Månad: april 2004

att skriva, menar jag. Dagarna går sin gilla gång ändå. Jag har känt mej lite otillfreds ett par dagar. Inte mycket att tala om egentligen men det är inte roligt att känna sej otillfreds. Det är mej själv och mina reaktioner jag känner mej missnöjd med.
Att Sofia fyllt år
har väl ingen missat som läser hustruns Tankebok, själv har jag väl inte nämnt det. Nåja, två fjuttiga bilder skickar jag upp. Ingen av bilderna jag tog blev bra. Ska se om videokameran har en bättre bild jag kan skicka upp.
Photoshopkursen fortsätter.
Hustrun tycker jag ska skicka upp någon bild därifrån åxå, och det kan jag väl.

hakar jag också på. Ursprungligen kommer den svenska varianten från Ord på en burk men jag såg den hos Arto och sedan hos Jontas

En svensk version av en internetfluga:
1. Ryck närmaste bok i din omgivning
2. Öppna sidan 23 i boken
3. Leta upp femte meningen på den sidan
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner
5. Lägg gärna till bokens titel och författaren
”Fast det ordnade sig ju till sist”, sa Phyllis.
Maktspel av Philip Rosenberg (min reselektyr t.o.r jobbet)

på barn eller unga är ett ämne som alltför sällan pratas om. Anhöriga vågar, vill eller kan inte och dom som är där har kanske samma anledning. Det är en tung händelse att prata om men jag tror på att om fler tog upp självmord som något som både går att prata om och skall pratas om skulle många självmord inte bli självmord.
Dom självmord jag menar är barn/unga där otaliga ”försök” gjorts på många olika sätt. Många självmord är olyckshändelser, en del beroende på ett långt gånget självdestruktivt beteende. En del barn/unga skriker ut sin sorg och förtvivlan med självdestruktivitet och kanske bara väntar på att bli sedda eller hörda.
Skam, önskan att inte se, orken att inte se osv eller i en del fall där man inget vetat. Någon mår dåligt välj då inte att inte förstå, inte se, inte orka se och vilka andra orsakerna än är att blunda. I dom fall där historiken talar sitt tydliga språk och där blundande anhöriga funnits med i bilden kanske en reaktion hade förändrat historiens gång men till det finns heller inga garantier.
Jag menar inte att lägga skuld på någon men tycker att vi måste sluta vara naiva, godtrogna och använda vårt verktyg ”blind, döv och stum”. Vet vi och väljer att inget göra är vi på sätt och vis delaktiga på ett abstrakt plan. Vi i det här fallet är vuxna med en närmare relation till barnen/dom unga.
Det finns vuxna anhöriga som sliter sönder sig för att hjälpa sina barn och i många fall ges inget stöd till dessa vuxna i att orka för en kamp är det. En kamp på i många fall liv och död för man ”måste” hinna före och också ”se in i” framtiden, hur nu det skall gå till.
Omsorgen om dom vi har omkring oss är A och O och kanske ett mått på vår empatiförmåga. Alla går inte att rädda men många. Mer tid, mer ork och med stöd kanske kan göra en skillnad. Det finns en bra artikelserie i Aftonbladet som började igår

väl besökare från zoot. Jag fick ju ett kvitto på läst mail och jag var ju tvungen att kika efter ipadressen från kvittot i loggern och ja, dom har kikat på bilderna på Cheeta, sent i eftermiddag. Texten till är ju inte på engelska men foton talar för sig själv ibland. Nåja jag får väl hålla mig lite till tåls och hoppas att det kommer ett mail och helst med foton.
God natt och sov gott, det tänker jag göra.

ibland och gott är det också. Termosen är tom och det är dags att få på sig lite kläder och fortsätta det jag satte igång med i går. Musik gör underverk för mig i att komma igång och alla knep är bra när latmasken sitter som en bromskloss. I ärlighetens namn tror jag inte att jag egentligen kan skylla på latmasken utan saker är bara som dom är och jag längtar tills jag är mer normal med mina normala mått mät, inte andras för då kommer jag aldrig till ett normaltillstånd.
Lite ändrade planer blir det, vi skall ut med KA´s ena brukare. En kort sväng till Jakobsberg Centrum. Just nu byter KA till sommardäck och jag bäddar sängarna och hänger tvätt, märks det?!

än så länge och jag vet iaf att mailet kommit fram och det är bra. Varför maila ett zoo i USA kanske kan undras men det är där Herman bor och där även Cheeta bott. Det jag hoppas på är en liten livshistoria om Cheeta och också Herman. Jag vill veta hur hon haft och hur gammal hon blev. Uncle Eddie som jag har fått kontakt med är gammal och jag vill inte tjata eller vara för ivrig så jag tar genvägen via zoo istället. Mera kaffe, återkommer senare.

för jag vet att jag är det redan. Från födseln, ohejdad vana sägs det ju och det stämmer på mig om inte annat. Nyss har jag skickat mail till ett väldigt speciellt zoo i Tampa Florida och jag sitter och kikar på Mailwasher i hopp om att svaret redan ligger där men så är det ju inte :(. Jag skall snart stänga ner datorn för annars sitter jag bara här och fortsätter trycka F5 trots att jag mycket väl vet att just på det mailet finns det inget svar för det är helt enkelt inte möjligt tidsmässigt.

Ledsen
blev jag också fast kanske mest arg och det trots att jag inte borde bli det alls för det finns absolut ingen mening med det. Den ena av farbröderna jag fått kontakt med från Liberiaåren träffar min pappa i dag i pappas stuga utanför Göteborg där jag aldrig varit och aldrig kommer att vara i. Jag hade gett nästan vad som helst för att få vara med och lyssna på Liberiaminnen för dom är jag del av. Det känns fånigt också och detta möte sker bara för att jag kontaktat pappa med mailadresser och eget engagemang. Tänk, inte ens ett svar blev det därifrån men farbrodern har jag kontakt med åtminstone och det är MIN kontakt. Min kropp reagerade också med ömhet och trötthet i alla leder men det går snart över.

En annan korkad sak
är att innan jag vaknade svor jag väldigt över den fan som glömt stänga av sin mobil som pep hela tiden. Jag var väldigt medveten om att den fan var jag själv i egen hög person och det gjorde mig ännu surare för jag hade gärna sovit ostört. Batterierna var slut och den sa till om det, ganska tätt mellan tillsägelserna också.

I sak finns det inget
att klaga på men jag gör visst det ändå. Jag är frisk, jag lever och än så länge har jag tak över huvudet vilket borde summera min tillvaro med god. Fast mitt i detta goda har jag ett problem, vad skall jag göra? Antingen kan jag forstätta sitta här och söka, skriva om Afrika, lägga upp bilder eller så kan jag ta min skurhink och fortsätta dammtorka i variant typ storstädning.

Jag drar på lite musik så kanske svaret ger sig självt. Ha en bra dag, jag skall ha det trots allt gnäll som inte är gnäll i sig. KA stackarn jobbar till 21:30 så om jag får ihop dagen kan jag ha mycket gjort tills han kommer hem.

Påskpuss till den som vill ha, resten av er kan blunda.