Författare: KA

irriterad och fylld av olust. Har så varit senaste veckan. Det är svårt att skriva om det för jag vet inte hur jag ska beskriva det jag känner. Det kommer att bli brottstycken det jag skriver idag. Oövertänkt i språket och grammatiken.
Det är jobbigt att inte säga nej. Nej, jag vill inte. Nej, jag kan inte. Nej, jag orkar inte. Nej, jag har ingen lust.
Jodå jag orkar, jag kan. Jodå, jag vill, så har jag översatt det. Jodå, jag kan. Alltid. Alltid har det varit så. Även om jag inte orkat eller velat.

måste det gamla rivas, det skrev jag om för ”ett tag” sedan. Det gamla måste rivas ned i sina minsta beståndsdelar för att sedan det nya ska kunna byggas upp. Det känns som om jag inte hittar bitarna.
Jo, titta, där är en! Men vad ska den vara till? Hur används den???
Åh, jag kom på vad det är. Det är min vilja. Öch det där, det är ju mitt ”så här tycker jag”! Men hur i hela världen används de?
Tänk om jag gör illa mej om jag lär mej använda dem. Eller någon annan. Och i så fall, vad händer då. Jag vill ju inte göra illa någon. Jag vill ju vara snäll för det skulle jag vara som barn. Inte säga till eller från. Pappa visade aldrig hur man skulle göra, han var jättesnäll!
Och vad är det där då? Jo, det är ju berättelsen om mitt liv

Det jag kännt, om jag kännt något, har jag inte kunnat ta till vara. Jag har inte kunnat uttrycka min önskan. Jag har inte brytt mej om att känna efter vad jag menat, kännt eller tyckt. Orsakerna kan vara flera, är flera. Jag går inte in på dem nu.
Jag känner mej otillräcklig. Jag vill gråta. Jag känner mej otillräcklig för jag kan inte få allting gjort. Men jag ska, jag ska. Alla andra slipper. Jag ska.
Jag vill bli/vara respekterad, förstå mej rätt, jag menar inte att jag INTE är respekterad, jag vill respektera mej själv. Jag vill kunna säga nej.
Det är lättare att fly undan. Det är lättare att nollställa tankarna och låta kroppen arbeta. Om kroppen gör rätt saker slipper huvudet ta konsekvenser.
Jag är älskad. Jag vet det. Jag är respekterad, det vet jag också. Jag vet också varför jag är det. Det är för att jag är … men inte för att jag är…
Jag mår dåligt och vill bara gråta.
Fortsätter senare, får se om jag skickar upp det.

dra igång. Måste följa med. Telefonerna på Jowes börjar ringa och en massa papper kommer in genom portarna. Papper som ska framkantoblateras och/eller adresseras eller plockas ihop och plastas. Det gäller att, kanske huvudet mest, hänga med. Känner mej oinspirerad och håglös. Ett tillstånd som förmodligen går att arbeta bort mentalt.
Planer inför helgen, förutom all djurskötsel, är att bl a skura brädorna på balkonggolvet och olja in dem.
För fem-sex år sedan for vi till Skåne. Jag tyckte Skåne var litet. Korta avstånd gjorde landskapet som ett miniputteland.
En liknande känsla slog mej när vi for söderut i år. Avstånden krymper. Kanske och naturligtvis är det motorvägarna som gör sitt till. Sträckor som förr tog dagar att färdas klaras idag av på fem-sex timmar. En annan tanke är åxå att Stockholm inte ligger så värst långt norrut i Sverige. Trakterna kring Östersund sägs ju vara mitten av landet och dit är det en bit härifrån.
Det verkar kanske konstigt med de brottstycken jag skriver om vår vistelse söderöver. Jag kommer att skriva kort om episoder och tankar, det är ett sätt för mej att minnas tillbaka.
Väl framlotsade till det gula huset och Den Blå Bänken välkomnades vi av hela familjen som samlats på förstubron. Detta var början på en underbar, givande och avkopplande vecka.
Efter att vi druckit kaffe och pratat oss samman gjorde vi Sebbe till viljes och for ned till stranden för ett dopp (inte jag som är badkruka). Första kvällen blev till natt och vi satt och pratade. Stackars Eja som skulle upp tidigt på morgonen kom nog inte i säng förrän vi halv två på natten om jag minns rätt.
Klockan ramlar på, redan kvart i ett!!!!, sysslorna kallar.
Till sistens hoppas jag r2 blivit så pass frisk eller åtminstone inte insjuknat mer än att han och saMbon kommer/kommit iväg till Paris.
Igår gjorde jag åxå testet.

två midjehöga hundar ställer sej precis bakom mej och hustrun. Jag har Mannfred på axeln och Henning sitter på den vigdas. Henning reagerar häftigt varvid mannen säger: ”Är de riktiga? Jag trodde de var uppstoppade!”. Jag hade en sekundsnabb replik som jag höll inne: ”Är du ute och går med uppstoppade hundar? Då måste du väl ha hjul på dem!?”
Någon kan stå och titta i tio minuter när Henning och Mannfred sitter på biltaket och sedan fråga: ”Flyger de inte?”
”Ujujuj”, som Hönebjär (radions) skulle ha sagt.

av en chock. Jag inser att jag inte ska tro att jag kan vara säker på vad som kommer att hända, varken om en timme, en dag eller om ett år! Jag inser att jag ofta tänkt ”tänk om”. ”Tänk om” jag gjorde så vid den situationen eller om jag kunde göra si imorgon. Jag inser att jag inte, i en bemärkelse, levt i nuet.

åka och hämta min älskade hustru. Två nätter har jag sovit ensam. Det har varit konstigt och jag har inte fungerat.
Ska bara få i mej en smörgås så åker jag.

det inte att skriva så mycket. Carina ligger på Karolinska sjukhusets thoraxklinik. De kommer att behålla henne några dagar. Hon har (haft) tryck över bröstet. Jag behöver inte vara och är kanske inte heller orolig, men ändå…

bättre. Vet inte om jag är det. Ont i käken, kanske spänner jag mej när jag sover? Får se vad jag kommer att ha ork med under dagen.

Först menade han att det kunde ta en till två veckor innan infektionen kunde gå över men ändrade sig och sa att till måndag kunde vi vara fria men fortsatt trötta. Jag vill inte. Det känns som om man ska vara sjuk och hemma ska man vara frisk. Det finns för mycket att göra och jag kan inte låta bli att åtminstone försöka.