Glädjande nyheter på Gökbofronten. Henke är hemma, inte här men hos hans pappa Markus med familj och det är nästan här ändå. Tänk vad kuligt att vi snart skall få träffs. Det är länge sedan nu och päronen undrar om Henke kommer ihåg dom.
Markus, Henkes riktiga pappa, skrev att Henke is BACK!!! på ett av korten vi tog när Henke flyttade till Flentrakterna. Mamma blev alldeles knäppig hon och började faktiskt gråta. Pappa (KA) sa att jaha då får vi se om Henke kommer för att gosa och sedan så hugg i fingret. Det tror inte jag, jag tror Henke kommer att bli glad att träffa oss igen för han bodde länge med oss faktiskt.
Henkes pappa, Markus, sa att vi ses nog nästa vecka och vi längtar väldigt tills dess. Jo, det bästa av allt är att Henke äntligen kommer att skriva i Gökboken igen så då blir allt som det liksom var från början sa mamma och gråtskrattade lite till.
Ni obevingade tvåbenta skulle bara veta hur här ser ut hemma, förskräckligt. Jag bor egenkligen inte alls hemma för det är inte bra för mig men jag längtar hem och är så lycklig när jag får komma hem på permis ett tag. Det trista är att mina bästa sitt-o-häng platser är borta, ja ni läste rätt, bara borta. Ingen tänkte på mig när allt bara försvann. Päronen har hängt i min bästa sittplats-kruka-i-köket i deras sovrum så att något kanske är sig likt men det är inte trevligt att sitta där alls och utanför sovrummet får jag faktiskt inte ens vara om vi inte är på balkongen förstås.
Inte ens mina badbuskar på balkongen är kvar, jo fast dom går inte ”egenkligen” att bada i längre, alldeles för korta, men nästa sommar då ni kan jag bada där igen.
Förexten så har päronen och Bertans och Sessans päron varit och kikat på Bertans fru, Smulan, och gissa vad!!! Vi fick INTE följa med, vad är det för oförskämda päron på denna planet. Kika längre ner på sidan så ser ni hur Smulan ser ut, lite piggsvinig sådär men hon är bara så liten och bara en bebis än så länge. På vägen till Smulan ser ni trevliga kort på en badande Sessan, en jag Mannefredde och så broderna Herbert busfrö.
Visst ja, foton på Henke Penke kommer från Markus, Henkes riktiga pappa.
Så folkens till en annan benäbbad gång, Mannefredde
Författare: Carina
Nätverkstekniker
Det ante mig att det var det jobbet Henke skulle ta och alla som känner honom förstår att han är som klippt och skuren för jobbet.
Copyright Markus Paananen
Du och pappa
alltid du och pappa för Markus kände du alltid igen. Att du har tagit flytten hem igen så pass bra är underbart.
Copyright Markus Paananen
Kyckling
är en av mina absoluta favoriträtter och tänk va det fick jag av mina snälla arbetskompisar på mitt nya jobb.
Copyright Markus Paananen
Bada är
BÄST men jag badar inte ”egenkligen” för jag duschar faktiskt eller varenu heter. Jag hjälpte också till att klippa buskarna för dom hade vuxit lite för mycket i mina ögon.
Copyright Markus Paananen
Njutbart
är det att åka bil, se bara på min njutningsfyllda rumpruskning eller är det kanske farten jag parerar mot.
Copyright Markus Paananen
Du å bilar!
Bil är roligt och det har du alltid tyckt och likaså nu när du får haka på pappa till jobbet och leka
destruktionsexpert, nätverkstekniker eller vad du nu har fixat dig för sysselsättning.
Copyright Markus Paananen
Henke
i ätartagen. Tänk va, efter dryga 2 år och 3 månader så är Henning åter i Kungsängen. Inte hemma hos oss men tillräckligt nära för att vi skall kunna träffs.
Henning är hemma hos Markus, hans pappa från början innan vi blev fosterpäron åt honom.
Copyright Markus Paananen
Henke Penke is back in town!
(Rättat: 050731, 21:59 Allmän sinnesförvirring eller inte men jag blandade ihop dagarna helt.)
I torsdags förmiddag bestämde vi om Skansendate med Sandra och Jörgen, Bertans och Sessys päron och vi skulle bara göra oss klara så förbyttes missmodet mot nästan euforiskt glädjerus från min sida åtminstone och jag tror jag smittade någon i Haninge.
Här satt jag ganska ynklig och kände mig nedstämd (jag vet, jag är hopplös) så damp det in en kommentar på ett av korten från Hennings hejdåsession.
Henke is BACK! skriver Marcus, Hennings riktiga ”pappa” och jag börjar skrattande gråta och nästan gapar åt KA att fixa fram Marcus nummer, jag måste ringa Sandra (har hela tiden velat träffa kär Henning och det har säkert också kakduvan, tillika tjurtofsen Sessy) och berätta om det underbara samtidigt som jag undrade vad som hänt och om han var okej.
Total sinnesförvirring blev det hos mig och tårarna bara rann samtidigt som jag skrattade, märklig kombination kan tyckas men inte för mig inte.
KA kom med numret och jag sansade mig (det är sant) en liiiten aning i telefon med Sandra och så ringde jag Marcus. Stackars Marcus, jag slutade aldrig fråga och ivern stod som spön i backen för träffa Henning är ingen fråga, bara ett konstaterande och då det stora NÄR? KÄNNER HAN IGEN MIG? HUR MÅR HAN? HUR SER HAN UT? osv, osv. Jag fick bilder av Henning men väntan på dessa kändes evig. Kommer att lägga ut dom men vill bara ha ett ok från Marcus först. Vi har inte setts sedan påsken 2003 när vi med stor sorg sa hejdå till Henning, situationen gjorde det ogörligt och då speciellt Hennings krig mot och med KA som stod där med söndertuggade händer/fingrar samt nacke.
Hela hjärnan fick en lätt härdsmälta kan man väl säga (jag hade ingen härdsmälta innan, bara nästan) och vi kom aldrig iväg. Var ju tvungen att dela med mig av infot till Sandra.
Nu bara väntar vi på att träffas. KA undrade om Henke kommer att säga tjena ”pappa” och så komma mot honom för gos för att i samma sekund sätta näbben i fingret. Jag har drömt mardrömmar om Henning där jag efter lång tid äntligen fick träffa honom och då högg han mig i ansiktet för att vi lämnade bort honom och han var så arg på mig. Den drömmen hade jag för flera veckor sedan och har inte med onsdagens besked att göra.
Vi får se när Marcus hör av sig eller ringer och dröjer det till måndag ringer jag igen, inte tu tal om den saken.
Jodå, vi kom iväg till Skansen men om det skriver jag senare. En underbar dag med härliga människor och så rogivande trots knatandet och Ugglaturnéen som vi hörde där vi gick.
Henke Penke is back in town!
(Rättat: 050731, 21:59 Allmän sinnesförvirring eller inte men jag blandade ihop dagarna helt.)
I torsdags förmiddag bestämde vi om Skansendate med Sandra och Jörgen, Bertans och Sessys päron och vi skulle bara göra oss klara så förbyttes missmodet mot nästan euforiskt glädjerus från min sida åtminstone och jag tror jag smittade någon i Haninge.
Här satt jag ganska ynklig och kände mig nedstämd (jag vet, jag är hopplös) så damp det in en kommentar på ett av korten från Hennings hejdåsession. Henke is BACK! skriver Marcus, Hennings riktiga ”pappa” och jag börjar skrattande gråta och nästan gapar åt KA att fixa fram Marcus nummer, jag måste ringa Sandra (har hela tiden velat träffa kär Henning och det har säkert också kakduvan, tillika tjurtofsen Sessy) och berätta om det underbara samtidigt som jag undrade vad som hänt och om han var okej.
Total sinnesförvirring blev det hos mig och tårarna bara rann samtidigt som jag skrattade, märklig kombination kan tyckas men inte för mig inte.
KA kom med numret och jag sansade mig (det är sant) en liiiten aning i telefon med Sandra och så ringde jag Marcus. Stackars Marcus, jag slutade aldrig fråga och ivern stod som spön i backen för träffa Henning är ingen fråga, bara ett konstaterande och då det stora NÄR? KÄNNER HAN IGEN MIG? HUR MÅR HAN? HUR SER HAN UT? osv, osv. Jag fick bilder av Henning men väntan på dessa kändes evig. Kommer att lägga ut dom men vill bara ha ett ok från Marcus först. Vi har inte setts sedan påsken 2003 när vi med stor sorg sa hejdå till Henning, situationen gjorde det ogörligt och då speciellt Hennings krig mot och med KA som stod där med söndertuggade händer/fingrar samt nacke.
Hela hjärnan fick en lätt härdsmälta kan man väl säga (jag hade ingen härdsmälta innan, bara nästan) och vi kom aldrig iväg. Var ju tvungen att dela med mig av infot till Sandra.
Nu bara väntar vi på att träffas. KA undrade om Henke kommer att säga tjena ”pappa” och så komma mot honom för gos för att i samma sekund sätta näbben i fingret. Jag har drömt mardrömmar om Henning där jag efter lång tid äntligen fick träffa honom och då högg han mig i ansiktet för att vi lämnade bort honom och han var så arg på mig. Den drömmen hade jag för flera veckor sedan och har inte med onsdagens besked att göra.
Vi får se när Marcus hör av sig eller ringer och dröjer det till måndag ringer jag igen, inte tu tal om den saken.
Jodå, vi kom iväg till Skansen men om det skriver jag senare. En underbar dag med härliga människor och så rogivande trots knatandet och Ugglaturnéen som vi hörde där vi gick.