Gökboets samlade uppdateringar

på ”fölsedan” Kallemannen och du, Jonsson, du fyller varken 60 eller 58 utan ”bara” 56 år och det är ingen ålder på en underbar man i sina bästa år. Dagen blir inte riktigt vad vi tänkte eftersom du fick ändra på ditt arbetschema men vi får fira en annan dag. Lite skräcklig allsång och en blomst bidde det iaf.
Carra fyller också år idag och igår fyllde Åse år. Grattis på er också. Många ”fölsedar” i mars är det. Mars är nog inte bara en produktiv kattmånad utan även en dylik i människans liv också. Iof föds det nya världsmedborgare varje dag men inte så nära.
Det bidde inga
lyckade gräddkort från Sofias 1:a födelsedag även om det blev några kort. Får se när morfar får upp dom dit dom hör hemma. Lillfröken är ff frisk så det blev ingen vild ettåring men en lagom nöjd tjej. Sofia gillade även presenterna även om ”blongerna”, snörena och det prasslande presentpapperet var mycket roligare i början. Det som lät var inte riktigt i frökens liga ännu men det kan hända att intresset vaknar till liv så snart hon är fitt for fight igen.
Nu skall jag idka droskrörelse till Bro och sedan umgås med födelsdagsbarnet innan han åker iväg till jobbet.
Vädret är varken eller!

med 1 tårtljus på. Jag har förväntningar på förträffliga gräddkort men kanske får jag därifrån utan. Vi får se hur det blir med frökens kalas.
Solen är här!
Jag måste bara få ge vädret en stor eloge för solen gör att jag är på väldigt bra humör. Det är strax över plusstrecket på termometern, var iaf tidigare i morse. Låtande saker skall strax införskaffas och så en liten sak till Kallemannen också men det kan jag inte skriva för då vet han det i förskott och DET går inte. Lite överasskningar måste jag få ha ändå.
Gårdagen
blev lite annorlunda på jobbet och dagen blev till råga på allt kort. Vi hade ett mötet till ca lunch och sedan blev det en spontan affärslunch med vin till (2,5 glas och en wesenlund lätt på lyset) och sedan var det ingen stor mening att få ihop konkreta ord i skrift så jag (både chefen och jag gick) gick redan före 15, helt överenskommet bäst att skriva. Jag strosade in mot stan och knatade runt i hopp om att hitta något till KA men jag kom därifrån med 4 böcker från Åhléns istället, till mig.
Vädret var helt otroligt. Promenaden var så skön och det fanns mycket att titta på på vägen. Känslan att sedan vara hemma redan kring 16 snåret var härlig men det var ju alldeles tomt här förutom Mannfred och pälsbollarna. Ingen att prata med så jag trixade lite med länkscriptet som tydligen ställt till en del för Comnix så nu får jag se om jag lyckades eller inte.
Kikade igenom foton KA har sorterat upp på hans dator (vilket jobb han har gjort) och trodde mig om att få upp några stycken med det får vänta till ikväll. Nu har jag suttit och häckat tillräckligt mycket och min make undrar nog varför jag inte gör mig klar.
Önskar en vacker dag där du befinner dig och är den inte riktig så tänk den.

på första födelsedagen. Skönt att första året är över för visst är det förknippat med oro över bl.a. plötslig spädbarnsdöd och annat oförklarliga saker som drabbar dom små under deras första lenadsår. Nu känns det som att den magiska gränsen för det är passerat. Hoppas att mor och dotter är friska tills vi får den äran att fira på riktigt. Låtattiraljer ligger på lur även om det INTE står högt i kurs hos mor och far men hos oss står det högt i kurs.
Så har jag
varit med om mitt första styrelsemöte och det gick bra och var väldigt lärorikt. Det är rätt så fascinerande hur det fungerar och vad som egentligen uträttas genom ett kreativt möte ett antal gånger per år.
Jag lär mig nya saker hela tiden och förstår mer och mer detta med betaceller även om det är långt kvar tills jag förstår hela processen men som jag förstår det har jag gått om tid att lära mig för tanken är att min anställning skall vara. Fick beröm också och det är alltid roligt och stärker.
Dokumentären i går
såg jag inte. Orkade inte med det riktigt och i ärlighetens namn glömde jag bort klockan. Programmet går i repris på söndag så vi får se då. Tur är det kanske för Maj Fants väg mot döden följde jag i olika media då. Vilken svår väg det måste ha varit för Ulla-Carin Lindquist och hennes familj och särskilt barnen.
När jag skall dö vill jag dö snabbt, det blir kanske en chock för familjen men samtidigt slipper vi alla vänta på det oundvikliga. Jag vet inte om jag skulle varit så modig att liksom låta sjukdomen ta sin rätt i detta fall eller andra sjukdomar som tar vartefter och som bara har en utgång, döden. Visst skall vi alla dö men det är inte riktigt samma sak.
KA och jar pratar en del om döden ibland och i sak tror jag att han skulle klara sig bättre utan mig än tvärtom. Någonstans måste man vara medveten om vad som sker sedan för familjen. Vi har blandbarn, dvs barn från olika relationer/äktenskap och det gör att en extra tanke kring det krävs för vad händer sedan med barnen. Vi har också pratat en del om hur vi vill ha det den dagen. Vi är varken morbida eller så men året som gått har satt en hel del saker på kartan och saker som vi måste ta tag i. Det är viktigt att någon gång ha pratat om det utan att för den skulle leva med döden runt hörnet som en del ivardagen för det är en annan sak och handlar kanske inte om det jag menar.
Våren, var är du?
Inte synlig här iaf men kansek annan stans. Mulet och lite trist ute.
So foks, see ya another day.

var det två vuxna som for omkring som skållade råttor samma datum. Vi väntade och vi väntade och vi var oroliga. Den där väntan blev evigt lång innan vi fick någon sorts upplösning på allt. Det var dagen innan Sofia föddes och KA och jag längtade så till det som komma skulle. 1 år har gått, snart iaf och det har varit ett oerhört händelsrikt år med både svart, vitt och lite grått därimellan samt givetvis en stor sol också.
I morgon kom hon, den lilla. Tänk vad mycket sorg det finns runt omkring och samtidigt så finns där glädje. Vi firar inte lillfröken i morgon eftersom både Sofia och Anneli är jättesjuka i flunsan men förhoppningsvis ges det tillfälle till kalas på lördag. Obligatoriska grädden i hela ansiktet, iaf en fläck om jag får önska är liksom pricken över i:et på 1:a födelsedagen. KA fyller på söndag så jag skall hitta på något.
Måste sova, dagen var rolig, spännande och intensiv värre. Tackar för långa och intressant kommentar i gästboken. Lovar att återkomma, snart iaf.
Godnatt!

Hej Carina!
Jag förstår dina tankegångar helt när det gäller tiggare. ”Jag undrar om jag redan blivit avtrubbad eller om mina tankar är okej.” Självklart är dina tankar okej. Alla tycker och tänker vi ju helt olika och agerar på olika sätt när det gäller detta med att ge till tiggare. Möter man dessa nästan varje dag så blir man ju avtrubbad. Det är en helt normal känsla. Det är synd att människor ska behöva få dåligt samvete när de väljer att inte ge; man kan ju omöjligtvis se om alla andras hus när man har sitt eget hus att se över.
Det finns så många andra sätt att ge på. Exemeplvis genom att skänka pengar till nån bra organistaion etc. Hellre det än att ge tilll tiggare på tunnelbanan som satt detta i system; på bekostnad på de verkliga behövande. Jag är inte cynisk när jag säger att minst 8 av 10 är såna som bluffar. Man har ju sett såna där skyltar på vissa där de utger sig för att vara hemlösa, stumma, döva, att de har en sjuk son i Rumänien etc som tigger på det sättet. Det är så synd att dessa som bluffar och besvärar folk på detta sätt har satt det i system att skylla på fattigdom och misär. De vet nog inte vad verklig fattigdom är för något.
Många tycker att man inte ska uppmana till tiggeri, många skyller även på de sociala myndigheternas åtstramning men oavsett vad så är det helt upp till var och en hur man bemöter detta beteende. Vissa har ju sina principer att aldrig ge något till en tiggare och det är inte fel av folk att tycka så. Det betyder inte att personen inte känner nån medmänsklighet. Det finns ju som jag tidigare nämnde andra alternativ.
Jag är en sån som alltid gett till de där tiggarna men nu när man stött på samma typer av system och även sett samma personer om och om igen men med nya tiggerimetoder så har jag börjat inse att de tigger för att slippa arbeta. Vissa dagar kan jag stöta på 4- 5 tiggare som tigger av mig. Inte kan jag ge alla pengar; det är ju en omöjlighet. Lite dum man också känner sig när man inser att mna gått på deras bluff; att de faktiskt inte är så behövande som de utger sig för att vara. Har förstått att det är lätt för vissa att utnyttja detta då de kan göra en rejäl slant varje dag på detta som de sedan lägger ner på sitt spelmissbruk, nöjen etc. De är inte behövande. De har en sån låg moral och de har dålig karaktär som inte kan med att göra ett hederligt dagsverke.
I vårt samhälle kan man faktiskt gå till socialen för att få till mat och husrum och ingen ska behöva svälta i vårt land. Man fattar ju helt att pengarna går till annat. Uteliggare däremot ger jag alltid pengar. Jag är fullt medveten att pengarna inte går till mat utan till droger, alkohol mm Jag ser det lite som en förpliktelse att hjälpa de hemlösa så gott jag kan. Det har varit allt från att köpa dem mat till att ge dem en liten slant. Men det är stor skillnad anser jag. Med en uteliggare eller hemlös kanske man ska kalla dem för känner jag större medlidande för. Har talat med många såna genom åren. Man kanske har varit på väg hem med första tåget när man varit på krogen och då har man stött på en hemlös som man bjudit på frukost; vilket de uppskattat.
Vill man inte ge pengar men vill hjälpa så bjussar man dem på käk eller så säger man bara nej. Säger man nej så kan det vara så att man inte vill se dem lida ännu mer vilket de gör då det det inte är nån lösning på deras problem. Faktum är vi i Sverige har ett socialt nätverk och ingen ska behöva tigga så egentligen borde vi alla säga nej till tiggare och istället ge pengar i den mån man kan bidra till en bra och seriös hjälporganistation. Men märk; det är skillnad på dessa lurendrejartiggare och hemlösa. Tack för ordet. /nina

kan väcka en utan att man alltid vill ochibland kan det blir lite roligt också. I måndags morse var det en ung kille som spelade dragspel och sedan gick omkring med en mugg. En snutt melodi per vagn för att få ihop en peng. Det väckte säkert många. I går var det två män som spelade lite sydamerikanska toner på något blåsinstrument (jag hann inte se vad) och sedan gick den ena mannen runt med en mugg för att få en peng.
Jag har alltid velat ge en peng för människor som behöver dom bättre än jag men där finns ett stort aber, jag har blivit väldigt osäker på vem som behöver. En del tjänar mer pengar med sitt spelande per dag än jag har i inkomst per dag. En del är tjustigt klädda och ser oerhört välmående ut, en del bättre än jag. Vilka är det som behöver den där pengen? Jag eller dom?
Känslan är kluven och jag ger men undrar till vad det jag ger går. En del har satt i system att leva genom att ”tigga”. Ofta lämnar mig en del ”tiggare” med en fadd smak i munnen och givarlusten avtar.
Situation Stockholm är en annan sak, det är enkelt och jag vet att det bidrar till den som står där och säljer tidningen. Ibland skulle jag vilja köpa ett nummer av alla som står längs min väg till och från jobbet men det går inte.
Jag undrar om jag redan blivit avtrubbad eller om mina tankar är okej. Det känns inte rätt vilket det än är för jag har alltid velat hjälpa och bidra med det lilla jag kan oavsett vad det är jag bidrar med.
En ny sak
för mig är dagens styrelsemöte på jobbet. Klädkod gäller och för mig är det kostym eller inte men kavaj och byxor är egentligen inte dräkt eller? Allt är förberett och det sista skall ställas i ordning. Jag skall lyssna och stolpa och sedan skall allt sammanställas. Spännande med tanke på att jag aldrig tidigare deltagit i dylikt.
Åter till ordningen Wesenlund tänker jag och ja så är det och som vanligt lite bråttomt. Vädret är grått och mulet men våren är visst i antågande.
Bye!

jag nästan jämt. Nu är det slutet på Torey Haydens ”Vackra barn”. Sista sidorna räcker lagom till resan in. Boken är så sorglig men ändå inte för det finns hopp även om det kan verka långsökt. Tänk så ofta utsatta barns hopp hänger på enskildas engagemang och det i sig är illa för det är för få engagerade vuxna som vill och också gör. Den visar på vuxnas grymhet och socialens bristande jobb i att hjälpa utsatta barn och det är applicerbart även här i Sverige för INTE har vi ett bättre fungerande system trots att vi kanske tror det.
Solen skiner och kanske blir det en underbar vårlik dag. Det hoppas jag för det är en del att göra och med solsken går det alltid både fortare och lättare.
Ciao!

blev inget pga vissa saker som kom i vägen. Det gjorde inget för vi drog iväg en sväng med bilen och knatade runt bland allehanda elektronikbutiker i Outletområdet och kikade datorattiraljer. Det finns mycket man vill ha och tur är väl att där finns saker att sukta över annars vore det väldigt tråkigt. Jag tycker att det är roligt ibland att gå omkring även om det inte går att köpa något och varken drömmar eller fantasin kostar något.
KA har åkt
till jobbet och jag hoppas att det går bra för tröttheten sitter i. Som tur är har han kort dag idag och slutar 13:00 och då kan han sova en stund. I går slocknade han i sängen under tiden jag pratade i telefon så när jag lade på hade han sovit över 1½ timme.
Melodifestivalen
har i sak gått obemärkt förbi förutom recensionerna i diverse dagböcker och tidningarnas skriverier. Jag tycker det har tappat sin charm och spänningen men det är jag det.
På Succé
körs ”veckans tema” och denna vecka är det min bästa vän. Jag har ingen bästa vän, det har jag inte haft sedan jag var yngre, i Ghana, och då hade jag 3 bästa vänner och vi var oftast alltid tillsammans. En av dessa är grunden till Tessans namn även om den Teresa stavade sitt namn annorlunda, hon kommer också från Holland. Vänner och kompisar har funnits senare i livet men det är inte riktigt samma sak.
I dag som vuxen känner jag att gränserna på vad som är vän, bekant, kompis i sak är utsuddat för vi har alla olika kvalitéer och trivs med olika saker och passar ihop på olika plan. Vänskap är inte riktigt samma sak som speglar skillnaderna på dom olika rubriceringarna utan den växer fram på olika plan med olika människor. Vänskap kan växa fram ur den mest osannolika konstellationen och i vissa fall även växa fram genom grunden i nätkontakter. Jag tror att vi alla sätter prägel på människor vi möter oavsett var vi möter dom och sedan är det upp till var och en att vandra vidare med eller utan det mötet.
En bästa vän finns dock och det är ”min” Kallemannen. Han är min trygghet, mitt moraliska stöd och den som alltid är där. Visst blir vi sura, arga eller irriterade på varandra även om det händer oerhört sällan idag och knappt går att sätta fingret på eller minnas när det senast hände. Vi vet precis hur det menas, tänks och tycks och det i sig är fascinerande men om det skriver jag en annan gång.
Nu är det min tur att börja bli klar. Om 10 minuter skall jag vara ute ur lägenheten. Var rädda om dom som finns där.