Kategori: Okategoriserade

Sedan strax efter min födelsedag i mars har det här inlägget legat opublicerat i Centrifugen.

Redan på onsdagen tjuvstartade arbetskamraterna. Det var konferensdag och jag var inne tre timmar den dagen just för konferensen.Det var uppdukat, till gemensam påsklunch, trodde jag, tills en kollega från boendet 1 trappa upp försa sej. Tanken var, fick jag sedan höra, att vi skulle äta som om det vore påsklunch och sedan till kaffet skulle alla ställa sig upp och sjunga. Nya arbetstofflor fick jag. De gamla var mer än ordentligt slitna men ack så sköna att gå i. De nya kräver ett par veckor så är de lika sköna, gissar jag. Dessutom fick jag två biljetter till Elvis.Tack allihopa!

Så kom då fredagen den 14 mars. Allmän samling hos Tessan och Tomas vid lunchtid. Och sen är vi på väg men jag vet inte vart.

Så småningom förstod jag.

Bowlinghallen i Jakobsberg.

Ibland går det bättre när man är två.

I Kungsängen, skål och välkomna!

Kan man bli såååå gammal??

Julia tog i med alla krafter och sjöng hon åxå. ”Ja må han leevaaaa…”

Så var det dags för mat. I för grunden dotter Anneli med Sofia.

Alla ska ha. Här får Julia av pappa Tomas.

Sen kaffe med nå´t i rummet.

Gratulationer från flera håll. Denna gång från Luleå.

Samvaro

Carina och Sofia.

Och sen kom Nina och Levent

och Riita, granne. Jag undrar om hon inte kom lika mycket för Julias skull :-)).

Sådärja, nu är inlägget publicerat och nu skäms  jag inge mer.

Jag vet att det är tanken som räknas men det är väl mest när man kör bil, väl?!  Dagarna rinner på. Jag har ännu inte fått ordning på dagarna. Gå ned till Lillsjön och lyssna på vågskvalpet. Springa en runda i skogen. Ge mer tid åt Centrifugen. Nej, fortfarande inte.

Midsommaraftonen kom och gick. Det gjorde Carina och jag åxå. Först till Kvarnplan i Jakobsberg. och sen till ToT (Tessan och Tomas). Mer om vad som hände och hur vi firade midsommarafton finns att läsa i Carinas Tankebok.

Jag blev lite knäckt när jag såg att kontakter i min nya mobiltelefon bara hade två fält för telefonnummer. En titt i handboken visade att det finns fält att lägga till så frustrationen försvann.

Åsså har jag trollat bort de foton jag tog när göteborgsfolket var här tillsammans med ToT och Julia och grillade. Jag måste ha raderat dom från kamerakortet utan att ha sparat dom. När detta skulle ha skett har jag ingen aaaning om.

Jag måste laga bilens avgasröret nu, och glaset till blinkern. Skräp att det inte längre finns drive in besiktning i Stockholmsområdet.

Vi har ännu inte bestämt vad vi ska hitta på att göra idag. Ett vet vi, Kurt och Mannfred ska följa med oavsett vart vi åker. Skansen blir det inte. Där får de inte komma in. Hembygdsgården i Kungsängen?, kanske. Eller Håtuna gård, ligger mot Bro till, eller Kvarnplan i Jakobsberg? Vi får se. Möjligheter finnns.

I februari 2004, närmare bestämt 1 februari, flyttade det gruppboende jag arbetar på till nuvarande adress. I och med flytten bestämdes att boendet skulle övergå från journatt till vakennatt.Det är fyra och ett halvt år sedan. Av de som arbetade på boendet då är det bara jag som är kvar. Den senaste som slutade var en utav nattpersonalen. Jag har tidigare anmält intresse för att jobba natt och från den 1 Juli övergår jag till nattjänstgöring. Vi går på fyraveckorsschema och mina nätter blir vecka ett, tre nätter, vecka 2, tre nätter, vecka tre, 5 nätter (inte i följd), vecka fyra, en natt :-). Mycken ledig tid att ta tillvara, göra vad som känns rätt och bra. Jag måste planera lite, så är det. Inte bara låta tiden och timmarna rulla.

Vi har fått lov att lägga upp bilder från Julias dop. Bilder kommer, inte många men några.

Det är 14 år sedan det var fest i ladugården på Örnäs. Hur festen slutade för gästerna vet jag inte eftersom den för min och Carinas del slutade i hotell  Sheratons lilla bröllopssvit. Barnen hade hyrt den och dit blev vi (under protester) bortförda i svågerns bil med skramlande burkar fastknutna i snöre i kofångarn.

14 år. Det är lika lång tid som mellan det jag föddes och fyllde 14. Konstig känsla. 14 år, ganska många år som inneburit sorger, bedrövelser, kämp, stret, skratt och glädje och framför allt gemenskap och kärlek.

Om ett år ska vi fira 15års bröllopsdag ordentligt eftersom vår månadsbudget vid det laget ser betydligt bättre ut än i år.

Tack, älskade hustru, för den här första åren tillsammans.

Det är nu mer än tre veckor sedan. Jag hoppas verkligen jag sagt tack till alla er som på ett eller annat sätt hört av sej.

Dagen blev bra med bowling och middag och samvaro i Kungsängen. Barn med respektive och barnbarn var här. Det är mycket det jag länge kommer att leva på.

Här är barna uppvuxna. Dom är inte födda här men vi flyttade hit när de var ett respektive tre år gamla. *funderar*. Det var för – hmmm –  förra året i augusti har jag bott här i trettio år – tretti – det betyder att jag bott här mer än halva mitt liv. Men Avesta då. Där bodde jag väl länge? Nää, så länge det kan det inte ha varit. Men ändå känns det så. För det var där jag växte upp. *räknar*, det måste ha varit ungefär 14 år jag bodde där. Undrar vad det blivit av Janne. Tänker på honom ibland. Hans pappa var rektor i skogsskolan utanför Avesta. Var det en högskola, tro. Det måste det ha varit men det var inget jag tänkte på då. De bodde ungefär tre kilometer utanför stan.  Under ett par år i folkskolan, som det hette då, träffades vi i stort sett varje helg. Varannan gång hos mej och varannan hos honom. På vintern tog jag mej dit på skidor. Det är lustigt, tre-fyra kilometer i mörkret genom skogen en lördagskvälll när TVn var slut var inga problem. Det var så vi tog oss fram. Och på sommaren på cyckel. Fast inte genom skogen förståss. Och Christer. Han flyttade till Stockholm året innan mej. Sist jag såg honom var -75 eller -76. Då bodde han nordost om stan om vi, så att säga, bor nordväst.

31 år i år. Jag vet bara två personer som bott här längre än jag. Det kanske finns fler. Är det här jag ska bo resten av mitt liv? Vi får se. Området är bra. Stabil förening och integrerat boende. Varför inte?

I Bloggstafetten har Spiro-Spero lämnat över till mej att berätta om mitt möte med anden i flaskan för att få tre önskningar uppfyllda.

– Tre önskningar!  Man tackar. Men ändå förstår jag inte riktigt.

– Ska jag önska mej något som medför något negativt? frågar jag anden utan att få svar.

–
Eller ska jag önska något och gissa mej till att det blir en negativ
konsekvens och också vad den negativa konsekvensen kommer att innebära?

– Jaa, nå´t sånt, svarar han.

– Va´ e´ du fören jävla idiotande, tänker jag men säger inget. För då får jag väl onda ögat.

–
Jaja, säger jag istället, det vore att ljuga att säga att jag inte
önskar mej pengar. Naturligtvis gör jag det. Men eftersom jag inte får
önska mej själv nå’t så får jag väl önska att sonen vinner så där en
typ fem mille och att han ger mej en trehundratusen. Det negativa med
den önskningen är att vi inte får behålla pengarna utan att de måste
användas till att betala vår skuld till staten.

– Och vet du en annan sak då, frågar jag.

– Nää, svarar han.

–
Jo, det var inge kul när jag gick i skolan. Jag var oinspirerad att
studera. Det var mycket som kändes som en pina. Ingen glädje kände jag
och fantasin var långt borta. Till exempel den fantasi som behövs för
att skriva uppsats. Så därför, jag vill kunna skriva. Det är underbart
att bli fängslad av en text. Att leva sej in i handlingen i en bok. Den
känsla av saknad när en bok är färdigläst och jag lägger den åt sidan.
Det är något jag vill kunna. Det är en önskan. Att kunna skriva. Att
den skulle gagna andra tycker jag verkar ganska uppenbart?! Eller?  Det
negativa skulle bestå i den tid och självupptagenhet det förmodligen
skulle innebära.

– En tredje önskan är naturligtvis tre
önskningar till. För när jag tänker efter är det jättemycket jag vill
ha. Ett piller till exempel. Ett piller om dagen som gör mej mätt och
ger mej de näringsämnen jag behöver. Slippa tänka på mat och matlådor
inför veckan. Pillret ska naturligtvis delas ut i de länder det mest
behövs. Negativt för matvarubutiker och dito kedjor.

–
Ytterligare en vore att jag inte anmält mej till denna stafett. För om
jag inte gjort det hade jag sluppit att återuppleva känslan av att
sitta vid skrivpulpeten med en penna som det enda jag kunde göra med
var att snurra. Det negativa med denna önskan är att då, kära ni, hade
ni inte haft något i centrifugen att läsa idag…

En fundering jag brukar ha är ”Var det bättre förr?” Den frågan skickar jag vidare till Blandannat.

ett virrvarr av tankar?! Kanske ska jag döpa om till Refugen, tankar som står stilla.

Nyårslöfte. Jag har redan slutat röka och har heller inte snusat sedan sista november 2006. Slutat och slutat, jag håller upp för en kan ju alri veta. Löfte i övrigt, inget direkt utom en vag känsla av att försöka bli mer aktiv i mitt tänkande och varande.

Gott slut på 2007 önskar jag er/dej/någon och alla.

Nedan är en länk. Om du klickar på den innebär det att jag får pluspoäng, eller guld, i ett onlinespel jag är med i. Det innebär inget för dej så klicka är du snäll. Spelet heter Gladiatus.

Pluspoäng till KA.

i dag är det ultraljud nummer 2 för lilla underverket som växer i Tessans mage. Det är rätt häftigt att tänka att nu är det redan halvvägs till mormorskapet.

Det är ganska svårt att komma ihåg vissa saker som händer i magen, med hormonerna och annat från när jag var gravid och det tror jag bara kan skyllas på min unga ålder och hur det var då. Jag var bara 17 år gammal (stor skillnad på 17 åringar nu och 1979) och situationen var en helt annan. Jag vågade inte tala om att jag var gravid (rädd för mitt biologiska aber), jag skulle (och var där) till Sunny Dale Institute i Wilderswil (Schweiz) för att plugga språk på Universitetsnivå och livet liksom bara fortsatte. Jodå, jag var medveten om min graviditet och omedvetet så längtade jag efter en liten tjej för det har jag kunnat läsa i dom dikter jag skrev från då osv.

Det visade sig sedan att just i denna situation var min rädsla helt obefogad och när väl bubblan brustit (i slutet på 6:e månaden) så jäste jag ca 30 kilo på bara 3 månader, innan dessa hade jag bara ändrat kroppsmodell men inte ökat ett gram. Jag var stor som ett hus och ganska lycklig över min tjocka mage. Dom enda problemen var när jag skulle ta mig ur sängen och eller vända på mig och så att få på mig mina skor. Jag menar att min mage fungerade alldeles perfekt som bricka åt både kaffemugg och annat. Den lämpade sig även att vila sig på. En fin och stor mage var det som resulterade i en fin och stor bebis helt utan en skrynkla kom hon.

Tänk att Hon i dag går samma väg som jag då för ca 27 år sedan men 10 år äldre vilket ger starten ett annat läge med både möjligheter, rädslor, balans och kunskap. Det är visserligen kunskapen som också resulterar till viss del i rädslor när man inte är 17 år och helt orädd för det mesta för då minnsann är ma bäst och kan mest oavsett andras kunskaper.

Det som är tråkigt är att jag inte kan råda för jag minns inte hur det var, vilka känslor som for runt, måendet (jag minns bara perioden när jag sprang för kung och fosterland på toa för att ibland producera 1 endaste fjuttig droppe trots att det kändes som minst en hel ocean). Med råda menar jag givetvis att svara på frågorna som ställs, inte att bara ”sådär” ha saker att säga (det är en viss skillnad). Jag menar då var man gravid i 9 månader, på slutet tog dom ett litet ultraljud på huvudet och mätte och ojade sig vilket gav mig skräckkänslor, Jag ökade något kopiöst i vikt och hade en häftigt stor mage och vaggade fram mer än jag gick. Dagen D minns jag med en tydlighet som att det hände nu och det är underbart för vilken känsla det var trots alla mina komplikationer.

Äsch nu hamnade hela min tanke på avvägar med vad jag egentligen hade tänkt skriva men så kan det bli ibland.

Jag är nog en ganska klantig blivande mormor i frökens ögon för vissa saker får man tydligen inte säga som för mig är gulligt och fullt av kärlek. Tessan sa att det finns en liten bok, till blivande mor- och farföräldrar och övriga väntande nära och kära, där man får läsa sig till vad man får och inte får säga eller något ditåt.

Jag undrar också om tips pch råd på mammakläder och var man kan hitta några som inte kostar skjortan.

I eftermiddag kanske vi tom får spana på det lilla underverket från ultraljudsbilderna.