Författare: Carina

och sedan bli rätt så bra också. Vilken vecka dom senaste dagarna har varit. Rent kaotiska och alldeles omvälvande på flera olika plan. Jag hade lagom sansat mig (jo, jag kan det) tills igår. Konstigt men jag tog inte riktigt in det även om jag skrev det fast sedan på senare eftermiddag blev jag alldeles dödstrött och satt och nickade till i stolen.
Så många saker
jag måste ha klart innan måndag. Det är bokföring samt bokslut åt ett företag, bokslut åt TT, röjt både här och där och en hel del fler saker. Det kommer att bli annorlunda iaf och det första är ett månadskort för kommunala transportvägar. Det blir både buss härifrån, pendeltåg och så en promenad från Centralen.
Det kanske märkligaste av allt på måndag att sedan dröjer det 4 dagar tills jag ser KA igen och DET blir knepigt. Jag jobbar ju dag och han kör 3 nattpass på raken och kommer hem ca 4,5 timmar mitt på dagen varje dag och då är inte jag här. Bra blir det för Mannfred också som slipper vara hemma ensam mer än någon timme och det klarar han hur bra som helst. Mannfred klarar en hel dag också men det är bättre för honom att ha sitt hela hem att rumstera i.
Vädret är knepigt
och vinter vet jag inte om det kan kallas i förhållande till vad det brukar vara. +- några grader, smältande snö även om det här i Kungsängen ff är relativt vitt på marken. Jag kikade nyss och det är +1 och töväder ute. Vildfåglarna blir glada ändå.
Nu skall jag faktiskt ta mig själv i kragen och fortsätta med lite bokslutstransaktioner.

Jobbet är mitt och jag börjar på måndag! Glad och detta behövde jag verkligen.
Nu har jag brådis, vi skall ut med KA´s ena brukare på en shoppingrunda.

så här trodde jag aldrig. Jag har nog inte varit med om något så här omtumlande vad jag minns och då var frökens ankomst och KA´s och mitt bröllop stora saker som kändes djupt men… Känslorna åker berg och dalbana och tårarna och skratten avlöser varandra och tankarna far som små skottspolar. Tänk om scenarion och många fler saker.

Att det efter dryga 35 år
skulle ställa till sådant emotionellt kaos kunde jag aldrig ana. Min saknad efter lilla fröken, mina rötter, min bakgrund och allt därikring måste ha varit mycket starkare än jag själv trodde. Jag menar att även om jag säkert nästan tog livet av människor som drabbades av mina varma och ivriga afrikaberättelser och visste att jag hade en djup längtan så har detta visat sig vara tungt men underbart samtidigt.

Det var tom så illa under natten för i morse hade jag värk i hela kroppen och ömmade både här och där. Jag drömde intensivt om Cheeta som sprang och mötte mig och kom ihåg mig, hur sannolikt är det på en skala? Liberia, Ghana, min första kärlek i en pojke, Paul Chappell från England och mycket annat som jag varit med om.

Jag lever inte genom dåtiden,
jag lever i nuet och så har det alltid varit. Jag känner mig levande tillsammans med min familj, mina nära på olika plan, min omgivning eller brist på densamma. Det är ändå något stort och det förstår nog ingen som inte upplevt liknande det jag gjort.

Nu idag är det många som åker både hit och dit och riktigt samma är det inte även om vissa saker går att jämföra. Då på 60 och även 70 talet var det i mångt och mycket pionjäranda och inget fanns. Det som blev skapades under tiden människorna levde där. En annan viktig sak kring detta med hur livet var. Så enkelt var det INTE att åka hem till det ursprungliga hemlandet, Sverige eller vilket det månne vara. Resandet blev enklare ju senare det blev i år räknat men under 60 talet var det mycket som behövdes för att allt skulle klaffa.

Människorna som hamnade i andra främmande länder under den tiden behövde varandra och levde i ett annat sorts symbiotiskt förhållande eftersom dom var så långt från det dom lärt sig vara civilisation. Så är det än idag men som jag uppfattat det inte riktigt likartat ändå. I dom flesta länderna samlas man landsmänsvis för att liksom få ha något som är som hemma nära. Vi ser detta även här i Sverige.

Nej nu flummar jag ut alldeles för mycket. Får försöka fokusera på annat och kanske rent av gå och lägga mig. KA har redan lagt sig och väntar på mig.

God natt!

vad gäller om hon lever eller inte för det gör hon inte. Cheeta dog för 13 år sedan och Herman lever kvar. Jag har fått kontaktinformationen till Cheetas familj i USA och jag skall maila för att få veta mer om och hur hon har haft det under åren som gått från när jag var liten.

Cheeta min lilla underbara bästa och käraste lilla ”bebis”. Det är livslång kärlek som varat och varar säkerligen så länge jag kan älska. Om Cheeta finns lite under Afrika med bild och allt.

Vi fick lite besök också och nu är jag helt schack och matt i kropp och själ. Besöket tog inte musten av mig men ett samtal från tjejen som mailade mig och sedan lite efterföljande mailkontakt. Det är häftigt. Tydligen vann min mamma deras segelbåt när den familjen for hem till Sverige och det är små löjliga saker som ändå är gemensamma.

Tomten på flotten har vi alla upplevt och jag har fått en del foton från olika håll. Mamma har fått möjligheten att kika på alla dessa under kvällen (hon är hos syrran) och hon är salig mamma nu.

Nej, mycket Afrika för mig men det är det som cirkulerar i mina tankar. Underbart och ledsamt faktiskt.

God natt!

och jag är kvar och slutligt besked kommer under mitten av nästa vecka. Den som vill får gärna fortsätta hålle en tumme eller två tills dess.
Sov gott! Det skall jag göra.

kanske det rent av är vem vet mer än dom som känner mig väl. Jag har nu två nätsidor där Liberia är basen och återträffar av svunna vänner. Där finns vuxna från då och barn från då och många är då vuxna i dag och en del har tom gått bort. Märkligt men nätet är rätt så litet egentligen.

En sak som verkligen
slog mig var denna rotlöshet som jag alltid haft och frågan om vart jag hör hemma har alltid varit rätt så central. Därmed inte sagt att jag inte trivs där jag befinner mig och med min man i vårt hem utan mer ett hål att fylla från barndomen. Jag menar att tex alla mina klasskompisar finns över hela världen, inte här som många av er har det eller att ni följts åt under livets gång.

Jag läste på liberiasidorna att många liberiasvenskar, en del som bara bott där ett par år tom, saknar något stort, det som jag skämtsamt kallar ”hem”, det saknar många av oss med en annorlunda uppväxt i ett från svenska mått mätt främmande land, nästan på en annan planet. Detta var när internet absolut inte fanns och kontakten till det ursprungliga hemlandet skedde sällan. Livet därnere var helt annorlunda och man fick leva lite torftigt i förhållande till här under samma tid. Torftigt i vissa saker men så rikt i andra och jag menar givetvis inte pengar.

Då tänkte jag på alla dessa invandrade, både barn och vuxna och deras otroliga tomhet som många måste ha och också leva med. Många har fått fly, många har oerhört traumatiska händelser med sig i bagaget, många lever sina liv i vakuumliknande tillstånd och längtar efter det som kunde ha varit, särskilt då i flykt- krigs- eller anda traumatiska situationer. Sedan är egentligen dom flesta uppbrott traumatiska för den enskilde.

Och nej, inga nyheter ännu
men det kommer nog under dagen. Det känns också som att jag inte kommer att få det. Fråga mig inte varför men så känns det. Knepigt det där faktiskt. En sak till om jobbsökeriet, vi träffade Saffran innan jag skulle vara där. Vi passade på att fika tillsammans på Åhlénsfiket på plan 2. Fika och fika, KA och jag åt lunch.

Tandläkaren igår blev inte så faslig i kostnad och nu är det en betydligt gladare KA som kan både skratta och prata utan att behöva hålla i dom ;).

Vi for en sväng till Jakobsbergs Centrum
igår och gick till restaurangen där jag vann på JackVegas förra gången och jag vann igen så vi käkade middag där igen och gick därifrån med mer än vi hade när vi kom. Törs knappt tänka att jag har tur för kanske tror jag det en gång för mycket och då kan det bli dyrt.

Det är helt otroligt alltså. Det kom ett mail igår kväll när jag satt och grejade med lite papper (KA jobbade). Mailet handlade om Liberia och Cheeta, min älskade första bebis, jesus säger jag bara. En tjej som känner familjen som tog hem Cheeta och Herman till USA och enligt mailet lever Herman åtminstone. Gissa om jag satte igång att stortjuta och jag säger bara, det är helt otroligt, helt otroligt och det har jag tyckt hela natten och hittintills idag. Gissa vad mamma sa och min syster. Den här tjejen är några år äldre än jag och bodde där nere under perioden -61 till -66.

Det finns inte mycket annat som cirkulerar i mitt hjärnkontor just nu och jag har nu fastnat på ett par sidor där Liberia-svenskar har reunions, 1 och 2, och skriver minnen och annat. Det finns bilder från både då och nu. Recepten på min pepparsoppa bland annat finns där och annat från då som vi ändå bevarat iom att mamma kunde laga till det. Så häftigt och en sak är säker inte blev min längtan ”hem” mindre nu, jag känner mig alldeles trasig fast på ett positivt sätt hur nu det går ihop.

Intervjun då?
Den gick bra och fram kom jag även om frisyr jag hade inte längre var pga av snön som yrde ner och var rätt så blöt dessutom. Jag får besked senast i morgon och oavsett vad så vore det ett önskejobb från min sida men vi får se. Jag har rätt kvalifikationer iaf och den kombinationen är inte alltför vanlig.

KA är just nu
och fixar sina stackars tänder. Undra hur fattiga vi blir nu då? Jag sa åt KA att han kunde ge datorn som betalning om inte annat eller så kunde vi diska 😀

Frågan som jag visste jag skulle ha problem med är ju kläderna. Se ordentlig ut, ge ett propert intryck om vem jag är och ändå inte vara för strickt är mitt problem. Jag är jag och kommer alltid så att vara och den kombinationen vill jag även visa i mitt val av kläder. Jag visste det iaf redan innan och nu är det så att KA säger ja, det är fint och du ser ungdomlig ut. Jag vill inte se ungdomlig ut, jag vill se ut som att jag är och jag kan och jag vill gärna lära mig mer.
Vi tänker ta en fika inne i stan först (Åhlens eller PUB fiket blir det, vi gillar båda) och sedan skall jag till Gamla Stan. KA skall jobba eftermiddag-natt-morgon så han måste vara åter klockan 15:30. Vi får se vad som händer och fötter. Oavsett vad så blir det roligt och säkert både spännande och intressant.
See ya!

för att jag skall må bra och en av dessa är musik. Det är ingen nyhet heller kanske och mellan varven skriver jag ner mina igångsättarlåtar låta, många gånger är dom likartade om inte det är samma låtar.
KA har ju en större hårddisk, 120 GB extra och till den går det att hämta en hel del musik som verkligen sätter igång mig på flera sätt. Första gången jag laddade hem så muttrade han om att hans plats blev så liten och då kunde jag inte annat än skratta åt hans mutter. Mina ca 13 GB i musik med all hans plats är bara snålvattnet som går, eller hur?! Visst är det skämtsamt mutter, inte tu tal om annat.
Jag gjorde mig den lilla tjänsten (KA´s otjänst kanske :D) och skapade en egen playlist i Musicmatch. Det finns ca 120 låtar i den listan och jag skall nog bränna ner dessa på en DVD så kan jag spela i min egen dator så slipper KA bli alldeles tokig på mig.
Ett litet axplock ur min spellista i KA´s dator:
Love is lika Oxygen – The Sweet
Guns in the Ghetto – UB 40 (minns koncerten vi var på, den var bättre än bra!)
Garden Party – Smokie (ej original, jag vet. älskar också
originalversionen med Ricky Nelson)
Jag vill ha en egen måne – Ted Gärdestad
When You say nothing at all – Ronan Keating
5.7.0.5 – CityBoy
R.O.C.K – Shaboom (Dag Finn hade det inte lätt i Baren)
Co co – The Sweet
Because the Night – Patti Smith
Oh Julie – Shakin Stevens (det var tider det, låter jag gammal? :D)
Come back darling – UB 40 (underbar musik och sött flin har Ali Campbell)
Over the Hills and far away – Gary More (låten är en gammal Ghana julsång som vi sjöng varje år i annan tappning)
S´t Elmo´s Fire – John Parr (oj så söt han var Rob Lowe, då iaf)
Mother and Child reunion – Paul Simon (rotmusik mmm)
Rötter – Lasse Tennander
Dennis – Blondie (det är många år sedan, usch!)
All I have to do is dream – Svenne och Lotta (ännu längre tillbaks ijk)
500 miles – The Hooters
Vem får nu se alla tårar – Wilmer X
Hold on tight – E.L.O (Electric Light Orchestra)
Only You – The Flying Pickets
Listen to the Rythm of the falling Rain – Bröderna Olsen gör den bra även om originalet är bara bäst
Therese – Uno Svenningsson är så talande och visst min tös….
Nej nu ger jag mig, listan är lång och jag kan sitta här hela dagen men det är så att jag har saker som skall vara färdigt nu så jag måste skärpa mig.
Ciao!

som vi kanske alla borde ställa oss lite oftare har Shw skrivit i sin dagbok den 3/1 (dagens första uppdatering). För att inte förpesta Shw´s gästbok valde jag att skriva mina tankar och svar så långt jag har några i min Tankebok. Jag tänkte också vara så fräck så jag drar en av frågorna på Succé för att kanske fler skall tycka och tänka.
Vad måste jag göra för att uppfylla andras behov, andras önskningar och förväntningar?
Som jag ser det så skall det inte slås knut på sig själv för att andra skall bli nöjda och belåtna. Det viktigaste av allt är att den som ger känner att det känns rätt, bra och också mår bra av det. Ibland får man även göra sådant som man kanske känner att ”jag vill inte” men det skall absolut inte slita ut en själv och också vara ett undantagsfall i relationen det berör. Undantaget den regeln är väl ens egna barn och eventuellt krisande partners och vänner.
Vilka skyldigheter har jag till mina barn, dem jag har valt att leva med och mina släktingar?
Barn, partners och anhöriga är inte givna att dra över en och samma kam. Det är helt olika behov hos dom uppräknade. Barn skall och borde få växa upp i trygg miljö och med den vuxnes rättspatos som lots med allt vad det innebär. Kärlek med omsorg (ej egoistisk sådan som rättfärdigar en själv menar jag då).
Med partners så gäller som jag ser det mer ömsesidighet där en form av symbios kan uppnås. Dvs en relation på lika villkor där man ibland får jämka, offra sig en aning och där man också får det hjärta och hjärna behöver på olika plan. För mig är det viktigaste att relationen känns rätt. Osämja, oenigheter och sådana saker som inte alltid är roliga ingår till viss del för vi är bara människor och inga robotar och dom flesta av oss lever faktiskt emotionellt även om vi kanske inte alltid vill det. Vi känner=vi är.
Vad gäller släkten så beror det nog på vad man vill ha för sorts relation. Orkar jag slå knut på mig själv för att tillfredsställa alla dom olika viljorna, önskningarna osv eller inte? Ser jag på mig själv så valde jag bort min pappa i ren självbevarelsedrift för att mentalt överleva och också må bra. Jag saknar min pappa eller rättare sagt, den jag önskat han var (som han ibland var) för vore han sådan så fanns kring mig av min fria vilja idag.
På något plan gäller nog oavsett om det är barn, partners eller anhöriga att jag måste någonstans må bra själv av dom som omger mig och gör jag inte det så får jag välja bort dom som äter upp mig hur svårt det än är. Mår jag bra så ger jag mer av mig till mig själv och dom som blir kvar och jag vill finnas kring.
Lite beror det nog på situation till situation också. Ett litet offer går att göra för olika tillfällen men sedan beror det på hur viktig just den situationen är.
Om jag kallar vissa människor för vänner vad bör jag då göra för dem, vad har de rätt att förvänta av mig?
Jag ser egentligen bara en sak som gäller här och det är att vara sann mot sig själv vilket också är vad dom har rätt att förvänta sig. Vissa offer ingår i alla relationer men ömsesidigheten måste vara den viktigaste grundpelaren tillsammans med respekten.
Är det vänskap eller är det med personer som känns som vänner, dvs där vänskap har möjlighet att växa? Vänskap är ändå en ömsesidighet och inget som sker ensidigt för då är det inte vänskap. I sig spelar det ingen roll vad för sorts vänskapsrelation det handlar om för det enda som kan förväntas är det man själv är beredd att ge.
Hur mycket kan jag tänka på vad jag vill, önskar och känner? Hur mycket får det inkräkta på andras behov?
Rent krasst ser jag det så här. Mår jag bra kan jag ge mer av mig till dom som är viktiga för mig. Sedan finns det alltid en sanning med modifikation i sådana här funderingar. Vart går gränserna för behov och egoistiskt agerande? Det är svårt men livet är en balansgång i dom flesta frågorna.
Hur mycket det får inkräkta på andras behov beror på vilka ”andra” är. Är det partners, barn eller andra vuxna? Barn skall i grunden inte behöva ”betala” i en relation där den vuxna tar för sig åt sig själv för då tror jag att man i grunden är fel ute. Där med att ”betala” är flertydigt för visst får barn stå tillbaks även i goda familjer för vi kan inte tillgodose allas olika behov utan måste jämka och offra vissa saker.
Andra önskar att jag gör saker för dem. Vad av detta måste uppfyllas? Vad kan jag säga nej till? Vilka absoluta skyldigheter har vi för varandra, våra medmänniskor här i Sverige och i Världen? Har vi några skyldigheter alls, eller har vi bara rättigheter? Vad händer om våra rättigheter inkräktar på andra människors väl och ve?
Måste uppfyllas? På det tänker jag inget för är det ett måste är relationen aningen fel ute och är som jag ser det inte baserat på ömmsesidighet.
Säga nej till? Allt som strider mot ens egna värderingar, känslor och som i sin tur slår knut på en själv tycker jag att man har rätten att säga nej till.
Skyldigheter mot varandra är nog att vara sanna mot oss själva för är vi inte det finns inte så mycket kvar att ge någon annan heller.
Inkräktande rättigheter? Ja, det är det där med givandet och tagandet. Rent krasst inkräktar nog det mesta på andra människor och som jag ser det gäller det för mig iaf att göra kostnaden så liten som möjligt för andra och också åt mig själv om jag har möjligheten att välja. Sedan beror det på vad som kostar och på vem det kostar och allt har en priritering som bara den det gäller kan göra hur rätt och fel det än kan tyckas i andras ögon.
När jag blir besviken på att de runt mig inte gör det jag önskar, vem skall ta på sig skulden? Jag som önskar för mycket eller de som inte tänker också på mina behov?
Skulden kanske ingen måste eller skall ta på sig. Det kan bero på misskommunikation där du som ville inte var tydlig nog eller den som tog emot inte förstod dina önskningar. Det kan också hända att relationen inte är ömsesidig och då skall kanske andra funderingar tas, som tex att välja bort en sådan relation. Kanske är det också så att vissa önskningar ställs på för hög nivå så att den du önskar det av inte kan tillmötesgå dig där och då kanske en omvärdering kring dina önskemål måste göras.
Får vissa människor tänka mer på sig själva än andra? Om vissa bara tar för sig av utrymme, tid, pengar eller vila skall det då vara dem givet?
Männsikor överlag får väl göra det dom vill men det skall inte kosta andra. Om jag skulle drabbas av en person som gjorde som ovan beskrivet, dvs bara tog allt jag hade att ge av mig själv, pengar eller vad det nu månne vara så skulle jag klippa av.
Det har tagit år att komma dit och förr hade jag antagligen slagit både en och flera knutar på mig själv men inte idag. Efter några sådana saker så skulle jag backa undan och ta aktiv inre ställning utan att för den skull gå i klinch med personen i fråga. Skulle det behövas en krasch för att den som bara tog skulle förstå så skulle det oundvikligt komma det också.
Mitt välbefinnande, min mentala överlevnad, mitt jag blir i en sådan situation mig mer kär än en som bara tar av hela mig och mitt.
Om man inte orkar, får man välja döden då? Eller är det de mest egoistiska man kan göra mot sin omgivning?
Vem skulle ge tillstånd att ta livet av sig? Jag tror att när man inte ser andra vägar så tar man det som går och sällan är självmord ett eget medvetet val i uppgivna situationer där inga andra utvägar verkar finnas. Självmord blir då en utväg ur en utvägslös situation. Att om du själv tar livet av dig inte alls tänker mer än på ren överlevnad trots att det är döden du valt är inget egoistiskt i sig.
Egoistiskt i den bemärkelsen att resten står där och ingenting förstår med ofta många år av ångest och sorg för ”vad kunde jag ha gjort” osv. Sådana frågor kan sätta spår på så många olika plan.
Lämnar man barn efter sig så är frågan än svårare för hur förklara för små att mamma eller pappa inte orkade mer och hur skall man få barnen att förstå att det kanske inget har med att dom inte var älskade att göra. För dom som blir kvar kan självmordet ses egoistiskt på vilket också är vad jag först tänkte som svar på denna fråga.
Jag tror också att ställs man inför någon nära som tagit livet av sig gäller det att se människan för det den var och också någonstans att respektera dom val personen gjorde, medvetna eller ej. Jag tror i grunden få vill dö men att om, den dagen, då finns inget annat och det måste respekteras. Kanske kan i sådana fall också dom anhöriga, vännerna och andra som blev kvar slippa dessa helvetes kval och istället respektera det skedda trots allt som i sak säger emot det som skett.