Ingenting hinner jag, allting vill jag och en del blir bara intet av är det ungefärliga läget. Märkligt men så är det.
Jag har fått till min bärbara nu men det mesta av det gamla, som mail, mailadresser, bilder mmm är borta. Jag har alltså inga mailadresser utom till dom jag fick mail av via webmailen bara så ni vet om ni funderar över avsaknaden av mail.
Annars är det mesta rätt okej med oss. Vi räknar ner månaderna (22) tills vi kan få en dräglig tillvaro för den som är i dag är inte dräglig. Det är inte drägligt med 3 veckor kvar till lön och plånboken är tom för att ena pälsbollen var tvungen att besöka en "doktor" och bara göra en enklare undersökning. Gubben är "bara" gammal och har dessutom fått starr. Det är lite otäckt med "bara" gammal för han har magrat men alla blodprover var bättre än bra.
Drägligt är alltid relativt men i vår sits där vi båda arbetar heltid och har bra lön och där det krävs att vi båda är och ser relativt fräscha ut vad gäller kläder och skor, ha månadskort för att kunna ta sig till jobbet, ser anständiga ut i håret osv är inte det här drägligt. Vårt månatliga utrymme är odrägligt med råge och kommer någon extra kostnad så vips är det en hel evighet kvar till lönen. Konstigt ändå men vi har faktiskt skrattat mer denna ekonomiskt vidriga månad än på väldigt väldigt länge. Det är befriande faktiskt på ett sunt sätt.
Märkligt nog har både KA och jag kommit in i en mer harmonisk lunk trots att ekonomin är en tung, tung börda att bära och leva med. Vi skämtar om att råna banken, vinna pengar, få ärva osv. Vi får ut mer i vår samvaro av småsaker som att städa här eller där istället för att sitta och häcka, skratta åt det mest galna osv. Harmoni tror jag att jag vill kalla det för.
Vi har också konstaterat att vi båda blivit aningen mindre smala för att omskriva det hela lite milt. Jag har börjat med att gå från jobbet till stationen och idag gick jag även från Kungsängen station hem. Svettig var jag men det tog bara 25 minuter. Kändes bra när jag kom in genom dörren.
Hela alltet med facit i handen känns som en evig förlossning som tagit över 4 år att komma fram till. Det är ändå befriande att känna igen sig som människa i önskningar, preferenser osv. Det är också dags att börja leva uti det vanliga livet där mänskliga möten sker på riktigt och inte bara med fagra ord om möten som aldrig blir mer än ord.
Vi skall börja om med något som är grunden i våra liv, Farsor och Morsor på Stan. Vi skall börja nattvandra igen där bådas sociala engagemang får ta sig uttryck. Jag är på mitt sätt och KA på sitt men vi har båda det sociala engagemanget som bas i vårat förhållande. Det var där allt började hösten 1991 för det var så vi träffades. Första paret att gifta sig.
Läget är helt annorlunda mot när vi vandrade så vi får väl börja om och lära oss livet bland de unga av idag. Jag avskyr nämligen flathet och bristande civilkurage i situationer där man faktiskt kan göra en skillnad.
