Ord behövs väl inte för det är bara så fantastiskt och vad tekniken gör för att kunna visa det är också helt otroligt. När Tessan föddes (dryga 27 år sedan) så var det bara hennes huvud som barnmorskorna/läkarna fångade på en liten bilskärm och där stod dom och mätte hennes huvud med en linjal och ojade sig med ord som ”det är stort” osv. Visst såg jag något på en större skärm som syntes vara en bebis men detta…
Ja, fascinerande och samtidigt lite skrämmande. Helt otroligt är det också. Tänk så livet är och att det alls är möjligt att bära en människa inom sig. Tänk att vår dotter bär det lilla livet i sin mage, det är en fantastisk känsla.
och rätt häftigt med beräknad ankomstdag är samma som Tessans beräknade, dvs den 27 januari, Tessan kom iof två dagar senare, den 29 januari. Barnet är stort så vi får se om det också blir en 5 kilos liten bebis, Tessan vägde ju 4970 gram och var 57 cm lång. Eftersom den undersökande läkaren sa stort barn, välutvecklat flera gånger så kanske det blir något åt deet hållet. Vi får se, vi är bara i halvtid ännu men dom blivande föräldrarna verkade nöjda och lyckliga.
Vi har fått två stycken fina och tydliga (iaf för det tränade ögat) UL bilder som jag får lägga ut så det kommer så fort dom är inscannade.
Det är märkligt men samtidigt väldigt positivt alla (det var många prover) utom 1 var bra´. Skönt att det kollas upp ordentligt även om skönast vore att hitta en förklaring, särskilt som det kommer lite mer konstiga grejor som brännande högerkind med tendens till detsamma även på vänster sida. Skumt är det.
Remisser har det kommit innehållande tider så den 25 och 26 september är det fullt upp. Den 25 är för att leta efter afrikanska konstigheter och den 26 för att kolla hjärtat. Jag är uppsatt på väntetid på Reumatologen på KS.
Jag börjar känna mig som ett medicinskt ufo där det mesta är bra men något skumt pågår. Idag är det brännandet i ansiktet som började förra veckan med en punkt på höger kindben, ganska likt känslan under fotsulorna men mer markerat. Strange things happen all the time.
Hoppas det går fort för jag måste åter till das arbeit.
i dag är det ultraljud nummer 2 för lilla underverket som växer i Tessans mage. Det är rätt häftigt att tänka att nu är det redan halvvägs till mormorskapet.
Det är ganska svårt att komma ihåg vissa saker som händer i magen, med hormonerna och annat från när jag var gravid och det tror jag bara kan skyllas på min unga ålder och hur det var då. Jag var bara 17 år gammal (stor skillnad på 17 åringar nu och 1979) och situationen var en helt annan. Jag vågade inte tala om att jag var gravid (rädd för mitt biologiska aber), jag skulle (och var där) till Sunny Dale Institute i Wilderswil (Schweiz) för att plugga språk på Universitetsnivå och livet liksom bara fortsatte. Jodå, jag var medveten om min graviditet och omedvetet så längtade jag efter en liten tjej för det har jag kunnat läsa i dom dikter jag skrev från då osv.
Det visade sig sedan att just i denna situation var min rädsla helt obefogad och när väl bubblan brustit (i slutet på 6:e månaden) så jäste jag ca 30 kilo på bara 3 månader, innan dessa hade jag bara ändrat kroppsmodell men inte ökat ett gram. Jag var stor som ett hus och ganska lycklig över min tjocka mage. Dom enda problemen var när jag skulle ta mig ur sängen och eller vända på mig och så att få på mig mina skor. Jag menar att min mage fungerade alldeles perfekt som bricka åt både kaffemugg och annat. Den lämpade sig även att vila sig på. En fin och stor mage var det som resulterade i en fin och stor bebis helt utan en skrynkla kom hon.
Tänk att Hon i dag går samma väg som jag då för ca 27 år sedan men 10 år äldre vilket ger starten ett annat läge med både möjligheter, rädslor, balans och kunskap. Det är visserligen kunskapen som också resulterar till viss del i rädslor när man inte är 17 år och helt orädd för det mesta för då minnsann är ma bäst och kan mest oavsett andras kunskaper.
Det som är tråkigt är att jag inte kan råda för jag minns inte hur det var, vilka känslor som for runt, måendet (jag minns bara perioden när jag sprang för kung och fosterland på toa för att ibland producera 1 endaste fjuttig droppe trots att det kändes som minst en hel ocean). Med råda menar jag givetvis att svara på frågorna som ställs, inte att bara ”sådär” ha saker att säga (det är en viss skillnad). Jag menar då var man gravid i 9 månader, på slutet tog dom ett litet ultraljud på huvudet och mätte och ojade sig vilket gav mig skräckkänslor, Jag ökade något kopiöst i vikt och hade en häftigt stor mage och vaggade fram mer än jag gick. Dagen D minns jag med en tydlighet som att det hände nu och det är underbart för vilken känsla det var trots alla mina komplikationer.
Äsch nu hamnade hela min tanke på avvägar med vad jag egentligen hade tänkt skriva men så kan det bli ibland.
Jag är nog en ganska klantig blivande mormor i frökens ögon för vissa saker får man tydligen inte säga som för mig är gulligt och fullt av kärlek. Tessan sa att det finns en liten bok, till blivande mor- och farföräldrar och övriga väntande nära och kära, där man får läsa sig till vad man får och inte får säga eller något ditåt.
Jag undrar också om tips pch råd på mammakläder och var man kan hitta några som inte kostar skjortan.
I eftermiddag kanske vi tom får spana på det lilla underverket från ultraljudsbilderna.
(fått i mail på jobbet)
En skolfröken startar sitt nya jobb på en skola i Solna.
För att göra ett första gott intryck förklarar hon för klassen att hon är en AIK-supporter.
Hon ber eleverna räcka upp handen om dom också är det. Alla utom en liten flicka räcker upp handen.
Fröken tittar förundrat på flickan och frågar:
”Lisa, varför räcker inte du upp handen?”
”För att jag inte är en AIK-supporter”, svarar hon.
Fröken, fortfarande förundrad frågar:
”Om du inte är en AIK-supporter vad är du då?”
”Jag är en IFK Göteborg-supporter och en stolt sådan,” svarar Lisa.
Fröken kan inte tro sina öron. ”Lisa, varför är du en IFK-supporter?”
”För att min mamma och pappa är från Göteborg, och min mamma är en IFK-
supporter och min pappa är en IFK-supporter, därför är jag också en IFK-
supporter.
”Jasså,” svarar fröken lite irriterad. Det är ingen anledning för dig att
vara en IFK-supporter. Man måste inte tycka som sina föräldrar hela tiden.
Tänk om din mamma hade varit prostituerad, din pappa varit en knarklangare
och din bror en biltjuv. Vad hade du varit då?”
”Då,” svarar Lisa. ”Då hade jag varit en AIK-supporter!”.
Efter det positiva besked jag fick från klinikchefen Peter så kunde jag bara inte låta bli att skicka ett svar:
Tack för Ert svar!
Det gläder mig att ni från anamnes kan utläsa den potential som kommer
att komma Tibblekliniken tillgodo och även så till blivande patienter
naturligtvis.
Jag är villig att börja med en provanställning och låt mej då föreslå
att den vecka jag erbjudit mej arbeta gratis må utgöra
provanställningens tidsrymd.
Eftersom Tibblekliniken, som jag förstår, är väl mån om sina anställda
och vill deras väl, kan jag tänka mej att friskvård i form av medlemskap
i Kungsängens golfklubb ingår som förmån, likväl som den utrustning som
kan behövas för att utöva sporten liksom de avgifter som härtill hör.
Vad gäller lön i övrigt tror jag säkert vi kan komma överens.
Fram till och med den sista oktober i år har jag en månads
uppsägningstid från min nuvarande anställning. Efter den första november
gäller tre månaders uppsägning eftersom jag därefter varit anställd i
företaget mer än ett år. För att inte förspilla tiden har jag sagt upp
mej från min nuvarande tjänst som bergsprängare, från och med 2007-10-01
och står således efter 2007-11-01 till Tibbleklinikens tjänst.
Tacksamt emotser jag uppgifter (ålder, civilstånd, mått och fotografi)
på min blivande tandsköteska.
Med glada och ödmjuka hälsningar tecknar jag er, blivande medarbetare,
Karl-Axel Jonsson
Tibblekliniken heter det tandläkeri som jag och hustrun anlitar och går till. Peter, den bäste tandläkare som jag haft, driver kliniken. Jag såg att han lagt ut annons om ny medarbetare och jag dristade mej att svara på annonsen.
Detta är min ansökan:
Hej!
Jag söker härmed tjänsten som tandläkare på Tibblekliniken.
Jag har stor erfarenhet av tandläkare. Redan som åttaåring fick jag min första lagning. Det var på Folktandvården i Avesta och det måste ha varit 1956. Som 14-åring fick jag min första rotfyllning. Det var en tand uppe till vänster (från tandläkaren sett). Under åren har jag haft många lagningar och rotfyllningar och nu senast även inplantat så ni ser att min erfarenhet är stor.
Jag är villig att arbeta en vecka gratis bara för att riktigt komma in i arbetet.
Med hopp om ett snart och positivt svar,
Karl-Axel Jonsson
Detta är det svar jag fick:
Tack för din ansökan!
Vad vi kan se bland de sökande är du, hittills, den mest meriterande.Vi hör av oss inom kort. Kan bli aktuellt med en provanställning.
Med vänliga hälsningar från,
Klinikchefen.
