Dag: 29 oktober 2004

Ibland blir jag oerhört förvånad och det är ju på sätt och vis bra för då händer det något som inte är väntat vilket kan lära en saker om man nu vill. Jag har skrivit om detta tidigare men det är ett tag sedan nu. Kommunikation är en interaktion mellan människor på olika plan som kräver deltagande. Deltar man inte så är det ingen kommunikation utan det blir snarare en monolog till andra som kanske försöker kommunicera eller så inte. Är önskan att få till en kommunikation måste man själv vara delaktig i annars är det bortkastad energi, bortkastat engagemang och vad allt annat som också är bortkastat.
Samma fenomen inträffar i interaktion mellan människor, det kräver ett deltagande oavsett syftet med interaktionen för den spelar ingen roll i sak. Antingen så har man en sådan eller så inte. Med interaktion i det här fallet menar jag någon form av relation. Relationer innebär inte giftermål eller samboskap utan i möten skapas relationer, en del kan fortsätta och en del blir inte mer än just det mötet tex. Allt är relativt och förändras hela tiden.
Interaktion mellan människor kan leda till mer, av både positiv och/eller negativ karaktär. Detta ”mer” skapar ofta förväntingar på den man interagerar med. Jag har förväntningar på människor jag möter och som jag interagerar med. Vissa förväntningar kan vara allt ifrån en fikastund, ett grattis på födelsedagen, uppmärksamhet, engagemang, vanligt bemötande osv, osv. Det finns en uppsjö av sätt att bemöta varandra på oavsett relation/interaktion.
När jag börjar märka att något inte är som det verkar blir jag fundersam och undrar vad jag själv har gjort. Tror jag mig veta att jag inte gjort något blir jag först och främst besviken, när besvikelsen gått över blir jag sur och sedan arg. På mitt vis försöker jag markera även om min ”motpart” inte alls märker detta. Oftast märker motparten ingenting och till slut blir det som verkade vara något absolut ingenting alls istället. Av den interaktionen blir det inget mer är den då mest naturliga vägen, ett avslut.
Oavsett vad för sorts interaktion man haft anser jag att man bör meddela sig med sin ”motpart” när det hela liksom ebbar ut (oavsett orsak) eller tar en annan vändning och det mer av respekt för individen än något annat. Respekt för andra borde vi väl ändå alltid kunna kosta på oss, eller?! Förresten är jag arg annars hade aldrig orkat sitta och skriva detta nu. Det retar mig också att jag är arg men det hjälper inte för arg är jag iaf och det stör mig, har gjort det ett bra tag.
Kan det vara att man förväntar sig att människor skall stå för det de förmedlar och säger/antyder/syftar till och på så vi ingjuter det i en? För mig är svaret givet och det är JA. Det är det som stör mig för jag vet ju, jag har varit med för länge för att inte veta osv och vis av erfarenhet så borde jag veta. Resonemanget gäller ju inte enbart mig utan det gäller nog de flesta av oss ute i vida världen.

(Jag lånar rubriken från Shw hoppas det är okej)

Mina tankar gäller kring Shw:s två texter med medföljande kommentarer, ett och två. Jag är helt överens om att det mesta av våld i hemmet sker av män mot kvinnor, dvs kvinnomisshandel. Våldet kan vara i både psykisk och fysisk form. Liten parantes; baserat på egna och även andras verkliga erfarenheter anser jag att den psykiska kostar mer människa och gör ondare längre samt att den tar längst tid att läka om ens alls. Jo, jag har varit misshandlad av både en sambo och förälder och båda har varat ett tag, det ena betydligt längre än det andra och lägger man sedan till lite rädsla ända upp i vuxen ålder så…

Till saken, Shw efterfrågar var dom snälla männen tagit vägen då det gäller att ta ställning mot våldet mot kvinnorna. Jag är av åsikten att det måste vi alla göra oavsett om vi har snopp eller ej. Att inte reagera/agera/markera/säga ifrån är på sätt och vis också att säga okej och då även indirekt medverka oavsett ens egna intentioner. Den åsikten har jag alltid haft men på senare tid har jag fått mildra den en aning trots att det ligger sanning i den. Det kostar människor som agerar, reagerar osv mer i dag än det gjorde tidigare. Rädslan för det som kan ske ökar markant i dagens samhälle och gör mest troligt att vissa inte törs ingripa oavsett form.

Jag har själv förbannat flata och fega grannar då när det begav sig. Jag förbannade mina grannar väldigt och jag drog alla grannar över en kam och inte bara männen för i mina ögon är vi alla lika ansvariga för att förändringar i attityder som finns sker. Vid en av gångerna jag misshandlades av min s.k. sambo minns jag att en s.k. kompis/vän (också vän till han som slog) till mig låg i soffan i vardagsrummet när jag blev slagen i köket. Jag såg att soffliggaren både såg och hörde men han valde att bara ligga kvar. Efter det kom soffliggaren aldrig mer in i mitt hem (det var MIN bostad). Den killen var en sådan där mespropp/ynkrygg som inte skulle säga ifrån om något överhuvudtaget fast kanske han har vuxit till sig. Det han gjorde var faktiskt att delta i misshandeln av mig trots att han aldrig slog men hans icke reaktion var ett indirekt godkännande. För mig spelade det ingen roll att det var en han som låg i soffan utan det var att någon INTE gjorde något.

För mig handlar samhället vi lever i att vi, människorna/individerna, gör något mot kvinnomisshandel, barns utsatthet, det eskalerande våldet i gemen och andra likvärdiga skeenden. Att bry sig om och ta avstånd är viktigt och det görs på så många olika sätt, en del står på barrikaderna, en del ingriper aktivt i situationer, en del markerar med små ord vid möten med andra och en del gör ingenting alls som kan liknas vid att stå och titta på och då igen indirekt faktiskt medverka till att det som händer händer.

Det finns många män som aktivt tar ställning mot tex kvinnomisshandel men de märks inte i stora massan fast där finns det ju givetvis undantag, se tex artikeln om Piteå-män tar upp kampen mot våldet. Det finns män som ser avståndstagandet till kvinnomisshandel som självklart även om de själva absolut inte gör något som helst väsen av sig i det stora men i det lilla, närområdet, vänner, på jobbet osv.

Min uppfattning är att vi behöver de av oss som står där på barrikaderna och skriker, vi behöver de som knappt märks och vi behöver de som mer handgripligen markerar men ingen av sätten är sämre än dom andra. Jag tror också att skall man få mer engagemang så kan man inte såga det ena sättet framför det andra utan våra olikheter måste få mötas och först där kan vi tillsammans få till något bättre och i den tanken menar jag alla oavsett kön.

Jag vet att KA med sitt lugna och mjuka sätt får fram sitt budskap mer än jag lyckas med då jag är väldigt het på gröten i heta ämnen som tex kvinnomisshandel men bådas sätt behövs för att vi skall nå framgång. Det patriarkala beteendet är fel och måste ändras på av oss alla.

Kanske är jag ingen feminist med dessa tankar eller så är jag helt okunnig i sakfrågan och bara lägger ner energi på att debattera och inte agera i andras ögon men detta är min uppfattning och skall jag kunna göra något konkret måste jag faktiskt utgå från min verklighet, min erfarenhet och mitt kunnande för en sak är säker, jag vet mycket om ämnet kvinnomisshandel trots att jag inte arbetar med och eller utgår ifrån statistiken. Det viktigaste av allt är att se alla möjligheter och inte förringa något/någons sätt.

(Kanske står det knasigheter men jag får läsa ordentligt i morgon, måste i säng nu).

för här är det förkylt och rödnäst av bara den. Det bidde inget jobba i dag utan jag sov stora delar mitt på dagen istället. Just nu sitter jag här och är mör i baken och resten av kroppen. KA blev lite sämre i dag igen så han blev hemma från jobbet han också.
Det känns tråkigt, trist och sårigt. Saknar faktiskt pappersnäsdukar med mentol i för dom öppnade systemet så det kändes betydligt lättare att andas. Brukade andas in mentolen innan jag använde näsduken till det den är till för, tro inget annat. Jag gruvar mig lite för natten iom med min asthma men det går ju det som allt annat. Så det bästa när det gäller sårigheter, Inotyol, allas vår barnrumpesalva är perfekt även för såriga näsor på vuxna.
Har i flera dagar tänkt skriva om trösklar som känns omöjliga att klättra över och det kommer väl senare i kväll eller i morgon.
Här kommer några väldigt bra länkar för diverse små webverktyg.
-> Color palette
-> Iconico
Ha en fin fredagskväll!