stackars Mannfred, han blir alldeles ensam hela helgen men det går nog bra det också tror jag. Nu skall jag skynda mig för snart är pappa Marcus här.
Vi näbbas en annan dag, ha en bra helg!
//Henning – vid knapparna och cdskivorna
Kaos, kaos, kaos
på vägen till jobbet. En idiot i bilen bakom lade sig nästan mot vår bakre stötfångare. Snön yrde ner, vägen var hal och fanstyget i bilen bakom verkade ha dödslängtan. Jag bromsade lätt, tutade och försökte få honom att sakta ner men det gick inte. Det fanns inte utrymme att flytta på oss heller för i den högra körbanan låg det lastbilar och mellan dom liten plats att säkert hinna in.
Annars är det precis lika rörigt
och det tar tid. Det mesta tar tid här i livet.
En snutt från en grinig mig som önskar solsken.
Åt helvete
med KA Rusell, Hönebjär och KA Jonsson. Åtminstone de gamla, de som varit snälla, tysta och medgörliga. Ur askan kommer någon annan att resa sej, med nytt liv och ny attityd mot människor, tillvaron och mot sej själv.
Vad är den oro som varit.
Jag är trotts allt tacksam för de svåra stunder jag varit med om för de har gett erfarenhet vilket gör det lättare att tackla de som nu är.