Gökboets samlade uppdateringar

känns det som. Denna vecka går till historien tror jag trots att jag varit hemma delar av den. I måndags åkte jag till jobbet mot bättre vetande men det var bara tvunget eftersom tulldeklarationer bara har 10 dagar på sig att bli klara och det sista dagen för 1 och då gjorde jag dom övriga när jag ändå höll. Åkte hem kring lunch och sov sedan resten av dagen.

Var hemma tisdag och om inte annat mådde jag ännu sämre än i måndags. Tisdag var också återbesök på Tropiska/Infektion där läkaren blev än mer fundersam. Klart var att jag har en 7 mm sten i gallan och det var det enda som syntes vara fel efter njurröntgen. Remiss till kirurgen eftersom dom opererar sådant i dag. Aha, och… Ja, dom däringa utomjordingarna är dessvärre ett ganska stort faktum men prover skall tas så det blir en ny cystoscopi med narkos denna gång trots att jag erbjöd dom att ta prover men det gör dom inte idag i vaket tillstånd om det inte är av akut karaktär. Efter det provet så bir det en special medicin som kräver tillstånd osv, osv. Spännande saker.

På väg från KS och längtan till sängen fick jag hjärtsnurp för Tessan ringer och säger att bebisen inte rört på sig på några dagar och MVC ville att hon genast skulle åka till förlossningen på KS. Sagt och gjort så behövde vi bara fortsätta till Tessan, vända och åka tillbaka till KS. Väl där så görs ultraljud och före det en halvtimme med hjärtvaddetnuheterförnågot på lilla underverket. Hjärtat pumpade på hur bra som helst och det konstaterades att underverket har fixerat sig och ligger med benen inåt och därför märks inte sparkarna lika tydligt eller knappt alls beroende på hur bebisen ligger. Det var fascinerande att se ultraljudet (jo, jag fick vara med och KA satt ute i väntrummet och fick förmedla till orolig blivande pappa att läget var lugnt). Dom kollade blodkärlen och hur dom jobbade, fostervattnat osv och allt var mer än bra. Tessan blev lugn och vi kunde åka hem.

Jag hade behövt/velat/önskat sova en stund i lugn och ro med vår pensionär Gubben 17,5 år innan det var dags att ta farväl för det var så bestämt eftersom han blivit sämre och inte hade mycket ork alls kvar. Mer om det i egen text.

Efteråt på vägen hem känner jag bara makaber tomhet och sedan var det bara att komma i säng när vi kom hem. Gökarna fick sitt och Maja och Martin sitt och sedan godnatt.

Martin skulle ha varit hos veterinären 13:30 men då var vi på nytt på KS så det fick bli idag, torsdag. Där konstaterades att Martins njurar är typ slut som artist och inget mer återstår att göra. Det syns fasen inte på Martin att det är så. Martin har alltid varit lite knepig som katt och väldigt Martin. Han är bara lite tröttare men han är inte ung längre, han är 14 år och pensionär var han redan som 7 åring. Däremot har vi reagerat på att han varit aningen törstigare och verkar ha magrat lite dom sista veckorna. Tanken slog mig att han kanske fått diabetes men ack så fel jag hade. Eftersom han är till åren kommen är det enligt veterinären bara att utsätta honom för lidande och det är inte rätt att försöka dra ut på det genom vad det än månne vara.

Krasst konstaterande är att vi blir bara med en katt från nästa vecka och vi skall beställa tid för Martin under måndagen så får vi se vilken dag det blir.

Jag jobbade idag så visst är jag bättre men när halva dagen hade gått var jag rätt mör men det kändes ändå bra att komma ikapp. Nu skall jag gå och lägga mig, klockan är mycket redan. Har bara svårt att smälta familjens minskade antal, det är…

God natt.

för mig i dag och det känns surt och trist men vad kan jag göra när jag inte orkar annat än att ligga, snörvla, snyta, hosta och ligga lite till. Man får se det positivt, KA är bättre även om han inte är helt och hållet bra. Han skall iväg och jobba 12 – 21:45.

Jag som inte brukar bli sjuk har nu varit/är det 2 gånger denna höst/vinter. Jag tycker synd om mig själv, väldigt mycket också. Var tvungen att vara hemma från jobbet i går och det trots att jag inte har tid med tanke på mitt nya jobb, mycket skall vara avslutat och inget skall ligga och skräpa efter mig. Min nuvaranda arbetskompis sa att jag slappnar av och då är man mer utsatt.

Det började redan i onsdags eftermiddag/kväll med stick i halsen och känslan av att det låg minst ett hårstrå där. I torsdags jobbade jag men det var på gränsen vad jag mäktade med. Oavsett vad så måste jag vara på jobbet på måndag så vi får hoppas på något underverk under morgondagen för idag mår jag sämre än i går och skall snart gå och lägga mig igen.

Min tanke var att skriva lite om Kurt Grönstedts ”Mamma”, Malena som gick bort i tisdags kväll efter en lång tids kamp mot sin cancer men jag vet inte vad jag skall skriva. KA hittade ett bra kort på henne från en av träffarna på Sjöistoriska sommaren 2005 så jag skall skriva något men orden är svåra och värst av allt är att vi inte hann ses något mer efter sista träffen på Fjärilshuset i september. Den gången grät jag efteråt för det är hemskt att se någon försvinna framför ögonen på en.

Sängen nästa, till senare.

Det har känts som att hålla andan hur länge som helst och både tangenthäftan och tunghäftan har suttit i. Nätterna har varit jobbiga och tankarna har snurrat men till slut så…

Tänk att börja nytt år med nytt jobb och ett som jag så gärna ville ha också och inom den branschen jag så gärna vill jobba. Som bonus är nya jobbet där jag vill jobba också. Allt på en gång och till Kista bär det av efter Trettondagen. Vad jag skall göra förtäljer jag så snart jag har fått se min nya arbetsbeskrivning men det är en kombinerad ekonomiadminstrativ tjänst med sådant jag gillar mest – att få saker att fungera för är det något jag är bra på så är det att lösa problem.

Bra villkor också och jag är supernöjd. Stackars KA har hållit andan med mig så han tog liksom slut när jag ringde och berättade. Så slut så han fick lägga sig och sova lite. Visserligen borde han ha gjort det ändå eftersom han faktiskt är sjuk och hemma med dunderförkylning, röst som låter som en raspig jazzskiva, huvudvärk och feber.

Tänk så bra det kan bli och i ärlighetens namn är det också det enda jobbet jag ville ha och också sökte och fick komma på intervju för. Först till ett bemanningsföretag och sedan till företaget i sig och dom ville ha mig. Jag är bra helt enkelt.

Tack för all tumhållning och hemliga knep för något måste det ha varit 😉

så snart kanske det står något annat här än ingenting 🙂

men nog är det spännande med alla möjliga och omöjliga konstiga saker.

Hieroglyfer, ja vad annars från mig 😉

Ha en bra dag, det skall jag ha!

Detta skrev jag 27 februari 2004 men gjorde det inte mer än som utkast. Jag kikade igenom mitt arkiv och såg den. Den är lika aktuell idag och artikeln från Aftonbladet finns också kvar så jag lägger ut den för egen saks skull.

är väldigt vanligt även om vi människor inte gärna låtsas om det. Situationerna jag menar är tex när andra barn strular till det, hamnar på andra sidan rättesnöret, får problem med psyket (tillfälligt eller permanent), får ätstörningar eller andra saker som är väldigt vanliga i dag. Jag förundras över hur snabba andra föräldrar är på att anse det vara dåliga föräldrars fel att barnen hamnar där. Det är så lätt att anse att mitt/mina barn aldrig skulle hamna där för vi har minsann så bra relation osv, osv. Det är där fördömandet kommer som jag menar. Man häver sig ovan den drabbade familjen och anser sig ofta vara så mycket bättre än dom där.

Mina barn och andras ungar är gammalt men ändå väldigt talande om hur vi ofta väljer att hantera händelser eller annat med andras barn och andra vuxna som ofta i sin förtvivlan sliter sina strån och går sönder mer eller mindre frekvent. Varför dessa tankar? Jo artikeln i Aftonbladet som rör ett sjukt barn som försöker ta livet av sig, gång på gång på gång.

Jag tycker snarare att föräldrar borde visa mer både toleranser och även omsorg gentemot dom drabbade föräldrarna för drabbade är dom. Mången gång sitter föräldrar och undrar hur det kunde bli så här, vilka fel man gjort osv, enkelt beskrivet så begriper man ingenting till att börja med. Detta visar på en större insikt i situationen än det dom dömande föräldrarna visar upp.

Föräldrar med barn som halkat fel har det oerhört svårt och behöver allt annat än kritik. Svårt?! Jo, det är oerhört tungt att vara förälder till struliga barn, sjuka barn eller barn som inte är som ”alla andra” (det är väl knappt någon i dag men kanske förstås min mening ändå)

Barnet har ett rent helvete vilket är sanning men en annan sanning är att föräldrarna har ett minst likadant helvete och deras förtvivlan finner inga gränser av vanmakt. Jag känner igen situationen alltför väl och kände igen föräldrarnas ångest, oro, kval, felsökandet med frågor kring hur var och varför. Självrannsakan och orsaksfinnandet finner inga som helst gränser. Det är här föräldrar i en sådan situation behöver stöd men oftast för dom inte det, inte ens av dom s.k kunniga, dom som anser sig vara proffs med alla svaren till det som sker.

Där brister mycket i hjälpen att hjälpa dessa barn att komma igen. Det är ju ändå föräldrarna som skall klara av att stötta i vardagen och ges inga verktyg blir situationen oerhört svår.