Gökboets samlade uppdateringar

dygn innehållande en hel del rädslor och tankar. Viruset tog en liten ände med förskräckelse kan man väl kalla det för även om jag inte är frisk ännu. Onsdagens vansinniga smärtor i bröstet och torsdagens svälda vänster ben och hand gjorde att jag landade på KS (Karolinska Sjukhuset) akuten och efter dryga 7 timmar där lades in med diagnosen en liten hjärtinfarkt. Gissa om tankarna rasade och tårarna rann. Det var otäckt och jag blev rädd, röka fick jag inte heller. Jag hade inte kommit dit för ont i bröstet utan svullna vänsterdelar av min kropp. Sprutor i magen, alla möjliga attiraljer, mm, mm.

Dagen därpå, fredag förmiddag alltså. Efter första ronden sägs det att det behöver inte vara en infarkt utan kan vara hjärtmuskelinflammation men jag har ingen infektion i kroppen. Allting känns skumt och jag har ont i bröstet som läget är nu. Det görs ett hjärtultraljud med positiva resultat, dvs inget fel där heller, dit åkte jag i rullstol. Eftermiddagen fortsatte utan att någon närmare lösning gavs men det var nog ingen fara alls. Jag ville hem men måste vänta på att fler prov skulle tas i dag innan jag eventuellt kunde få åka hem.

Sov gott hela natten förutom toabesök och vattendrickande. Vid 07:30 sades det att jag skulle få åka hem men först när proverna var helt okej och dessa skulle tas först. Ringde och väckte Karl-Axel före 9 och sa att jag får komma hem. Stackarn var helt slut för tankarna och insikten slog ner i honom som jag vet inte vad. Vi är inte vana att vara utan varandra heller så bortsett från oron och de tankarna så är ensamheten tung. Jag hann iaf både äta frukost, få i mig lunch och först efter den togs blodproverna som var okej. Diagnosen är snuva i hjärtsäcken som man tydligen kan få av virusinfektion och det behöver inte ens medicin utan vila.

Man skall vara rädd om det man har för man vet aldrig hur länge man får ha det kvar är väl den enklaste regeln livet handlar om. En annan sak är att jag var inte ens röksugen under de dygn jag var inlagd, konstigt faktiskt men jag gjorde dumt nog som jag brukar – tog en cigg till kaffet här hemma så nu är det kört igen. Det värsta av allt var ändå att jag inte var röksugen när jag tände min giftpinne. En annan sak är vad gäller ont i bröstet och det är att hade jag inte varit inne på Thorax så hade jag definitivt åkt dit för så ont jag har i bröstet och så som det kramar fram och tillbaka hade jag bara trott en enda sak, hjärtinfarkt. Mannen har slocknat av emotionell utmatning tror jag och vilan är han väl förunnad. Jag skall vila lite till jag med. Vi läses och en sak – TACK för allt stöd, det kändes bra och jag tror att Kallemannen mådde mer än bra av det.

Nu höll jag alldeles på att glömma en viktig sak, Carina´s födelsedag – GRATTIS på födelsedagen Carina hoppas du får en fin dag.

åka och hämta min älskade hustru. Två nätter har jag sovit ensam. Det har varit konstigt och jag har inte fungerat.
Ska bara få i mej en smörgås så åker jag.

det inte att skriva så mycket. Carina ligger på Karolinska sjukhusets thoraxklinik. De kommer att behålla henne några dagar. Hon har (haft) tryck över bröstet. Jag behöver inte vara och är kanske inte heller orolig, men ändå…

men det blir bättre så småningom. Jag trodde jag var på G i går eftermiddag för jag kände mig nästan pigg men mycket går att ordna med artificiell hjälp, dvs Panodil eller annat likvärdigt. Vi är bättre så visst är det åt rätt håll men ändå. Detta är något av det dj-e jag känt på länge och jag känner verkligen för min mamma och alla andra som har fibromyalgi eller andra smärtliknande sjukdomar. Det finns en stor skillnad och det är att detta går över det gör INTE dom sjukdomarna så egentligen så är det inte ett dugg synd om mig även om det känns så 😉 Både Kallemannen och jag har bestämt att vi skall vara friska senast torsdag för vi hoppas på att eventuellt få ”leka” lots åtminstone.

Här har inte hänt mycket alls mer än det ovan så det finns inte mycket att förtälja alls. Jo, jag kan beskriva taket riktigt ordentligt om någon nu vill läsa det fast jag har ingen lust att skriva om det så det får vara. En sak iaf om Mannfred och hans hormonella läge så har vi märkt en markant skillnad och det är om Kallemannen är i närheten då vill den lille miniterroristen gärna ta ett litet (ont gör det lik förbenat faktiskt) ”kärleks” bett eller flera. Är mannen inte i närheten, alltså synlig eller ”hörlig” så gillar han faktiskt mig och han försökte mata mig åtminstone 9 gånger i går, det ni.

Idag väntas en ”Fabbe” ankomma så bistå gärna Jerry med familj med både tumhållning och hejarop.

Trots både det ena och det andra så är vissa saker tvungna att göras idag och tur är väl att Karl-Axels armar inte värker och mitt huvud inte känns som bomull för då kompenserar vi varandra och kan få det som måste göras gjort. Ni har väl läst hela semestersammanfattningen från lördagen och söndagens skriverier?

bättre. Vet inte om jag är det. Ont i käken, kanske spänner jag mej när jag sover? Får se vad jag kommer att ha ork med under dagen.

Först menade han att det kunde ta en till två veckor innan infektionen kunde gå över men ändrade sig och sa att till måndag kunde vi vara fria men fortsatt trötta. Jag vill inte. Det känns som om man ska vara sjuk och hemma ska man vara frisk. Det finns för mycket att göra och jag kan inte låta bli att åtminstone försöka.

som en sk-t, någonting som inte är värt att kallas människa. Hustrun säger att så ska jag inte känna men jag gör det ändå. Kan det vara för viruset i våra kroppar just nu, möjligt. Jag står på benen men Carina känner sig nu på morgonen sämre än igår morse. Hon har ont, Carina, ont i hela kroppen. Nära 40 graders feber igår. Kanske lite rädd åxå för när hon pratade med sin syster i telefon i helgen sa hon förvirrat någonting om att hon inte ville vara ”död när hon vaknade”?!
Vi viker alltså av från E4:an åker ”småväger”, stannar till och köper jordgubbar av ett par grabbar efter vägen, fyra liter. Vi håller utkick efter en grå Volvo 740. ”Är det han, är det han??” frågar hustrun när vi ser något grått som står vid sidan av vägen. Jodå, det är han. Ut ur bilen vecklar sig en stor man. Eja är reslig, det känns som jag når honom till bröstkorgen. ”Två meter mjukhet” är min första tanke. Det visar sig att jag har rätt, en mer mjuk ock öppen person får man aktivt leta efter, om det överhuvudtaget finns någon. Det ska vara Igge då, Igge och barnen.

ynklig och mer därtill. Farbror doktorn sa att det bara var virus (CRP 17), jag hade hellre haft bakterier för det finns penicillin mot det. Det är synd om mig, ännu mer än så faktiskt. Jag har inte känt mig så liten på många, många år. Tydligen har fler än Karl-Axel och jag fått detta. Inte snuvig, inte hostig men alla andra influensa symptom. Det är tur att Kallemannen inte blivit utslagen för annars hade inget blivit rätt här hemma men det ser ut som att han är på g att tappa orken nu. I värsta fall kan det hålla i sig upp till 14 dagar och det enda som finns att göra är febernedsättande, vätska och vila. Det måste vara för att vi vilat och blivit bortskämda och därmed sänkt garden en aning så – krasch. Vackert väder men vilken glädje har jag av det från sängen. Inte ens datorn är något jag orkar med, slökikar och så sova. Måste sitta ett tag för kroppen värker. Slutgnällt. Skit med det, tur är kanske att inga riktiga jobb finns förrän nästa vecka. Sov gott ett tag igen.

förmodar jag, att r2 klippte mej. Normalt går jag till frisören 3 gånger på två år. Senast var det således strax före jul så ni kan tänka er min ”frisyr”. Min tanke är nu den att jag ska köpa en dylig tingest varmed man kan snagga sig själv. Hustrun tycker att det är för dyrt men jag har förklarat för henne att en klippning kostar, och kör jag maskinen tre lördagar i rad så har vi på mindre än en månad sparat in vad en trimmer kostar.
Civilkurage, vad är civilkurage? Jag tycker att det är civilkurage det som Eja beskriver i sin dagbok både vad gäller chefer och grannar.
I Fredags, på Zoo, när vi hämtade fåglarna började mitt huvud kännas som bryle´pudding med svindelkänsla. Det blev värre och smittade åxå av sig till Carina. Gårdagen förflöt i dimmornas tecken och dis. Carina låg till sängs och flämtade med feber. Jag höll mej åtminstone på benen. Idag skulle vi fira min moster som fyller åttio år. Tyvärr kommer vi inte att kunna åka. Jag har tryck från nacken/halsen upp över öronen men är feberfri, tror jag. Carina känner sig något bättre och kan sitta vid datorn åtmnstone.
Resan söderöver var alltså varm. Vi kom iväg strax efter 10 på förmiddagen. Landade hos Tiina i Norrköping en eller ett par timmar (tack för kaffe och smörgås, Tiina) och fortsatte sedan basturesan.
E4an söderut med Vättern till höger. För två år sedan var vi på vad man kan kalla för bilsemester. Vi for runt på småvägar och tittade. Stannade där det såg trevligt ut och hyrde rum, där det fanns ledigt, för natten. Något som kallades Östgötaporten hade just börjat byggas. Nu är den färdigbyggd men vi svischade bara förbi. Vi svängde varken av för att åka turistvägen längs Vättern eller för att åka genom Gränna. Passerade Jönköping och Värnamo. Passerade en skylt som visade 45 kilometer kvar tills det var dags att svänga av. Messade Eja som fick lite brådis att slänga sej i bilen för att möta upp och lotsa sista biten till Den Blå Bänken.