Artikeln i helgen om flickorna som först utsattes för ofredande som sedan mot den ena övergick i ren våldtäkt i en tunnelbanevagn med andra människor som såg det hela utan att ingripa. Hur i helvete är dessa människor som satt och såg på funtade? Finns det inga poletter däruppe som liknar vanligt vett?
Förbannad är milt beskrivet vad jag kände när jag läste den ena efter den andra av artiklar om hur det hela kunde ske för öppen ridå. Det var inte ens så sent på kvällen. Turligt nog rusade den andra av 15 åringarna och fick fatt på tågföraren som reagerade och tillkallade Polis. Allt finns på bevakningsfilm så någon rättvisa blir det i slutänden.
Jag hade inte tvekat, om det så hade krävts, hade jag pucklat på människan, människan som dessutom var nygift och 25 år gammal enligt media.
Vi får tydligen det samhälle vi gjort oss förtjänt utav och inte blir det mindre av den varan. Snart har vi skräckfilmsscenarion där ingen vågar sig ut och där om någon vågar sig så blundar resten av världen för vi vill absolut inte riskera något, vi vill absolut inte beblanda oss i något som inte rör oss personligen, vi vill absolut inte vittna, vi vill absolut inte en helvetes massa saker som kan bli obekvämt för oss.
Problemet är att vi faktiskt gör livet mer obekvämt för oss genom denna nollreaktion. Vi accepterar att sådana här saker sker mitt framför ögonen på oss, vi acceptererar brott oavsett form genom att inte agera.
Den som inte vågade handgripligen kunde åtminstone haft stake nog att antingen ringa polisen, dra i handbromsen eller göra annat för att påkalla hjälp men nejdå hellre sitta tyst och låta saken ha sin gilla gång och sedan kliva av tåget och skaka av sig det hela. Kvalen kanske kommer efteråt men då är skadan redan skedd.
15 år och fullt av åskådare, jag undrar vilka sår och konsekvenser det blir för den flickan och hennes kompis för skador undslapp nog ingen av dom och då pratar jag inte om dom skadorna som läker utan dom som finns inunder det synliga.
Månad: februari 2006
En lång dag blev det
Men oj så roligt det var. Massor av fika med både saft och bullar, frukten struntade jag i för det var mycket godare med det andra. Gulliga tvåbenta fanns det gott och några hundar och den ena blev visst sotis på mig sa pappa för jag fick massor av uppmärksamhet av nästan alla.
<div class="thumbnail”>Min nya kompis, (se kortet när han ställer in ljuset) som blev frälst i mig och vill ha en sådan som jag, är assistent till fotografen och han har skrivit om fotomodelleriet.Det är reklam för glasögonbågar och kommer ut i tidningar och inomhusreklam under mars i Sverige, Norge och Holland så då får ni se mig och dom andra modellerna såklart.</
div>
Modellandet tog hela dagen och pappa fick springa ut och sätta in pengar i automaten hela tiden men det gjorde inget för jag trivdes bra ändå. Lite trött blev jag så ett tag fick jag sitta med sele på så det skulle bli lite vila för mig för jag ville vara precis överallt och precis hela tiden.
Vi var där redan klockan 10:30 och hem åkte vi inte förrän klockan var massor, 15:30. Jag var sist att bli fotad med den jag skulle sitta på axeln hos. Jo, jag tjänade en liiten peng också men då sa pappa att om han drog av trängselskatten, bensinen, parkeringspengarna så blev det inte mycket kvar och när han också ville ha för sin förlorade arbetsinkomst förstod jag att det var liksom slut, fel massor av minus. Jag som tänkte ha det som början på min blivande nya bur. Aldrig får man vara glad heller. Pappa lovade ändå att det skulle sparas till min bur, kanske vill dom ha mig som modell fler gånger.
Nu skall vi äta köttfärssås och spagetti och gissa om det är godis. Synd att inte Henke är här, han skulle älska det.