Etikett: Ghana

Coco pod, kentecloth, wooden carvings

  By

A long day and at least 1 hour still to get back to the hotel. We have been in Kumasi, the Open Air market, the Kente weaveri, the wooden carvings and also made our own pattern on kente cloth. Today we have all bought really nice things.

A long day and at least 1 hour still to get back to the hotel. We have been in Kumasi, the Open Air market, the Kente weaveri, the wooden carvings and also made our own pattern on kente cloth. Today we have all bought really nice things.

And yes, the coco stuff around the coco bean tasted just as I remembered.

Äntligen på vårt gamla barndomsställe

  By , ,

Äntligen på vårt gamla barndomsställe, Juli, Arnulf och jag sittande vid nästan exakt samma bord som för drygt 36 år sedan. Inga palmblad på parasollerna men annars likt.

Så här såg det ut då:

och så här ser det ut numera, åtminstone 2012:

Embedded Link

photo
carinawj’s photo on Instagram

Google+: View post on Google+

The beachclub, at long last

  By ,

Before, this picture is taken in 1975 or 1976, it looked like this. The people around the table are, from the left, Jeanine, Ray Chappel, Manny Sackey, Arnuld Duodu, Teresa Bredero and behind the camera, me myself and I.

This picture is taken 2012 and you can see it looks a lot different than then but it is still the beachclub only a bit different. Now you see, from the left, me, myself and I, Arnulf and Julie

The beachclub, at long last. Julie, Arnulf and I.

Ankomst till Ghana

  By , ,

Så kom vi äntligen fram efter dryga 12 timmars resa. Vi landade på Kotoka Airport strax efter 20:00 lokal tid, dvs efter 22:00 svensk tid. Dryga timmen innan vi landade började det känns mig ganska övermäktigt, stort och väldigt emotionellt. Tårarna kom och tankarna for och ja, det känndes helt enkelt overkligt.

När vi efter ett tag kom av planet var det där som jag pratat om där, hettan, lukten och känslan av hemma. Det var inte lika intensivt som jag mindes det men ändå var det där. Kakafonin inne på Kotoka Airport var defintivit där, människorna, dofterna från dom och värmen.

Vi stod, som alla andra, i kö för att komma genom passkontrollen, jag har för mig hela processen att komma igenom passkontrollen och få ut väskorna tog gott och väl över en timme och där stod då Julie Lilholm som hade landat en timme före oss och väntade tillsammans med Samuel från Blasttours och en till tjej samt chaufför som skulle ta oss till Tema.

Magiskt och mera magiskt var det att komma i nattmörkret och bara känna att man äntligen kommit hem. Munnen bara for fram och tillbaka och jag var inte ensam om det. Samuel var helt otrolig på att berätta om områden vi for förbi, lite svårt att känna igen sig i det bäcksvarta kompakta mörkret men vi for förbi där vi bodde sist (trodde jag) innan vi åkte från Ghana i 1976.

Vi var alla fulla av känslor och när vi till slut kom fram till Gracecourt Guesthouse i Community 2 var det nästan för mycket. Auntie Grace (man säger auntie av respekt för äldre) som ingen av oss någonsin träffat blev nästan omkullkastad av mig.

Auntie Grace och hennes personal hade väntat på oss och förberett middagm spaghetti och köttfärssås Ghana style.

Vi åt och så satt vi bara och insåg att vi faktiskt hade landat hemma, landet där vi faktiskt formades alla 3. Här på Gracecourt skulle vi ha varit 4 ghanabarn men Julies bror, Klause, har fått diskfel och kunde inte följa med. Nästa barndomsvän landar på lördag.

Ankomstdagen var över och vi allihopa helt slut av alla känslor, enorma och ganska överväldigade känslor.’

Publicerat söndag 15 juli. Eventuella stavfel korrigeras inomhus, svårt att se skärmen ordentligt utomhus.