Vi lyckades komma före även denna gång. Om det är tack var oss själva eller att vi alltid har turen med goda människor alternativt en kombination av båda vet vi inte men det gick vägen.
Banken ställer upp och bostaden är helt säkrad tills/om bostäderna ökar i värde igen. Nu kan vi andas ut och fokusera på att leva utan något som gnager och mal precis hela tiden på den fronten åtminstone. Tänk va, en bankchef som inte vet vilka vi är och som vi aldrig tidigare varit i kontakt, och en trotjänare på banken som vet vilka vi är även om personen aldrig varit vår bankkontakt. Dom vill hjälpa oss att bli av med hela eländet men vi får då vänta tills i höst.
I morgon skrivs det papper och så var det klart för denna gång.
Veckorna bara rusar sin väg
och jag hinner inte ens med riktigt, så fort upplever jag att det går. KA fyller snart år och det blir inget firande, vi får se om vi fått ihop något tills den stora dagen, 14 mars 2008 när fanstyget 😉 blir hela 60 år vis. Med få ihop menar jag något att kunna spara av för med knappa 2000:- kvar när räkningarna är betalda. 2´ skall räcka till månadskort, kläder, mat, läkarbesök, eventuell veterinärbesök och vad än för övriga kostnader vi inte vet om och det är för 2 inte bara en av oss.
Kanske kan ordna en insamling nu när jag har 2 år på mig. Bidrag till KA Jonssons 60 års dag eller något sådant. Nej, jag skämtar givetvis men ändå, vi måste vara realister och råna banken är ju inte aktuellt.
Helgen rymde allt för fort och jag hade gjort vad som helst för en dag extra för att få lite ork och energi för veckorna tar allt som överhuvudtaget kan tas av den varan. Det är positivt att inte sitta och rulla tummarna men lite lagom hade inte gjort något och det verkar vara långt borta som det ser ut i dag.
KA har börjat känna igen sitt eget huvud och benen blir bättre och bättre. Aptiten har kommit igen och hungrig är han, ordentligt hungrig. En hel del livslust har återkommit och kort sammantaget säger jag tack och lov att han till slut gick till läkaren. Tänk vad avsaknaden av en vitamin kan ställa till det rejält.
Nu skall jag laga middag innan jag somnar sittande här framför datorn. Efter middagen skall vi upp och ta en fika med Mia´s mamma. Får se om jag vågar läsa polisrapporten eller inte.
Mia har kommit hem!
I fredags kom Mia hem från Finland, en vecka tidigare och väldigt skönt för alla nära och kära. Bilolyckan hände när Mia och hennes bror bara hade en dryg mil kvar till deras farmor. Halkan är trolig orsak och att dom först träffade en lastbil och sedan kom bussen som tog det sista. Det känns skönt att veta så långt det nu är möjligt att veta.
Jag känner mig ff väldigt distanserad men mindre än tidigare. Jag vet däremot inte hur jag skall bete mig riktigt och hur stötta Mia´s mamma. Jag känner mig väldigt valhänt och också ganska klantig.
Tessan har slutat gå på endorfinerna och på något sätt är det bra trots att hennes MS smärtor är där för fullt igen. I övermorgon är det dags för avfärd mot Humlegården för i morgon sätter det fart med hennes rehab. Veckan blir väldigt fylld av Mia och det som skall ordnas till begravningen.
Detta blir en makaber månad med födelsdagar och 2 begravningar och båda sker inom en dryg vecka från KA´s födelsedag till Mia´s begravning. Mia´s bror begravs den 16:e men vi kände inte honom så vi skall inte närvara. Den 17:e begravs KA´s moster.
(Hade glömt skicka upp detta i går så nu kommer den idag, 060305)
Vad hände?
Vad hände?
Onsdag den 22:a februari hände det!
Mia och hennes bror Mattias var på väg till deras pappas begravning. Dom hade åkt från Kungsängen och skulle högt upp i Finland och hade kommit över via Haparanda och en bit till när dom av oförklarlig anledning krockade med en buss. Båda dog omedelbart. 2 syskon bara borta, så där i ett nafs och så meningslöst.
Jag och Mia
Jag och Mia
Nu har det gått åtta dagar sen du du dog …för varje dag som går så förändras jag ..tomheten äter upp mej, det har aldrig nånsin under våran historia gått mer än en vecka utan att vi pratat och då har det gått lång tid föratt vara oss , då har du dessutom jobbat i annat land!
Jag och Tommy bjöd upp din mor på middag i dag , tror hon behöver komma hemiffrån och inte bara sitta hemma!
Och du behöver inte oroa dej , jag kommer alltid att finnas för henne – det vet du!
Hon ser en del av dej i mej…men så säger iof alla ju om oss att dom alltid sett den ena av oss i den andra osv..
Skönt då kanske lite av dej finns hos mej, lr ja det gör den ju!
*KÄRLEK*
Din mor å jag skulle åkt till sjukhuset å fått se dej i morn men vi ska inte göra det förräns på ons-tors efter att vi pratat med Fonus…
Jag inser iaf att jag aldrig mer kan kolla på Madagaskar…aldrig..!
allting kommer att förändras nu …det har det redan gjort , jag pratar inte ens i telefon med nån, har ingen lust …det är bara dej jag vill prata med..Min Ängel!
Jag känner ingen livslust ..för utan dej så finns det inget livs ingivande alls..
Folk säger det kommer ljusare tider , det kommer ta tid men du kommer att må bättre…jag vet inte det ja.
Fan Mia du har ju inte ens träffat Morfar och Berit än, vi skulle ju åka till familjehuset på Orust i sommar…tänk att vi så ofta sa det att vi som känt varandra så länge å ändå har du aldrig träffat dom, vi hade dessutom bestämt att du och jag själva skulle åka till Morfar och fira 17 maj , för det har du ju aldrig upplevt och det e nåt extra!
Alla våra planer …allting bara maler och maler…det känns inte som att nån förstår hur jag mår.
Varför kunde detta inte bara vara det mest sjuka skämt…jag skulle förvisso bitchslappa dej å smiska upp dej ..men fan då skulle du ju iaf vara här med mej! Du och jag mot resten av packet som vi alltid sagt.
Vi skulle ju sitta där i 50 års ålders sitta å sippa Fehrnet Brancha med alla våra hundratals katter å bittra över livet å alla som kan ”dra åt helvete”….Nu får jag ju sitta där själv..
Det känns som att det e så mkt bättre för många här i sin sorg (hemma) och för mej växer det bara för var dag som går!….
Jag har iaf bestämt mej för att skriva in mej på Humlegårdens rehab , för jag vet att du kommer efter mej med blåslampa om jag inte åker dit! Du skulle ju följt med, sovit där….Nu känns inte sånt lika viktigt längre för jag kan inget uppleva med dej eller berätta för dej.
Jag sitter frenetiskt å pratar med dej varje dag, skriver dagbok här och förhand , men hör du mej ? Ser du ??
det som gör mej galen att jag inte vet om du ens kan höra och se från där du är ?!….Du gav mej två tecken innan helgen…men snälla nåt mer!
Nu kan jag bara fantisera och hoppas…
Vi hörs i morn hjärtat! Allways Terran & Mitcha! Like the old days!
” AINT NO SUNSHINE WHEN SHES GONE ”
Sorg och glädje vandrar ofta hand i hand
och mest utan att man egentligen märker dom båda så markant. Förenklat kan man kalla det för att livet har sin gång oberoende av dig och mig och också helt oberoende på vad som händer just oss.
Lycka och underverk hos tex Ingrid, grattis och vi håller varenda tumme som finns att tillgå.
Sansat prat i går kväll med en väldigt fokuserad xxxxxx som vill och skall ordna allt tillsammans med Riita, Mias mamma. Mia kommer till Karolinska Sjukhuset den 9:e mars, dagarna efter skall gravplats bestämmas och så är dags för besök på begravningsbyrån. Någonstans är jag mer orolig för hur detta skall landa när det väl landar för xxxxxx är så full av endorfiner att hon inte har ett dugg ont i kroppen sedan beskedet kom. Ont i kroppen har hon alltid och väldigt mycket pga. hennes MS.
Mitt i allt detta skall xxxxxx in på, den sedan länge bestämda, 3 veckors rehabvistelsen på Humlegården som kör i gång kommande måndag den 5:e mars.
I dag eller senast i morgon får vi ett personligt viktigt besked om det gick vägen eller ej med att förebygga hemmet. I sammanhanget känns det ganska oviktigt samtidigt är det väldigt viktigt, framtiden är viktig.
KA har efter något års sämre och sämre mående äntligen fått en diagnos, kraftig och på begränsen till reparabel B-12 brist. Sjukskriven ett par veckor till på heltid och sedan 1 månad på halvtid. Tänk att han redan har känt skillnad i benen och mentalt vet jag att han fick en lisvskjuts för han hade börjat tro att han var knäpp.
Livet fortsätter alltså hela tiden och jag känner mig märkligt nog väldigt distanserad.
Mia Monica Miettunen
Vi ses när du kommer ”hem” den 9:e mars. Mia´s enkla minnessida, som komplement som mamma Riita kan få med sig. Tessan kommer att lägga in bilder och kanske några tankar om och kring Mia och deras speciella vänskap för dom var inte bara vänner, dom var mer än syskon och kompletterade varandra och helt hopplösa, kärleksfullt hopplösa.
En sak, Mia du är ff skyldig mig ett bak av kladdkakemuffinsar.
Jo, skriv gärna ett ord eller två i Mia´s gästbok, skriv inte orden till mig på min sida utan skriv, om du vill, till Mia, hennes mamma Riita, Tessan och Mia´s övriga nära och kära.
Hur det skulle kunna ha blivit.
Om det vore så, att nu är 100 år sedan, jag menar, om jag levat för 100 år sedan, vore det inom kanske bara ett år dags att skriva in mej på anstalt. Inte straffanstalt utan en sådan för idioter, som det hette då för 100 år sedan. Då fanns inte kunskapen om B12 eller symtomen på brist därutav.
Återbesöket hos läkaren förra tisdagen avlöpte väl. Blodtrycket, undertrycket, var lägre än gången innan och därvidlag var läkaren nöjd. Proverna var bra, sa han, och blodvärdet var godkänt. Däremot förvånade min brist på B12 vitamin honom. Det var en allvarlig brist, sa han. En brist som ger upphov till alla de symtom jag hade, yrsel, koncentrationssvårigheter, brist på uthållighet, trötthet, krypningar i benen, ingen glädje i tillvaron etc etc. Symtomen kommer smygande eftersom kroppen hushåller så gott den kan med B12. Det kan röra sej om år vilket det med all sannolikhet gjort i mitt fall.
Den mentala lättnad det innebär att få ha hört detta är stor. Det finns en förklaring och det är medicinerbart. Jag är inte på väg att bli senil vilket jag i mina mörkaste stunder faktiskt trodde. Jag har ätit 4 x 1mg B12 vitamintabletter per dag sedan dess och ska så göra i en månad. Därefter ska jag äta en tablett om dagen livet ut. Tiden det tar för kroppen att återfå sin styrka är oviss. Jag är sjukskriven ytterligare två veckor nu på heltid samt sedan fyra veckor på halvtid.
Två veckor är ganska lång tid och jag hoppas jag kommer att ha ork och förmåga att under dessa veckor fortsätta återställa vårt hem.
Trotts allt, allt är relativt. Jag har det bra, på alla sätt. Tänk bara…
Detta fick jag av dej Mia !
Detta fick jag av dej mia !
Äkta vänskap är större än all kärlek jag mött på… Lämnar du mig så blir jag inte halv…Jag dör. Vilken tur att vi hatade varandra först, nu kan vi spendera våra liv åt att älska istället! Jag önskar att jag kunde bära din smärta, men tyvärr så rår jag inte på alla lagar.. Älskar dig Therese tills det inte finns något mer..
Tack för allt , du har gjort å ställt som ingen annan ´skulle haft förmåga till!
Som du och jag sagt – utan oss finns inget.
Du Och Jag var allt… finns bara två av oss och det e vi!
” Aint no sunshine when shes gone”
Gästbok
Gästboken
Skriv gärna en hälsning även om det saknas ord.