Författare: Carina

av hur vi känner oss gällande vår eviga vattenskada. Att dom golvstående skåpen skulle kasseras var sedan länge bestämt och dom övriga skulle matchas på billigaste och bästa sätt. Vårt HSB kontor ger inga besked om något heller (trots löften om fortlöpande information senast för 2 veckor sedan) svar utan allt hänger på våra egna enträgna försök till kontakt för besked. Detta är ganska märkligt för när HSB´s försäkringsrepresentant var här (dryga 2 månader sedan har jag för mig) lovade den personen oss fortlöpande information angående beslut, tidsförlopp osv och att vi inte skulle behöva stå mellan försäkringsbolagen utan dom skulle lösa allt sinsemellan.
I torsdags 15/9 får vi äntligen direktkontakt med vår kontaktperson på vårt försäkringsbolag efter ett antal idoga försök under ett par veckors tid för riktiga besked om fortsättningen. Då säger han att ”vi står inte för några köksskåp, det får HSB göra” och vi bara QUE! Vi skiter i vem som står för dom men det skall inte drabba oss vilket deras diskussioner nu gör. Dom har kunnat göra det under drygt 2 månaders tid och väljer nu att göra det så det drabbar oss för det dröjer längre tid innan vi får ett kök trots att det nu är torrt här.
Vi har ritat och fixat och har ett helt kök för liten peng, en peng vi inte har själva, och nu skall dom bråka om vem som skall betala även om det givetvis skall bli nya golvskåp och matchade överskåp med slip och målning som blir dyrare än vårat nya kök och då är det för försäkringsbolagen givet att det blir helt nytt istället. Hemmet kunde ha varit provisoriskt bobart om det bara hade funnits köksmaterial och delvis användbart kök till slutet på september.
Less, jag är så less så jag kan kräkas på allt. Humöret, vad är det för något. Mungipa och dags för bröllopsfixerier så till senare ikväll, i morgon eller annan dag.

och tid är bokad i bastun i god tid, håret är klippt, kläderna är klara, presenten likaså och så skall bilen städas innan kläderna för dagen åker på. Det är Sofia´s föräldrar som tar steget som man och hustru och det skall bli roligt att se skön fröken Anneli brudklädd.
Kameran är tömd och batterierna laddade och det är även videokameran. Synd bara att varken KA eller jag är laddade, kroppen skriker vila, vila. Efter vigseln är det middag och trivsel och hur sent det blir märker vi då. Hoppas vi får med oss lyckade kort. Skall bli roligt att träffa lilla fröken Sofia igen och se lillfröken i den utvalda stassen för dagen.

verkar kunna hamna på golven i veckan även om allt bara är rörigt här ff. Vi har varken fått det ena eller det andra rörande kostnader så vi får se vad som händer för nu är det akut att få en sammanställning så vi kan lämna det vidare och få veta vårt läge. Dom bilade i går och skall tydligen gjuta i morgon.
I dag är det födelsedagsfika hos frökens sambo och till helgen är det bröllop av Sofias föräldrar. Gissa en annan sak, det har blivit kallt att duscha nu, åtminstone att gå till och från duschen.
När jag skall lyckas pricka in rätt tid att hälsa på katterna undrar jag väldigt över för nu är det bra länge sedan. Jo, även att hälsa på Nina och Levent är länge sedan. Misstänker att katterna inte vill se åt oss sedan. Vad gäller herraväldet i vårt område har Gubben tappat stora delar av sitt revir för det är många kissar i närheten som vi sett till dom senaste veckorna.
Till en annan gång, en annan fas i våra liv eller bara tills jag får lust och tid nästa gång.

Det betyder att under morgondagen eller torsdag kommer väggarna att vara helt uppe som vi förstått om inget annat kommer i vägen vill säga. Nu återstår egentligen bara att få priset på det hela så att försäkringsbolaget kan få det och ge oss våra kostnader så att vi kan ordna ekonomin med uppskov. Jag fasar lite för slutsumman där men, men, det skall göras oavsett vad så hit me´t. Vi får antagligen kostnadsdelen i morgon. Det är endast på återställningen av ytskikten och inte väggar och sådant för det är HSB´s ansvar precis som kostnaden för alla elåterställningar som uttag och kontakter är HSB´s del.

Jag har skrivit en massa om helgen i Kungälv men det är nog ingen som kommer att orka läsa det så jag finslipar det i godan ro för det är mest för mig och mina medliberiabarn och övriga ”medlidande” ;). Jag har delat upp det i 3 delar så att den som har lust kan ta det i delar och inte försmäkta av all text. Del 1 och Del 2. Kanske är det ointressant också men inte för mig. Det är mycket känsla och glädje, euforisk glädje och mest av allt att äntligen träffa andra ”osvenska” på det viset jag är. Tänk att alla var så ”osvenska” och jag kände mig så hemma i det gänget trots att jag inte kände någon egentligen förutom Kicki.

En liten förhandsmak om helgen för den som har lust kan man få via Lamco Reunion´s sida och där kika på alla reunions, ja det är jag med den skeva omlottkjolen, som är längre än den ser, på första raden. Glad var jag som synes,

Fotograf, Ann Huber

På årets del finns två filmsnuttar som du numera hittar här,  (funkar dom inte i Quick Time prova i Media Player, det fungerade för mig) från en finsk kille som bor i Norge och pratar svenska med lätt, lätt norsk brytning. Det häftiga med Tauno är att han även pratar ”flytande” liberian broken english, riktig engelska och så basa, ett av stamspråken från Liberia, detta trots att det är dryga 35 år sedan även han kom därifrån som 15 åring.

I filmsnuttarna tackar han för maten och manar på om att hålla listan med epostadresser osv uppdaterad och berättar om kaffet som Fars Hatt bjuder på på broken english á liberian style inklusive summan av kardemumman, jag skriver inte fel, lyssna i stället. Efter det började många av oss (inte jag, kommer inte ihåg ett smack tyvärr) prata på samma broken english och skratten tog aldrig slut. Gester och sättet är bara så Liberia så det finns inte, rättare sagt så mycket mitt Afrika.

Goder natt och tills nästa gång jag har lust att skriva vilket händer mer och mer sällan.

Ute kommer ovädret ganska snabbt över Kungälv med omnejd och vi rökare drar oss in till resten av gänget som sitter och pratar, pratar och pratar och både kramas (med okända och kända) och skrattar. Helt otroligt. Kicki har med sig ett kuvert som ”min” uncle Eddie har skickat. I detta kuvert finns det bland annat en telefonkatalog från 21 september 1963 och gissa vad, vår familj finns med i den med husnummer, Loop 1 hus 127 (första huset vi bodde i och det var ett pelarhus) och så vårt telefonnummer som jag inte minns just nu. Får materialet för inscanning när Kicki har suktat färdigt.

Telefonkatalogen går runt och diskussionerna om vilket hus vem bodde i förhållande till någon av oss fick sig lite mer bränsle för en del kom ihåg lite annorlunda men kartan i slutet av katalogen innehöll bevis för den enes eller andres minnen. Där satt jag som ett litet spån och mindes inte (jag var 6,5 år när vi flyttade från Liberia till Ghana) ett smack men var väldigt vetgirig.

Mina försök till konversation var en artikel Ed hade skickat till mig som handlade om när Cheeta dog den 7 februari 1987 i ”massiv heartattack”. Den artikeln skall jag vid tillfälle översätta och göra så enhetligt som möjligt. Det blev en liten kul grej av Cheeta, min artikel och samtalsämnen. Dom övriga letade gamla klasskompisar, seglarkompisar från Nautical Club (en del föräldrar startade och byggde upp en båtklubb), tenniskompisar och så kärlekar från då. Tänk att vi var alla födda mellan 1950 och 1965. Egentligen så undrade ju även jag om någon visste vem jag var, kände mig från då osv och gissa vad, en kille gjorde det faktiskt. Hans mamma var väninna till min och han såg mig som liten bebis och lite större 🙂 Han tyckte jag var lik bilder på mamma och jag är lik min mamma. Lycka att en hade någon sorts relation till mig.

En kille (somliga skulle nog säga 50 årig gubbe men ingen gubbe fanns där inte, jag garanterar), Tauno, är bara att beundra. Han pratar helt ren Basa och också helt ren broken english á la liberian way. Snart är delar av gänget (inte jag, minns ett endaste dugg) igång och pratar det som sitter efter 40 års bortovaro.

Vi åt en bit middag, hungern var tydligen där ändå, jag blev bjuden på planka av Kicki och så satt vi där och tjoade och skrattade. När tiden gick tänkte vi försöka vara pigga till nästa dag så Kicki och jag drog oss till vårt rum för pigghetsklokheter och fick sedan bröderna Forslund och Roger som skrattsällskap till arla morgonstund.

Ingen av oss var särskilt pigga morgonen därpå, väckarklockan ringde en hel timme för tidigt, 7 *iijk* / vi tänkte äta en njutningsfull frukost i lugn och ro). Ja, ja tänkte jag det går la att vila middag en timme eller två så att jag orkar middagen/festen och nattens dansövningar.

och har varken gått i graven eller rymt men jag har ingen tid under dagen och orken tryter när jag väl är hemma. Till råga på allt damp det ner en DVD med massor av musik från då och nu. En låt jag önskade mig särskilt var Single Girl och den fick jag i flera versioner, tusen tusen tack bröderna Forslund. Salig är milt beskrivet.

Det är mängder av låtar från 60, 70 och så en del särskilda ”Liberia” låtar som får mig och många andra liberiabarn att ”shake loose” och försöka ge sig på bump eller annat dansande åt det hållet. Jag skrattar ff åt alla ”gubs och gums” som såg ut som en drös 17 åringar där vi alla skakade loss på dansgolvet i nostalgins tecken.
Ingen i den gruppen, som var 82 till antalet, kunde kallas annat än tjejer och killar för så var vi alla och det har inget med alkohol att göra på några som helst plan.

Nästa träff hålls i Finnhamn år 2008, må vi alla leva och ha hälsan tills dess för en sak är säker, dit skall jag och många andra med mig.

Nu tänker trött, tråkiga jag gå och lägga mig så sov så gott. Jo, ett litet p.s. växellådan var inte växellådan (tack och lov) utan bara en trasig sprint och det blev billigt om man jämför med alternativet, bara 500:- riksdaler och glädjen var ganska så total över det också faktiskt.

Tänk, otur allt som oftast men samtidigt mitt i skiten så nog fasen har vi tur ändå på något absurt sätt.

Liberiabarnen är ”osvenska”

Vilken helg, helt underbar men alldeles för kort om man skall få lite sömn också. Det började med att det var dags att dra på fredag morgon. Då ringer KA Dino för att höra om bilen och då bes Ka sätta sig och fasan slog till hårt men då säger Dino att det enbart var en liten fisig sprint och att bilen var klar att hämta.

Snabbt som attan ringde jag Kicki som var på väg från Nyköping med tåget att vi kommer men bilen först och det var okej. Snabbt iväg och hämta bilen, dumpa av den andra och så in mot Centralen. In och hämta Kicki och så helomvändning mot Järva Krog där bröderna Christer och Stefan redan hade anlänt. Vi kom bara ca 15 senare än planerat men bilen kom ivägen och det var bara ett måste för det krävdes två förare.

I bilen började så resan ner mot the happening. Bra musik och jag börjar sjunga hellre än bra och snart instämmer även Kicki och grabbarna garvar gott. Musiken varvades med humor á la Stefan och Crister och det rörde sig om humlor, vaselin, öl på moln, osynlig man med mör rumpa osv, osv. Vi garvade och sjöng mer eller mindre hela resan ner, jag lovar och svär att vi inte var berusade av annat än glädje och spänning. Rastade för kaffe en gång och mat en gång och så var det systemet i Laxå som inte hade någon kö men tre kassor och en analys om snickaren som antagligen var brottare.

Äntligen framme vid 17:30 tiden tror jag för ingen av oss kikade egentligen på klockan. Vi checkade in och fick infot att alla bokade liberiabarns rum var fulla förutom 3, nästan alla övernattningsfolk här med andra ord. Spännande tänkte iaf jag och så iväg mot våra rum och så en liten sittning framför poolen innan mötet med alla andra okända ansikten inomhus.

trots att jag fasade för det värsta. Tessan är nöjd med sin insats och det är huvudsaken även om hon önskat att hon fått med mer om allt dom faktiskt pratade om under intervjun och som för Tessan var grunden till att hon gick med på att delta i programmet.

Tack och lov att det INTE blev som en del andra avsnitt blivit. Jag har inte pratat med min mamma nere i götet ännu (har inte hunnit med det) men misstänker att både hon och kär moster satt och grät när lillfröken pratade. För den nyfikne så såg ni var vi bor också även om vår färglada utbyggda balkong slapp skämmas för sig i rutan ;). Vi bor nära varandra och kompisen Mia bor mitt emot oss och porten syntes in till oss iaf. Kul att några såg programmet och skrev det här, kommenterarerna gladde både mig och Tessan.

Kanske kan prgrammet hjälpa någon om inte annat på sikt. Jag tror det viktigaste med ett program där skammen är det som till stor del styr den sjuke är att andra får se att dom faktiskt inte är ensamma, att det finns fler i samma situation. Synd att varken behandlingshemmets vistelse där dom yttre konsekvenserna av den vistelsen togs upp eller resan efteråt som kostat mycket kom med eller mycket av det andra som kretsat kring detta med missbruket. Tycker fröken beskrev det snällt om det faktiska totala kaoset och kriget som rådde för ingen av oss förstod hur, var eller varför saker hände som dom hände. Vi gjorde så gott vi kunde men det är egentligen aldrig tillräckligt och inte heller gör man som förälder särskilt rätt men det vet man inte förrän efteråt, i bästa fall vill säga. Vi menade väl på lärans resa som det ändå har varit och i dagsläget vet vi ju det vi inte visste då.

Egentligen borde man ha en handbok om efter redan före om det ens var möjligt. Siare kanske skulle göra sig en förmögenhet men då måste dom ligga nära verkligheten annars är det ingen mening. Måste i säng så kommentarerna får vänta tills i morgon. Eftersom jag inte vet om jag hinner i morgonbitti vill jag redan nu gratta Ingrid (Igge) på 40-års dagen, bara 1 timme för tidigt men det kanske går bra ändå. Allsången kommer i morrn 😉

och det innefattar dom jag fick ihop under helgen och alla övriga digitala foton vi tagit under detta år, övriga kan finnas på cd i bästa fall. KA´s dator har strulat en massa och då valde han självklart att omformatera och i farten blev det, trots dubbelkoll och lite till, fel hårddisk som rök.
Jag hoppas dom som fotat när vi varit med kan tänka sig att skänka oss kopior så att vi har något.
Arg? nej, bara trist, väldigt trist. KA är rätt så förtvivlad för foton får man inte igen bara sådär.