Fort gick den och både skönt och roligt var det att komma iväg och träffas utan stress och särskilda tider att passa.
Resan ner i onsdags gick bra även om morgonen var bra stressig för KA som fick packa iordning, greja färdigt det sista här hemma och orda det som måste ordnas innan jag slutade. Han plockade upp mig före 14 och så började resan ner. Det blev en runda i Södertälje och sedan en virrigare en i Norrköping (Tiina, vi åkte förbi där du bor och vinkade iaf.) Det blev vägen mot Kalmar och förbi Söderköping (tänkte på dig då Tuija, särskilt förbi OK macken, Matias mack)
Jag är osäker på vad klockan var när vi var framme och det spelar ingen roll. Första stoppet i Ankarsrum blev på den lokala pizzerian där Mannefredde fångade en mans uppmärksamhet. Så var vi helt framme och så kul var det att få träffa Sandra också för det var bra länge vi sågs sist, höstas någon gång tror jag det var.
Deras hus är ett underbart charmigt hus med själ och en stor tomt (mycket gräs att klippa och enligt KA kan en maffig damm med rinnande vatten som en flodbank fixas och det skulle bli så fint) och 3 glada gojor (tja, nästan iaf eller jo, glada var dom även om Sessan var lite skeptisk till oss.) Shirley blev glad och nyfiken på Mannefredde och Hebbe Bubben faktiskt lite gillande.
Vi var runt i området som är betydligt större än det verkar och så fina omgivningar med både land och vatten. Jörgen kan sin historia och det ger lite mer liv i gamla byggnader, bostäder och sjöar (det mesta kanske var en enda sjö men den var på många olika ställen)
Vi var en sväng in till Vimmerby och spanade in lit och åt en matbit ute också så lite uteliv blev det. Det är en bit men med Stockholms mått mätt är det precis runt hörnet, nästan iaf. Vi åkte med ånglokdragna gamla smalspårsvagnar. Smalspåret firade nämligen 150 år och en av stationerna för detta ändamål var just Ankarsrum.
Västervik är oerhört charmigt och promenaden från stationen (ändstation för ånglocket) till bilen (KA och Jörgen hade lämnat den i Västervik innan) via en pizzeria med stooora pizzor (jo dom var stora och goda)
KA växlade verkligen ner från högvarvig växel till i princip nollvarvig växel (han både vilade lite och la sig tidigt). Vi satt ute och rökte och fick känna känslan av rofylldhet och noll stress. Det är skänt att vara hos någon där man får känna sig som hemma (alla dumheter beghöver man inte ha i bakfickan) En råbock strosade förbi också men tyvärr hann vi inte fota men jag tänkte tjuva åt mig ett från S & J för dom har fotat.
En hel del skratt och roligheter och faktiskt det viktigast känner iaf både KA och jag, harmoni.
Då var helgen i princip slut och dags för hemfärd. Tog vägen förbi Vimmerby och fikade innan det bar iväg. Från Norrköping stod det i princip helt stilla ända tills avfarten mot Kolmården och lagom från Järna var det lika illa. Till slut var vi framme och hem, fick blomster på Mors Dag och det blev en kaffe och packa upp. KA for iväg och hämtade hem 3 pälsbollar från Nina och Levent. (Tusen, tusen tack Nina och Levent för att ni ville ha lite kattpensionat ännu en gång och med så kort varsel.)
P.S Texten The Lizard är ett skämt, bara för info så den som vill får gärna skratta. D.S.
Månad: maj 2006
The Lizard
(En arbetskollega mailade denna i morse)
I had to take my son’s lizard to the vet.
Here’s what happened:
Just after dinner one night, my son came up to tell me there was
”something wrong” with one of the two lizards he holds prisoner in his
room. ”He’s just lying there looking sick,” he told me. ”I’m serious,
Dad. Can you help?”
I put my best lizard-healer statement on my face and followed him into
his bedroom. One of the little lizards was indeed lying on his back,
looking stressed. I immediately knew what to do. ”Honey,” I called,
”come look at the lizard!”
”Oh my gosh,” my wife diagnosed after a minute. ”She’s having babies.”
”What?” my son demanded. ”But their names are Bert and Ernie, Mom!”
I was equally outraged. ”Hey, how can that be? I thought we said we
didn’t want them to reproduce,” I accused my wife.
”Well, what do you want me to do, post a sign in their cage?” she
inquired. (I actually think she said this sarcastically!)
”No, but you were supposed to get two boys!” I reminded her, (in my most
loving, calm, sweet voice, while gritting my teeth together).
”Yeah, Bert and Ernie!” my son agreed.
”Well, it’s just a little hard to tell on some guys, you know,” she
informed me. (Again with the sarcasm, you think?)
By now the rest of the family had gathered to see what was going on. I
shrugged, deciding to make the best of it. ”Kids, this is going to be a
wondrous experience,” I announced. ”We’re about to witness the miracle
of birth.”
”OH, Gross!”, they shrieked.
”Well, isn’t THAT just Great! What are we going to do with a litter of
tiny little lizard babies?” my wife wanted to know. (I really do think
she was being snotty here, too. don’t you?)
We peered at the patient. After much struggling, what looked like a tiny
foot would appear briefly, vanishing a scant second later.
”We don’t appear to be making much progress,” I noted.
”It’s breech,” my wife whispered, horrified.
”Do something, Dad!” my son urged.
”Okay, okay.” Squeamishly, I reached in and grabbed the foot when it
next appeared, giving it a gingerly tug. It disappeared. I tried several
more times with the same results.
”Should I call 911?” my eldest daughter wanted to know. ”Maybe they
could talk us through the trauma.” (You see a pattern here with the
females in my house?)
”Let’s get Ernie to the vet,” I said grimly.
We drove to the vet with my son holding the cage in his lap. ”Breathe,
Ernie, breathe,” he urged.
”I don’t think lizards do Lamaze,” his mother noted to him. (Women can
be so cruel to t heir own young. I mean what she does to me is one
thing, but this boy is of her womb, for God’s sake.)
The vet took Ernie back to the examining room and peered at the little
animal through a magnifying glass.
”What do you think, Doc, a C-section?” I suggested scientifically.
”Oh, very interesting,” he murmured. ”Mr. and Mrs. Cameron, may I speak
to you privately for a moment?”
I gulped, nodding for my son to step outside.
”Is Ernie going to be okay?” my wife asked.
”Oh, perfectly,” the vet assured us. ”This lizard is not in labor. In
fact, that isn’t EVER going to happen… Ernie is a boy. You see, Ernie
is a young male. And occasionally, as they come into maturity, like most
male species, they um….um….masturbate. Just the way he did, lying on
his back.”
He blushed, glancing at my wife. ”Well, you know what I’m saying, Mr.
Cameron.”
We were silent, absorbing this. ”So Ernie’s just… just… Excited,” my
wife offered.
”Exactly,” the vet replied, relieved that we understood.
More silence. Then my viscous, cruel wife started to giggle. And giggle.
And then even laugh loudly.
”What’s so funny?” I demanded, knowing, but not believing that the woman
I married would commit the upcoming affront to my flawless manliness.
Tears were now running down her face. ”It’s just… that… I’m
picturing you pulling on its… its… teeny little…” she gasped for
more air to bellow in laughter once more.
”That’s enough,” I warned. We thanked the Veterinarian and hurriedly
bundled the lizards and our son back into the car. He was glad
everything was going to be okay.
”I know Ernie’s really thankful for what you’ve done, Dad,” he told me.
”Oh, you have NO idea,” my wife agreed, collapsing with laughter.
Till Ankarsrum bär det iväg.
Ha en trevlig långhelg (i bästa fall), ta det lugnt med ”priten” och njut av det mentala lugnet du kanske har möjlighet att ha. Skall bli roligt att träffa J och S samt gökarna såklart
Nina och Levent ställer upp som kattvakt, rättare sagt pensionat, och dom kära pälsbollarna verkade gilla läget förutom resan dit som bestod av skyhög klagan.
Krisit Himmel, tänk vad många har gift sig den dagen och fortfarande gör och vi gjorde också.
Kors i taket SMN har återuppstått!
Kärlek och respekt eller att vara ett toffeldjur är frågan.
Bengt skrev om en omprioritering han gjorde i valet mellan Nätrot och att det var hans frus födelsedag.
När jag var yngre var aldrig dom snällare killarna populära som pojkvänner eller framtida kap utan dom snälla och mjuka killarna var bästa kompisar och inte som eventuella partners. Så tänkte jag inte då men med facit i hand var det definitivt så och så var med dom allra flesta tjejerna jag umgicks med då. Till dom snälla killarna gick man när det var viktiga saker att diskutera (som att begripa ens egen pojkvän), göra kompissaker med eller bara ha skoj tillsammans med. Dom snällare killarna visste man precis var man hade dom och kanske är det orsaken till att dom inte sågs på som annat än bästa vänner.
Vid ett par tillfällen (som jag vet om) ”förr i tiden” var sådana killar väldigt, väldigt intresserade av mig som presumtiv flickvän men jag såg dom inte alls som presumtiva pojkvänner. Den senare (benämd Y) minns jag kring många fler saker eftersom jag då var sambo med en misshandlare (benämnd X och numera död). Y var kompis med X och kunde inte förstå hur X kunde bete sig som han gjorde. Efter första gången när alla visste (det hade hänt förr men inte så att andra tydligt kunde se resultaten) var Y en stor stöttepelare och försökte verkligen dra mig från X.
Det lyckades en tid och jag landade väl ut (trodde jag), kanske om tiden hade fått vara och inte X blivit nykter och mer normal kanske annat hade hänt men samtidigt såg jag aldrig Y på det sättet utan jag såg honom som en väldigt god vän som kunde krama och trösta när jag var ledsen och viktigast av allt, som jag litade helt och fullt på.
Mitt val (jo, visst var det ett val även om det var ett dåligt sådant och kanske inte ett aktivt heller utan det liksom bara blev) den gången gjorde att jag svek fröken, mig själv och Y samt några andra goda stöttepelare då. Y drog sig undan och det var helt logiskt i sammanhanget för han vägrade att stå och se på vilket var rätt tänkt av honom med facit i handen.
Det där med kärlek och respekt där ödmjukhet och kommunikation ingår var det och jag svävade visst ut. Varför ser vi tex det val Bengt gjorde som toffelaktigt? Jag gör det INTE utan ser på det som en del i en respektfull relation där det gemensamma är det viktiga och inte där det ensidiga för ens egen vinning är prioriterad.
1991 i september började jag nattvandra med Farsor och Morsor på Stan (dom fanns då bara i Stockholm). Den 2 november det året träffade jag KA första gången eftersom även han var med i Farsor och Morsor på Stan. Jag var väldigt allergisk mot män då och det gällde alla män som i princip kunde ta något gammalt och dra över sig. Jag var inte anti mannen för att han var man utan som presumtiv partner vilket är stor skillnad. Kompis kunde jag vara men där gick min gräns till det motsatta könet.
KA var en ”snäll en”, en sådan där som bara var snäll och som presumtiv vän kunde jag kanske tänka mig honom, dessutom var han gubbe och bara 5 år yngre än mamma. Han envisades med att komma och låna min Tandbergs stereorullbandspelare (den lever ännu) och jag är ff skyldig honom köksgardiner *asg* från den tiden men det får han aldrig några vilket vi båda begripit för länge sedan och också skrattar mycket åt.
Här sitter vi båda i dag och har varit gifta i 12 år (12 maj 1994), sambos sedan februari 1992 (det gick fort), förlovade 17 maj 1993 i Norge såklart. Många resor har vi varit igenom och mycket ångest har vi genomlevt men turligt nog landat båda två. Resorna har vi gjort tillsammans och landningen likaså. Det har inte varit saker mellan oss förutom dom första konstiga 8 månaderna som sambos där jag tog igen mina ”rättigheter” och där KA stod pall vilket jag än idag beundrar honom för.
Vi har tappat oss själva en hel del på resans gång men någonstans nu är vi på väg att landa mjukt igen och kan börja vara vi igen. Saknaden är stor över det mer normala vi, jag och mig själv. Jag vet att KA saknar sig själv också. Det har varit yttre omständigheter och inte problem i vår relation.
Våndorna och kaoset har varit många och svåra men vi har stått där, tillsammans, och kommit igen, igen och igen. Så snart vi trott att yes det har löst sig, det blir bra, vi fixade det osv så har nästa grej landat i våra knän som slagit undan allt ännu en gång. Biland förundras jag över att vi har alla cellerna kvar och att vi inte hamnat på låst plats istället.
Det jag vill mena och som är andemening med hela detta ordflöde och röra är att osjälviskhet, kommunikation, respekt och ödmjukhet är det fundamentala i alla relationer annars kan inte relationerna fungera och från min synvinkel (jag är tjej) krävs det mer snällhet eller kalla det för det fler tofflar då om du vill det, jag gör det inte. Jag är oerhört tacksam för att KA stod ut (och ff gör *ler*) och lät mig landa efter år av psykningar, slag, makt och kontroll. Jag tog igen mina rättigheter vilket är en omskriving av att jag faktiskt var ganska vidrig en tid och sedan planade jag ut. Utan den gode mannen hade detta inte blivit och jag känner ännu större respekt för Bengt, KA och andra som faktiskt kan vara kärleksfulla och ödmjuka mot sin partner.
Förhoppningsvis genererar det fler män och kvinnor med denna egenskap. En eloge till den ödmjuke mannen är mitt mantra.
Heja Norge!
”Ja vi elsker dette …” och ja, jag är ff en tvättäkta norrbagge och kommer så att förbli hela mitt liv.
Grattis alla landsmän och grattis också till KA och mig på vår förlovningsdag som vi faktiskt gjorde på Langhus hos mina föräldrar då en gång för 13 år sedan.
Här kan man läsa lite om dagens program i Oslo. Det viktigaste av allt är alla studenterna och deras grand finale. Om någon råkar veta en sida med live webkam på 17:e mai tåget så snälla ge den till mig.
Panerad rödspätta
blev det till middag i går även om middagen blev lite sen. Vädret var inget riktigt uteväder och energin kom till mig lite sent (KA började tidigare) men tillsammans fick vi en del gjort bara sådär. Golven blev skurade, köksskåpen avtorkade, Mannefreddes bur storstädad, kylskåpet rensat och avtorkat inuti, sovrummet avdammat och fixat med och till sist då maten. Det är gott att panera fisk och nästan den enda fisk KA äter för han gillar egentligen inte sådant som är under bryggnivån, allt från vattnet alltså.
Det var helgen i ett nötskal, rättare sagt söndagen för på lördagen envisades jag med att försöka sitta i solen och jag hade ett täcke med mig som jag satt med så fort molnen kom vilket var ganska ofta.
Tusen tack för alla grattisarna på vår bröllopsdag som blev mysig och lugn även om mina planer gick lite om intet. Vinet tog vi varsitt glas på lördagen istället.
Ojdå, klockan är mycket – ciao!
Tufft med allergin och asthman i år
Vilken himla usel start på det varmare vädret även om jag fick anstånd i cirka en vecka. Förutom Ventolinet som jag alltid måste ta så fick Pulmicorten sättas in så att jag får andas bättre och för optimal effekt så skall kortisonet i först och vidgande efter ca 10 minuter och så måste jag nog börja ta lite Acetylsystein också (slemlösande). Nasonexet är givet för nysningarna och sticket i näsan men Lomudalen för klierierna i ögonen är många år sedan jag behövde använda. Boost doser av Zyrlexen, rättare sagt Cetirizinet, har inte gjort det den brukar ordentligt heller förutom att ge mig huvudvärk och konstig mage (illamående).
Notan för härligheten var halva månadsbudgeten som bara sa försvinn på Apoteket och jodå allt går på recept som jag grejade i veckan, jag hade kvar mediciner så jag klarade början. Drygt halva högkostnadskyddet på en gång för allergimediciner trots att det är billigaste alternativen är hårt
Normalt brukar det räcka med boost av tabletterna och så lite extra doser av Ventolinet och lite nässpray men det gör det inte och det värsta av allt förutom kostnaden är att sömnen blir svår och inte bara för mig utan för kär make också. Jag får nog börja varva frysta täcken med varandra och likadant med kuddarna. Det fungerar faktiskt att frysa ner. Ett annat tips jag hörde på Radio Stockholm var att duscha precis innan läggdags och då inklusive hårtvätt för då försvinner det som hamnat i håret under dagen och stör mindre på natten. Varför frysa sängkläder är för att då dör oren som många reagerar på vilket då underlättar sömnen.
Mycket gnäll var det här. Måndag morgon och solen skiner än så länge utanför, ha en bra vecka.
Engagemang – förändrar det något?
Jag menar att engagemang förändrar men frågan är snarare om det förändrar något i längden. En annan viktig aspekt är hur engagemanget ser ut, stannade det vid symbolen eller?. Det har skrivits en hel del om Bobby och säkerhetsnålstanken och rosorna. Det har skrivits att det inte gör varken till eller från utan bara dämpar samvetet en stund och liknande åt det hållet.
Är det så att du tar till dig en ide/tanke, som tex jag gjorde om säkerhetsnålarna, och sedan bara låter det vara vid just det att skriva lite och lägga in bilden och inte mer så var det och är betydelselöst och hade ingen annan mening än möjligtvis ett sätt att haka på, döva ditt samvete eller vad vet jag hur just du tänkte/tänker. Det går inte att tro att bara för att man gör en sådan sak så förändras läget för någon. Det krävs faktiskt mer än så för att symboliken skall ha en innebörd och stå för något riktigt engagemang.
Åsa undrade i hennes text vad det är vi ser egentligen och det är en springande punkt i allt som vi med facit i handen visst borde ha förstått osv. Ofta så reagerar vi på något som kanske inte stämmer alla gånger men tänker att det nog inte var något eller så avfärdar vi det med missförstånd alternativt så lägger vi det bara åt sidan och tänker inte alls mer. Det är dessa saker som måste förändras hos oss i första hand, alla vi som reagerat på det som drabbat Bobby för det är många fler där ute både små och stora, barn och vuxna. Vi måste göra lite mer som Anna Wahlgren skrev, skrik mer.
Ordbankaren skrev om att rangordna engagemang och att rangordna kan jag inte se att det handlar om i Mickeys text utan mer att ”och vad händer sedan då”. I den texten och det jag tolkat håller jag med hela vägen förutom att det visst är meningsfullt att uppmärksamma så länge det inte stannar vid det. Tycker dom av oss som visat att vi reagerat med antingen skriverier, säkerhetsnålar, rosor eller vad det nu månde vara att det är bra sedan då var allt bara ett spel för gallerierna och vi en samling goda kålsupare hela bunten.
För att kunna förändra måste vi börja någonstans och eller med något. Bobbys situation och det som drabbade honom är tack och lov inte vardagen för många utsatta men det finns många utsatta som har ett helvete varje dag. Många av dessa utsatta (barn, vuxna, pensionärer, handikappade osv) är beroende av att du, jag, grannen, vännerna osv faktiskt reagerar när något verkar vara fel och det hur lite vi än vill, orkar, förmår reagera. Var och en av oss måste ta vårt mänskliga ansvar och inte bara förfasas utåt sett, det finns mer att göra än så.
I mina ögon är den som märker något men inte reagerar med ett agerande en tyst medgivare även om det låter hårt och för mig är det den springande punkten i att engagera sig eller inte.
Otydligheter
Del ur en konversation på jobbet:
Jag säger:”xx hjälpte mig att konka in…”
Kollega frågar:” hjälpte xx dig med kokain?”
Jag frågar:”va?”
Kollega säger frågande:” hjälpte xx dig med kokain?”
Jag garvar och svarar: ”nej, xx hjälpte mig att KONKA IN kartongerna”
Det kan bli väldigt fel ibland och jag pratade för fort och kollegan hade huvudet fullt av annat.