Kategori: Okategoriserade

kan man inte kalla det jag gjort idag men en bra bit på väg kanske. Jag var till Liberia Dujar som är en organisation som försöker bygga upp delar av allt som inte längre är och främst skola för ungdomar – som är framtiden.

Jag skulle köpa en bok som gamla liberiasvenskar skrivit snuttar i om livet och glimtar ur livet där nere. Jag blev kvar i ca 3 timmar, en riktig långlunch men jag var kvar på jobbet ett tag efteråt istället för det finns en hel del att göra för mig. Jag blev samtidigt medlem fast avgiften har jag ännu inte betalat men jag skall.

Häftigt värre var det iaf och ordföranden i organisationen kände min pappa från då och han kände även igen familjen som vi döptes med så nu vet jag vad dom heter också. Jag skall dit en sväng i morgon och installera en scanner och visa hur man gör för nästa vecka den 6:e maj (jag skall närvara då) skall det visas kort som tagits från organisationens resa till Liberia för några veckor sedan.

Jag läste några snuttar ur boken på pendeltåget hem och satt och skrattade och skakade på huvudet mellan varven så jag antar att mina närmaste medresenärer trodde jag var tokig eller något men det tänkte jag inte på då.
Natti!

har drabbat oss eller vad man nu skall kalla det för. Dom är ju inte helt okända och då menar jag den amerikanska varianten, den svenska har jag ännu inte sett. Jag har älskat programmet från första avsnittet även om jag missar en del för så fast är jag inte även om killarna är underbara personligheter. Carsons krassa och väldigt varma kommentarer, Kyans förtvivlan över bristande hudvård, Jay´s omsorg om romantiken, Thoms inredningsdesigneri och killen i köket med viner och gourmettrixandet som jag aldrig kommer ihåg namnet på, (han är inte lika charmig tycker jag och det kanske är orsaken).
Jag har alltid varit mån om att smörja in min kropp men inte med skönhetsprodukter utan med vanlig hudkräm. Det har jag också tjatat om till KA, särskilt i början av vår samvaro, men han ”iisch” jag vill inte, kladdigt ungefär. Iaf så har FAB5 smittat eller vad det nu kan kallas för för KA har blivit väldigt mån om huden, ansiktet och vården av den samma. Han letar efter bra ansiktskrämer och produkter och tycker inte alls att det är ”iisch” längre och det är kul. Samtidigt så skyller han på FAB5 och jag garvar och säger att han blivit lite fåfäng.
Det är roligt när man förändrar sina tankar och åsikter i positiv riktning för det är bra att vårda sin hud och kanske får jag börja med ”tantprodukter” nu då det går åt det hållet för min del.
Tankspriddas
förening finns det något som heter och i går tog dom upp föreningen i Radio Stockholm och berättade en del roliga saker (tyckte jag). Det jag minns bäst är kvinnan som hade en tid för bilbesiktning och åkte dit – med bussen. Gissa vad jag garvade fast det är kanske inte så roligt alla gånger när tankspriddheten drabbar en, kvinnan blev nog väldigt frustrerad och kanske rent av olycklig. Än så länge ser jag mig som forskonad men min gode make är det inte. Hittills har det iaf inte blivit annat än roliga incidenter så vi tackar för det. Så illa är det inte för KA heller, värre är det för min lillebror men det kräver en hel bok – minst.
Solen skiner ute och jag skall som vanligt till jobbet, ciao!

som ringer till min mobil och sedan när jag svarar finns ingen där och samtalet går inte att bryta. Antagligen är det den nya formen av Bluetoothintrångsförsök. Jag svarar inte längre i mobilen när det står okänt nummer av den enkla anledning att dom 3 tillfällen det varit så har samma sak uppstått. Jag har varit tvungen att ta bort batteriet från mobilen för att jag skall kunna avbryta vad som nu skedde. Det är jobbmobilen och i sak den enda jag numera har med mig till vardags.

Skumma saker är det i etern och inte bara i mig 😉 Duschen nästa.

i minst 7/8 dels takt och med otroliga tonartshöjningar 3 på morgonen är inte det trevligaste att vakna till men vi hann innan den stora maktkampen utbröt. En skvätt vatten på ”inkräktaren” och snabbt låsa upp altandörren för att få in vår presumtive kombatant och så i säng. Det tog en stund men det gick bra. Nu vet jag inte om lilla rubrik stämmer över ens med den andra sjungande partnern men vår är iaf en kastrat. Givetvis var det Gubben, igen.
Återkomsten av värmen gör att Gubben gärna är ute och INTE kommer in när vi ropar in folket och det får vi väl leva med men det är inte roligt med dessa riskfyllda sammandrabbningar.
Jag har INTE
gått i mental ide eller annat åt det hållet även om helgen för min del tog slut utan att jag egentligen fick något som helst vettigt utfört. Jag ”glömde” bort att äta på hela lördagen (KA jobbade till 21:30) men det blev iaf en smörgås på kvällen innan vi lade oss.
Allt detta som dragits igång sedan januari är så otroligt stort, fascinerande och samtidigt smärtsamt men det är positiv smärta. Jag har lagt in en del foton, under Afrika delen i Gökalbumet och så har jag skrivit lite om Tomten i min Afrikasida. Afrikasidan är klar så till vida att fler saker kommer dit vartefter. Jag har gett dom olika länderna olika kartor, en kort info på vänster sida när man väljer landet och fixat lite i övrigt, kika gärna. Visst har helgen gått i ett afrikanskt rus kanske man kan säga.
Nu till ett annat sorts rus, jag har bråttomt och måste rusa in i duschen. Solen skiner här, hoppas den skiner på dig.

hade vi även till jul, precis som här i Sverige, Norge och på många andra ställen här i världen.. Jag har under dom senaste veckorna fått veta att en särskild tomte, som jag även tjatat om till mina gamla kompisar och kanske även nyare, han som kom på flotten, är samme man som tog med sig Cheeta och Herman till USA.

Tomten Ed Schultz även kallad Uncle Eddie av oss barn då och även nu. Dom andra på flotten har jag inte en aning om vilka dom är däremot vet jag att en av fotograferna är Lasse Coliander, f.d Harbour Master i Liberia, fast han syns ju inte. Alla barnen stod samlade på stranden och väntade med spänning och jag, ja jag var livrädd har mamma berättat för mig. Det där var något farligt som kom åkande.

mina reaktioner och känslor kring så gamla saker gör få och det kan jag förstå men för den som inte förstår så handlar det om mina rötter, mitt liv och min bakgrund. Jo, jag bor här och ja, jag är född i Kiruna men mina första fjorton år av mitt liv bodde jag i Afrika där jag präglades, där skapades min grund och där jag fick så oerhört mycket så det går antagligen inte att förstå för den som inte haft förmånen att ha det liv jag haft.
Hela dagen i går gick mer eller mindre i ett tårfyllt rus. Jag har aldrig varit hög på artificiell väl så det jag gick igenom igår kanske kan vara jämförbart, vad vet jag. Jag skötte mig under tjänstemännens löneinfo som jag var på under förmiddagen men sedan föll det bort och jag återgick till känslorna som rasade i hela kroppen.
Efter informationen som var på Sveavägen 13 knatade jag iväg till Åhléns och åt lunch, pocherad lax (bäst att passa på ute för KA gillar inte fisk och jag älskar det så det blir lite av den varan här hemma men nästan alltid ute). Gick sedan till jobbet och där snurrade hjärnan varv på varv och tårarna satt väl i ögonvrån hela resten av dagen.
När jag kom hem satte jag mig framför datorn och tog hem mail men läste knappt några utan gick tillbaks till Uncle Eddies mail och så satte jag på musik för att bara smälta. I många år har jag undrat så och sett en utopisk bild framför mig med Cheeta rumlande som ett barn, vinterkläder om vintern och eventuella regnkläder under en regnig dag. Mailet som Uncle Eddie skickade i natt (jo, jag har fått ett till) bekräftade min utopiska dröm och det är bara att inse, det var ingen utopi och det värker i hela mig av saknad. Tänk om någon kunde trolla mig till ett ”habitat” för chimpanser och där jag fick stanna så länge jag ville och bara kramas och leka.
Klistrar in en snutt från hans mail som beskriver deras liv när dom återkom från Afrika till USA och då Ohio och DET inbegriper Cheeta och Herman.
It sure broungt back memories, thinking about Birgita (cheeta) Looking at her on the table, and thinking of the good times we had together, when we came back from Africa we went back to Ohio where we came from, and bought a small farm with two nice houses on it, it came with a tractor & everything. We lived in one house and rented the other one out to a nice couple. On week-ends I used to take the tractor out and cut the high grass, and of course both chimps were on the tractor with me, they just loved it, Also in the winter time we made a snow man and dressed the chimps up in childrens winter clothes with boots on. (I have pictures of them running through the snow) and of course at x-mass time we have a nice picture of Liz and I and both children with both chimps on out laps in front of our x-mass tree.
Nej, jag får nog dricka mer kaffe för normal blir jag inte i dag heller.

mail har kommit men inte från zooet, däremot från Uncle Eddie som var och är mannen som tog med sig Cheeta och Herman till USA. Något jag normalt inte gör skall jag göra nu och det är att jag klistrar in det han skrev till mig. Det skall skrivas in på Afrika sidan men det gör jag senare.
Inga tröstande ord vill jag ha heller i min gästbok för det är inte därför jag skriver detta. År av frågor och äntligen får jag veta och det känns i hela mig. Mailet är på engelska och vill någon veta något så fråga gärna i gästboken eller via mail så svarar jag, alla har inte haft engelska sedan barnsben.
———————————
Skickat: den 23 april 2004 04:41
Ämne: Hey Du
Well Carina you can see I still remember the Swedesh greeting.
Thank you very much for the four pictures, the reason I seen then was that my son Roger, in his travels came through Tampa yesterday and stayed with me for a few hours. From his instructions I may be able to download pictures myself, if I havent forgetten how to do that. Now the picture with your mother holding the two chinps, Herman on the left and Gita on the right Is just great. Now the little girl on the left is no other than my daughter Sandy. Its great that you are writing to the Zoo, let me know what answeres they give you.
Now Carina, if they dont answere your questions, then address your letter to the president of the Zoo. His name is Lex Sallesbery. He is from Austrailia, and has been with the Zoo for about 17 years. He started in charge of the Aviary and worked his way up to the presidency. In fact Lex is the one who introduced me to Jane Goodall when she was here for a while. In fact Jane was in love with Herman, he was so differint from all the other chimps she has met and asked about his history and that is how I got to meet her. Believe me she is a nice sweet lady. Have some pictures with Jane and I and Kicki will see them when she comes.
Yes, now I see your mother holding the chimps in one picture, and I remember her very well. And your Dad too. We used to drink together now and then and had some good times together. Does Your dad have an email address? If so please send it to me. And be sure to tell him we are in contact. Am sending this email to about eight other people, am learning more each day about this computor business. Gita died in the late 80s about 2-3 weeks before we opened up the great addition to the zoo which included the chimp island. (thats when Jane Goodall came) anyway Herman is by far the oldest resident of the Zoo animals and people too.
Am sorry to say Carina that no one (outside of Lex) knew Gita. Gita usually came out of the nightbox and layed on top of it in the morning. Now I will tell you what was told to me by the chimp keeper who was a good man. For about two days she lost her appetite, and ate very little. Now this is a fact, Herman would take a handfull of food to her and put it in her lap, then she ate a small amount. then Herman took a handfull of grapes, which as you know the chimps are wild about. and put them again in her lap. She ate a few but not much. The management then called the vet that afternoon. Well the next morning the keeper seen her lying on her nightbox, which was not unusual as she looked like she was sleeping. but after an hour they realized that something was wrong. So they had to give herman a sleeping pill (this is put in an apple or bannana) and when he went to sleep they took Gitta out and found out that she had passed away..
Later in the day they called me and I went to the vets hospital and they brought her to me. I just kept looking at her for a long time, remembering all the fun times we all had together. Its hard to remember all the things we had together in life, she was a full grown chimpanzee, and looked nothing like she was when she was young. When I donated them to the Zoo we had a written agreement signed by the mayor of tampa that the city of tampa would keep them forever ( I was offered $5000.00 for the pair from a medical firm and I told them to get lost)
From the first day in the zoo to the end never has a zoo employee ever gone in the cage with them. I went every week with apples fruit and cookies in my pockets, and of course had my own key to the cage and went in and played with them till about 1980, then after that common sense must prevail, ……..and no more. but however always fed them through the bars. There is a sharp line of definition between bravado and stupidity and common sense should prevail. Regardless of how much I played with the chimps I still have my ten fingers.
Well Carina one day we will meet and talk some more about chimps. Tell your Mother and Dad I said hello. And by the way tell your Dad that I still remember the way to make a scandinavian toast the way that he taught me to take a drink. (wonder if he remembers……I do) Will be looking forward to picking up Kicki at the airport at 5:35 May 7. Love, Uncle Eddy Forgive any spelling errors, I dont use that computor benefit.

och icke förväntningar på människor i olika sorters relationer är ett ämne som jag kan skriva spaltmeter om men jag skall inte göra det utan försöka hålla mig kort (tro´t den som vill 😉 ).
När man har relationer till människor och då särskilt nätrelationer som även genererar vissa djupare kontakter skapas förväntningar oavsett viljan, intentionen eller ibland tom den egna önskan. När sedan det i sin tur med tiden blir en form av ensidig relation där det inte längre verkar finnas en ömsesidighet med antingen icke respons eller bara noll existens blir det knöligare och den tidigare djupare relationen är i princip inte längre.
När en sådan icke relation har uppstått är frågan, hur går man vidare? Skiter man i det som var? Försöker man ta reda på vad som orsakade den icke ömsesidigheten som finns? För i vissa lägen anspelas och antyds att där finns en relation samtidigt som det i realiteten visar på att en sådan inte alls finns.
Jag har varit på nätet under några år och lärt mig en del och för min del är det så att när sådana situationer, relationer eller liknande uppstår så backar jag undan efter ett antal försök att trots ensidigheten upprätthålla det jag tog som positivt. Den dör då ut och det är antagligen för allas bästa för antagligen var relationen inte meningen och eller så fanns där i sak inget att bygga vidare på.
Det är det som är så fascinerande, kostsamt, givande och också lärorikt men det kan vara en svår process och det kan även vara en smärtsam läroväg att gå.
För min del har jag många gånger tänkt att jaha och… Sedan har jag tänkt om och undrat och förundrats. Att backa undan är kanske fel sätt att göra det på men en sak är viktig och det är det kostar minst i min referensbank. Livet är så skört och att hela tiden söka, ha förväntningar (dom flesta tror nog på det där om mer)
I sådana relationer som blivit icke relationer existerar floskler i många olika former och det är ganska fascinerande hur det ändå liksom upprätthålls en, som det verkar, skenrelation från den som inte längre genererar den ömsesidighet för en relation.
Nu märker jag att jag började spåra ur en hel del så jag slutar. Tänk iaf vad vi alla har möjligheter att lära oss av varandra om vi bara vill och jag tror att den viktigaste egenskapen i möten med människor är den egna självinsikten för saknas den så blir resten svårt.
(Glömde skicka upp detta i går så jag gör det nu, torsdag 09:45)

är det flera idag. Först vår egen slagskämpe Gubben som fyller 14 år idag, så kommer M (länkar till sambons sida i brist på en egen) och så Karin.
Stort GRATTIS på er alla tre och eventuella andra som fyller samma dag. I morgon är det dags för sonen som blir (hemska tanke, åren rusar iväg) 28 år.
I brist på eget så såg jag att Arto hade lagt in en kul (tycker jag iaf) kod som i sak inte säger något men som kan vara skojig ändå. Jag gjorde samma sak

För övrigt så har jag grottat ner mig i sökandet efter kort nu när vi äntligen har en scanner igen som tom. kan ta emot fax. Den var billig och bra (hoppas vi) och jo, pengarna vi sparar till semestern finns kvar fast vi naggade liiite.
Nu är det det vanliga som måste göras, bli klar Wesenlund fast jag hellre vill sitta och scanna. Har tom. farit runt nu i morse och letat kort.
Grått ute men det är bra för allergiker, däribland jag själv.

när det fungerar och ännu bättre om det gör det när vi är så kloka att vi även har Bredbandsbolagets förträffliga telefonitjänst. Går en går båda och det märkte vi i går kväll och i morse. Sur var jag men det är en petites i sammanhanget.
Surare eller mer ledsen
kanske man kan kalla det för var Gubben som kom in genom sovrumsfönstret i morse före 6 fast det märkte inte vi då trötta som vi var. Jag märkte det när KA åkt iväg till jobbet och jag skulle bädda sängen. Gubben hängde med huvudet och såg allmänt sorgsen och bedrövad ut. Maja kom in samtidigt och jag kikade lite snabbt på henne och hon var lite spretig och tussig i pälsen.
Undersökning igen och först trodde jag att någon slagit Gubben eller ännu värre att han krockat med en bil för jag såg inget blod och inga klorevor. Blev osäker på om vi skulle måste åka in akut eller inte. Efter många mödor och en del besvär gick Gubben sakta från ena änden av sängen till den andra och sedan ner på golvet, mot maten i köket men det var inget att äta enligt den kräsne herrn och sedan mot vardagsrummet.
Någon skada är det i vänstra örat och Gubben ömmar en hel del på höger sida men inget är brutet. Nu har han utegångsförbud, längre än sist för jag bestämmer denna gång. För tillfället ligger Gubben på en kudde på fönsterbrädan i köket. Det är inte populärt att peta i örat alls så trots att jag vet bättre får han vara ifred med det tills i morgon. Det är ibland bättre att han får vila än att man stör för oavsett vad som har hänt har det kostat på ordentligt för den gamle herrn. Gammal och gammal, 14 år den 21:a är ingen ålder på en katt i dagens läge inte även om han är gammal i kattår och sedan länge pensionär.
Nu skall jag dricka lite kaffe och pussa Jonsson adios (han skall ut och springa ett varv) innan han ger sig ut i spåret. Är han inte hemma inom 1 timme efterlyser jag honom för han vägrar ta med sig mobilen. Återkommer senare.