I Bloggstafetten har Spiro-Spero lämnat över till mej att berätta om mitt möte med anden i flaskan för att få tre önskningar uppfyllda.
* * *
– Tre önskningar! Man tackar. Men ändå förstår jag inte riktigt.
– Ska jag önska mej något som medför något negativt? frågar jag anden utan att få svar.
–
Eller ska jag önska något och gissa mej till att det blir en negativ
konsekvens och också vad den negativa konsekvensen kommer att innebära?
– Jaa, nå´t sånt, svarar han.
– Va´ e´ du fören jävla idiotande, tänker jag men säger inget. För då får jag väl onda ögat.
–
Jaja, säger jag istället, det vore att ljuga att säga att jag inte
önskar mej pengar. Naturligtvis gör jag det. Men eftersom jag inte får
önska mej själv nå’t så får jag väl önska att sonen vinner så där en
typ fem mille och att han ger mej en trehundratusen. Det negativa med
den önskningen är att vi inte får behålla pengarna utan att de måste
användas till att betala vår skuld till staten.
– Och vet du en annan sak då, frågar jag.
– Nää, svarar han.
–
Jo, det var inge kul när jag gick i skolan. Jag var oinspirerad att
studera. Det var mycket som kändes som en pina. Ingen glädje kände jag
och fantasin var långt borta. Till exempel den fantasi som behövs för
att skriva uppsats. Så därför, jag vill kunna skriva. Det är underbart
att bli fängslad av en text. Att leva sej in i handlingen i en bok. Den
känsla av saknad när en bok är färdigläst och jag lägger den åt sidan.
Det är något jag vill kunna. Det är en önskan. Att kunna skriva. Att
den skulle gagna andra tycker jag verkar ganska uppenbart?! Eller? Det
negativa skulle bestå i den tid och självupptagenhet det förmodligen
skulle innebära.
– En tredje önskan är naturligtvis tre
önskningar till. För när jag tänker efter är det jättemycket jag vill
ha. Ett piller till exempel. Ett piller om dagen som gör mej mätt och
ger mej de näringsämnen jag behöver. Slippa tänka på mat och matlådor
inför veckan. Pillret ska naturligtvis delas ut i de länder det mest
behövs. Negativt för matvarubutiker och dito kedjor.
–
Ytterligare en vore att jag inte anmält mej till denna stafett. För om
jag inte gjort det hade jag sluppit att återuppleva känslan av att
sitta vid skrivpulpeten med en penna som det enda jag kunde göra med
var att snurra. Det negativa med denna önskan är att då, kära ni, hade
ni inte haft något i centrifugen att läsa idag…
* * *
En fundering jag brukar ha är ”Var det bättre förr?” Den frågan skickar jag vidare till Blandannat.
