Plåtskador blev allt som skedde

i går vid en parkering i Barkarby. Vi var inte felande men killen som var det tog det hårt. Tur men samtidigt väldig otur för det kunde väl ha blivit på andra sidan där det redan är en buckla, eller?! Hela framskärmen och lite av dörren är tillknycklat. Dörren måste bändas loss lite för att den skall gå att öppna. Tråkigt var det men samtidigt märkligt för vi var mer måna om killen som backade för honom var det tufft för. Bilen är ff körbar så det är lugnt.

Märkligt ändå hur oberörd både KA och jag var över händelsen men det är som med vinsten i förrgår – JAHA! Så är det iaf och inte konstigt kanske ändå. Vi får se, längtar efter att veta men det lär dröja.

Frukost kanske inte vore så tokigt
särskilt inte som jag varit vaken i rätt många timmar redan. Kaffe är gott men kanske inte 5 koppar kaffe på tom mage. Mannfred tycker att han skall få komma ut ur sitt rum också, han sov länge idag.

Trött är bara förnamnet

på det tillstånd både jag och min käre make befinner oss i. Inte blev det bättre av att saker och ting INTE kommer att vara klara förrän i/kring november. Evig väntan och mental söndring är vad det är, varken mer eller mindre. Vi tänker iaf ta tag i det som kanske kan tas tag i nästa vecka men till vilken nytta vet vi inte. Det återstår att se. Aningen uppgivet känns det och det märks i sovrutinerna som inte alls fungerar. Så är det!
För att bryta
och få lite annat att tänka på for vi in till Solna Centrum igår kväll. Jag hade en 20:a som jag slängde i en JackVegas maskin. Det var grodor bla och jag vann så vi åt middag för pengarna och hade tom en peng kvar. Kul fast det hjälpte inte den mentala statusen men allt går inte att få alla gånger.

Tänk att jag fick vänta så länge

på att få varmkorv. Det åt både Henke och jag ofta förrut men inte nu inte. Det var så kul och är så gott. Päronen och jag var inne på OK macken och då såg jag något. Jag började hänga och höll på att ta mig in dit där korvarna låg men det är farligt sa mamma. Korv, korv ville jag ha och det köpte päronen åt mig.
Tanten i kassan trodde inte riktigt sina öron när mamma sa att det var korven jag ville ha när jag försökte luta mig fram så långt det bara gick för att se korven. När jag äntligen fick korven så lät jag väldigt högt och alla började skratta. Gud så gott säger jag bara om korv.
Päronen har gjort något dumt med mig. Klippt mina vingfjädrar bara för att jag är väldigt hormogalen som dom säger iaf. Jag är jätte bossig och blir jättestor och så hugger jag mamma. Fjädrarna växer väl ut igen. Flyga kan jag göra ändå så det gör inget.

Vi hade besök igår,

Titti och Lina. Gammal vän från Västerås och hennes dotter, lika gammal som Tessan. Det var riktigt roligt och sent blev det. Vi pratade om allt och absolut inget. Tessan och Tommy var med också och Tommy var gullig och inhandlade pizza som vi åt tillsammans. Titti hade med sig plommon från stugan (en stuga som vi hyrde tillsammans innan jag flyttade från Västmanland) och jag åt många och lär få betala det idag ;).
Mannfred ville också vara med
men han var alldeles för hormonstinn så det bidde buren för hans del. Jag ställde buren i köket så han var med hela tiden men ändå. Han var hormonstinn redan när jag kom hem och han blev liksom en minikoloss så fort jag tog ut honom ur buren. Mannfred blir som världens värsta bodybuilder i gökformat. Fjädrarna på benen, låren, ryggen och magen sväller (reser sig) och han ser riktigt biffig ut. Då är det dags för ”akta det som kommer i vägen för näbben”.
Det är tråkigt nog bara att klippa hans vingfjädrar igen 🙁 för annars blir han vidrig och attackerar mig. Det är så det är med gökar dom har brunstperioder dom också. Jag fick ett rejält bett i pekfingret när jag skulle bjuda in lille herrn till både pizzan och fikat. Lite tråkigt för det tar så lång tid innan hans fjädrar växer ut igen men nöden har ingen lag. Vi fick klippa förra sommaren när vi kom hem från semestern hos Hallänningarna och fjädrarna har inte ens vuxit ut helt igen tills nu fast han flyger som en gud ändå. KA får frisera för jag kan inte vara i hans direkta närhet just nu utan blodflöde.
Det kom ett mail
i går som kanske är gammalt nytt men kul ändå. Jag har sett andra varianter på samma tema. Att maila det vidare är nästan som riktig virusspridning så det låter jag bli. Läsbart är det här.
Kom igen nu Wesenlund
gör dig klar tänker jag men ändå sitter jag här och häckar. Men jag får väl lägga av med datorerandet tills senare idag eller så.

Akta dig för det nya viruset!

Ett nytt virus sprider sig, kallad ”Arbete”.
Om du får ”Arbete” från dina kollegor, din chef, via e-post eller på annat väg, rör inte ”Arbetet” på något sätt.
Detta virus raderar ditt privatliv. Om du får viruset, följ dessa instruktioner:
1. Klä på dig jackan och ta två goda vänner med dig.
2. Gå till närmaste pub.
3. Beställ tre drinkar. När du upprepat detta 14 gånger, märker du att ”Arbetet” har totalt raderats från din hjärna.
Skicka denna virusvarning omgående till minst fem av dina vänner.
Om du inte har fem vänner, har viruset redan påverkat dig och ”Arbetet” har
tagit kontrollen över ditt liv.
Lycka till!

Städlusten tog lite död

på sig själv igår men det blev städat och skurat och tom mat åt vi igår. Maten reklamerar jag för inte sjutton smakade det som mormors inte. Maten? Jo, renskav med potatis. Egentligen skall det vara med mandelpotatis men man kan inte få allt.
Ibland förvånas man av sig själv. Nej, så illa är det inte men lite så är det väl ändå. Jag tror att vi människor förvånar oss själva ofta även om vi sällan ser det så. Tänk vad en prestation kan vara enorm i vissa lägen även om det för andra kanske bara är en trivialitet. Tur att vi är olika annars vore livet alldeles för trist.
Idi Amin
har jag tänkt mycket på sedan det kablades ut att han var döende och ännu mer nu när han är död. Det var en vidrig man, en kannibal, en tyrann, en diktator och allt vad man nu skulle kunna namnge honom för. Jag minns när jag var yngre hur det sades att han tom ätit någon släkting efter att han dödat personen i fråga. Tänk så lätt det är att ha dom bästa intensionerna som övergår till något av det makabraste som skett och där storhetsvansinnet måste ha spelat en stor roll.
Dom bästa intentionerna kan man ha ändå, även om det inte blir storhetsvansinne kan saker bli mer än galet ibland. Livet är och livet ger, förhoppningsvis tas det lite åt en själv på vägen.
21-24 grader
kan det bli dag. Hurra kanske man skall säga lite värme fast sol vill jag ha. Det behövs för både kroppen och knoppen. Näe, nu får jag ge mig för det är dags att dra strax. Ibland blir det svammel och för det mesta ännu värre svammel 😉

Vi fick tårta igår,

en jättegod en och det tyckte även Mannfred som skvätte runt med det goda innehållet. Annica var här och timmarna rusade iväg. Det var väldigt roligt och trevligt. Vi grejade MT prylar och trixade och hade oss och mellan varven drack vi kaffe och rökte cigg.
Mannfred hade även han fullt upp med att härja som han brukar, i håret, på händerna, helt enkelt överallt. Märkligt men dagen tog slut fort och helt plötsligt var det kväll. Inte helt plötsligt men det kändes så.
Hade städplaner men
orken räckte inte till även om ambitionen fanns där. Hinken med skurvatten står kvar i kökte och dammsugaren står på sovrumsgolvet. Vi får se om vi har ork och energi till få färdigt det vi ville göra.
Trots min tidiga morgon
och lite sömn känner jag städlust och det är något bra. Tro om jag skall läsa tills lusten gått över eller sätta fart istället. Vi lär väl märka det innan dagen är över.
Nu ropar Mannfred att han vill komma ut, kanske bäst att assistera den lille herrn.

Kaos är egentligen en ständig följeslagare

oavsett i vilken skepnad man än ser kaos. Ibland är det kaotiska tankar och känslor, ibland kaotiska händelser och ibland är det bara kaotiskt rent generellt. Någonstans är kaos trots allt en viktig ingrediens i att växa och att sortera väsentligheter.
Vad blajar jag om egentligen? Jo jag bara tänkte på världen i stort och det kaos som råder runt omkring oss alla. En del tar vi del i och en del vandrar vi bara förbi och låter oss inte ens beröras av. Märkligt egentligen vilka vägar som bär oss fram.
Hoppas Tessan kom upp i morse
när hon började tidigt. Hon trivs med sitt jobb och får lära sig massor av saker. En liten mental utmaning och ett stort steg i livet är det för henne och för oss runt omkring henne. Vi hejar på och håller tummarna. Tänk så det kan bli mellan varven egentligen. Livet är en evig berg-och-dalbana för det mesta.
Det kom ett mail igår
som värmde ända in på djupet. En dikt till mig, värmande ord till mig och känslan av att betyda något. Tusen, tusen tack, mail kommer. Förresten så är Mannfred inbjuden på middag och han får ta med sig sina päron också. Inte illa för en minigök. *asg*
Jag har inte tid att sitta här
just nu. Dags att tvätta sig, få på sig kläder och göra hemmet lite anständigare.
I´ll be back!