Gökboets samlade uppdateringar

och alldeles för kort var den med tanke på allt den gav. Måste säga att värken i kroppen är värt varenda ömma led 😉 för ont gör det och det säger jag inte för att klaga. KA klarade sig bättre än mig men jag tror det har med hans cyklande till jobbet att göra, om inte annat skyller jag på det (någon dålig bortförklaring måste jag ha annat än usel kondis).
Jag fick med mig väldigt mycket och KA likaså. Jag hade inga förväntningar alls på människorna jag mötte utan var mer rädd för att inte platsa men känner att dom farhågorna kom på skam och tur var väl det.
Bilderna från lördagen
orkades inte med igår så det dröjer förhoppningsvis inte längre än till ikväll. Jag har ändrat lite på högra sidan också så att dom senaste bilderna från Gökalbumet syns där och är fullt klickbara. Movabletype är rätt så häftig bara man inte ger upp. Gökalbumets färger är inte som dom skall vara ännu men jag laborerar mellan varven så någon gång kanske jag blir nöjd.
Åter till verkligheten
dvs att jag lär ge upp datorn på ett tag för det är jobb idag.

är en person som har ledsagare, bl a. Ledsageri lyder under vård/omsorg och är extratid som brukaren får utöver sedvanlig daglig verksamhet. Jag har två Brukare, de är tilldelade 16 respektive 20 timmars ledsageri per månad och de här timmarna fördelar jag på den tid de är hemma, normalt efter 16 på vardagar, och på helgerna. Ledsageriet innebär ingen direkt vård utan är en fritidssysselsättning för brukaren.
Det var roligt att träffa Succearna
i Berzelipark. Att träffas och se ansikten gav mej ett annat perspektiv, inte bara på Succe utan också på mej själv. Timmarna gick fort och snart var det dags för paraden. Stor applåd till gaypoliserna, hivpositiva och till stolta föräldrar till bi/homosexuella barn, stor applåd till allihop/alltihop föressten.
Idag
är sista dagen för Wheels National. På skoj brukar hustrun och jag åka dit och gå runt lite. Inte för att vi är särskilt intresserad av bilarna utan mer för att det är kul att komma ut bland folk. Den här gången tog vi med en av brukarna. Vi var trötta efter allt gående under Pridefestivalen igår, solen stekte och det fanns ingen möjlighet till skugga. Detta i kombination med mycket ljud, många människor som gjorde brukaren lite orolig, även om han uppskattade utflykten, gjorde att vi for därifrån efter två timmar.
Skeppsholmsfestivalen,
avslutas i helgen. Sista gången vi var där är väl kanske fem år sedan. Då låg vi utanför på svaj. Nu för tiden är det för mycket tut och toner som jag inte förstår mej på. Tycker mer om den traditionella jazzen.

Detta till trots för att vi vaknade alldeles för sent i går morse. Tanken var att åka in med pendeln men vi hade inte stora chanser att hinna med tåget som gick vid 10 tiden så det blev bilen.

Efter en förvirrad morgon, nödinköp på Åhléns, en promenad till Berzeli Park såg vi Succéflaggan fast innan det såg vi en tjusig prideboa (i prides färger). Annica, Shw och Saffran hade kommit. Efter en liten stund kommer Arto med sambo, Bella och efter en till liten stund kommer Jerry, Åse och AG.

Vi fick ett telefonsamtal under picknicken i Berzeli Park också, från Tobbe som tyvärr inte kunde delta på plats men gjorde det via fonen istället.

Mannfred var med och han blev kär i en go tjej. Mannfreds färger matchade hennes perfekt när Mannfred sedan gick med henne i paraden. Dom var så fina tillsammans och kärleken misstänker jag var ömsesidig.

Några av oss gick med i paraden och jag säger bara en sak, mina höfter är helslut men motion fick jag och många med mig 😉 En liten reflektion kring min närvaro i paraden. En av paradens syften är lika rättigheter oavsett vilket kön man är kär i eller tycker om. För den sakens skull kände mig ändå hemma i paraden även om jag inte kunde sjunga med i ”kampsången” i gruppen vi gick med.

En särskild grupp, två egentligen, berörde mig mer än dom andra. Stolta Föräldrar med homosexuella barn. Gruppen var inte stor men den sa en hel del om vikten av ställningstagande kring frågan och engagemanget för lika rättigheter. Hivpositivas grupp är den andra. Så sorglig och grym och många av åskådarna tystnade när den delen av paraden kantade vägen. Lite av allvaret i deras situation och kunskapen om att döden lurar runt hörnet skapade nog tystnaden.

När vi kom till korsningen Hornsgatan Torkell Knutsson gata klev vi av tåget för att få vila fötterna och få i oss något drickbart för det var väldigt varmt. Där satt vi en stund för orka ta oss den sista biten till Pride Park, Tantolunden. Jag säger bara en sak, vilka köer. Vi stod i biljettkön ca en timme innan det var vår tur. Under hela den tiden var jag kissnödig och sedan var det inte bättre än att jag fick köa bra länge innan det var min tur med bajamajan.

Mannfred njöt även om han började bli väldigt trött. Vi var kvar i Pride Park till över 22:30 någon gång. Vi såg Samantha Fox och kände igen takterna från när jag var ca 15 år. Alcazar väntade vi inte på. Vi kramades hejdå och kände stor saknad redan när vi gick.

Sista delen av hemgången var evigt lång och kroppen den strejkade verkligen. Vi tog tunnelbanan från Zinkensdamm till T-Centralen för att gå dom sista långa metrarna till bilen. Mannfred sov gott redan under KA´s tröja även om han protesterade aldrig så lite innan han gav upp och sov. Lillkillen var ”tjött” så det bara stänkte om det. Vi kom hem strax före 24 med huvudvärk men ändå nöjda.

Bilder kommer när alla berörda sagt sitt. Ett stort cybertack till alla som faktiskt gjorde vår dag så underbar.

Idag skall KA jobba
med en av brukarna så det blir en vända till Wheels Nats i Barkarby även om hela jag hellre vill stanna hemma och göra absolut ingenting.

Jag undrar mycket över just vår förmåga att rubricera människor genom att sätta etiketter och sedan placera in dessa i fack. Hur kan det komma sig att vi gör så. Just nu tänker jag på evenemanget Pride och allt som skrivs och sägs run omkring. Pride i sig är en viktig sak, tidigare var det viktigt för att spräcka spärrar och öppna människans ögon.
Vi är människor och inget annat. Jag har svår för just detta med rubriceringar oavsett om det gäller kärlekspreferens, hudfärg, religiös tillhörighet eller annat. Duger det inte med att säga Kalle är sambo med Oskar. Att Kalle ursprungligen kommer från Afrika är inte alls relevant eller att säga bögiga, svarta Kalle är Sambo med vita Oskar.
Jag kan inte förstå och kommer säkert att leva i oförstånd kring varför allting måste pekas ut och göra något mer av än att vi är människor. För mig spelar det ingen roll att Kalle är från Afrika eller att han är sambo med en kille, för mig är han Kalle och (om jag har tur kanske) en vän till mig.
I sig betyder just ordet homosexuell tex inget förutom att en person mer intimt gillar en person av samma kön. Ingen frågar mig om jag är heterosexuell och inte beskriver jag mig som hetero heller. Jag är jag, varken mer eller mindre. Vad spelar det för roll, kan vi inte bara få vara vi.
Det jag egentligen undrar över är varför spelar min sexuella preferens, min hudfärg osv någon roll och varför måste jag rubriceras därefter? Får jag inte bara vara mig och ha tillhörighet med andra människor ändå?

Det är väldigt varmt, antal grader vet jag inte för här på jobbet (jo, jag tjuvsurfar men för tillfället finns inget att arbeta med) finns ingen termometer. Som tur är känns det svala inne på kontoret oerhört skönt. Det finns för tillfället bara jag här och jag skall snart äta mina fukostmackor som kära Kallemannen har gjort åt mig.
Solsken finns idag både inom och utombords.
Vi skall möta upp kära Arto med sambo senare ikväll och lotsa dom till deras destination. Förhoppningsvis håller solen i sig. När jag kikade på Aftonbladets vädersida så är det både regn och mulet här i dag men det stämmer inte och är inte ens i närheten av verkligheten.
Förhoppningsvis fortsätter solen hela helgen för det händer grejer både i morgon och på söndag som flera med oss vill ha solsken till. Vi får se hur det blir med vårt deltagande i morgon. Känner mig ff väldigt embivalent och osäker kring det hela. Jag är säkert en djäkla fåntratt som känner så här men det är så det är just nu så vi får se.
Shorts har jag på mig idag *wow*
säger jag åt mig själv. Efter incidenten i förrgår och med resultatet som blev känner jag mig fri. Jag kan ha på mig det jag vill utan att känna mig som ett objekt.
Jag tycker det där med objekt är lustigt. Jag är 40, ser inte ut som yngre, snarare tvärtom och blir uttittad. Jag är inte ens i närheten av vare sig smal eller smärt och har skrynklor, gropar och annat som hör till ”klokhet” (*asg*)
För en del skulle objektifiering kanske vara smickrande men mig gav det enbart obehag. Vi är alla olika faktiskt och får känna precis som vi vill.
Har drabbats av skrivlust
men nu tänker jag ta en cigg först så får vi se när jag återkommer. Kan bli en del två.

samtidigt är det min rättighet att inte bli kysst på halsen. Personen som gjorde det blev väldigt utskälld av min chef i går så KA åker med mig dit idag eftersom personen i fråga är där på morgonen och hjälper till med lossningen av en container med natursten. Det känns både pinsamt, obehagligt och rätt, kluven? jag? visst.
KA och jag for till
f.d. B&W, COOP alltså igår kväll för lite av varje var slut. En annan är ju lite dum sådär så jag tyckte han skulle köpa en billig solhatt om vi åker in på lördag till träffen. Tänkte på eventuellt solsting fast det finns en gammal solhatt, asful. Iaf så fanns några fina solhattar för bara 25:- KA säger att det är för dyrt så det går inte. Så tar han upp en jätteful solhatt i jeanstyg som kostar 50:- och så väljer han den. Inte för att den är fin utan för att den är just ful. Vi skrattade massor och jag försökte med argumentet att den är jätteful och dubbelt så dyr som dom andra men det hjälpte inte. KA gick glad ihågen hem med den fulaste solhatt jag sett på länge.
Dyr var det inte alls men vi skojar som vi gör kanske bäst att klargöra. Grejen är att den där fula solhatten kommer att sitta på KA´s huvud på lördag och jag kommer inte att skämmas heller utan vara delaktig i skratten för den är något att skratta åt. Fast KA är söt i den ändå för hela hans ansikte lyser upp när han gör lite kuliga saker.
Fingrar borde inte
hamna mellan dörrkarmen och dörren, särksilt inte när man sopar igen dörren – hårt. Mitt högra långfinger hamnade iaf där och det är lite synd om fingret även om resultat blev lindrigare än jag trodde igår. Det känns som en uppstoppad korv men ser bättre ut.
Virriga tankar är jag ibland åtminstone.

jag är för trött för att skriva något om det. Jobbade till åtta ikväll. Tretton timmars arbete minus frukost- och lunchrast. Elva timmar och 50 minuter upp och ned från trucken för att hämta grejer. Små och röriga beställningar gjorde att jag inte kom upp i mer än 557 orderminuter, nästan det jag ska prestera på en tiotimmars dag.
Det är länge sedan jag läste
men nu tycks jag ha kommit igång. Två böcker läste jag ut förra veckan och har nu börjat på en tredje. Länge gick jag och läste baksidorna på Arto Paasilinnas böcker. Så köpte jag en, den var en av förra veckans lästa böcker, och inte blev jag besviken. Faktum är att jag gått sta och köpt ytterligare en bok av honom.

Okey då. då sätter jag mej och skriver lite, för nöjes skull, och egentligen, vad ska jag ha en dagbok för om jag inte skriver i den?
Jag har varit trött.
I början på maj kändes det bra. Vi började få styrfart. Carina hade jobb på gång och jag likaså. Vardagens rutiner började ta över våra tankar även om ovissheten var, och fortfarande är, fruktansvärd.
Den 10 juni,
dagen efter Sofias dop, började min anställning på Coops lager. Min arbetsuppgift består i att plocka varor efter plocklistor, lägga på pall och lämna pallen för lastning på bil. Uppgiften är inte svår, inte på något vis men i början var det snurrigt. Normalt får en ny medarbetare en inkorningsperiod på en till två veckor då han/hon går med en handledare. Två och en halv dag fick jag, tur var att jag var relativt van att köra truck. Det tog ungefär två veckor innan jag slutade bekymra mej över hur det skulle gå. Det var mycket jag var osäker på.
Lagerbyggnadens totala yta motsvarar ungefär 20 fotbollsplaner. Tre avdelningar finns det. Om OK/Q8 är en egen avdelning så är det fyra. Jag tillhör avdelningen CD. CD expedierar sådana varor som folk inte köper dagligdags, till exempel rengöringsmedel, engångsbestick, tvål och schampo, kryddor och
”night special beauty cream”. För att inte tala om alla hårfärger.
Ordrarna är tidade i minuter. I lungt tempo, med toabesök och rökpaus, ska jag göra 60 orderminuter på en timme. Idag var första dagen jag lyckades. 627 orderminuter lyckades jag med.
På Coop arbetar jag 50% av en heltid. Måndag, tisdag 07.00 till 18.10. Sedan har jag resen av veckan över till ledsageriet.
Nu gör jag uppehåll tills imorgon kväll.
Då ska jag berätta lite om just ledsageriet.

säger väl allt, fast inte riktigt. Jag börjar en timme tidigare idag för det kommer en tidig kund och det behövs lite pappersarbete gjort då. Känns lite snopet för jag är bortskämd med extra tid i all ensamhet på måndag och tisdagsmorgnarna.
Det är en ”nätträff”
nu på lördag som kommer. Klockan 11 i Berzeli Park för den som vill. Mer information finns på Succé. Träffen är för den som vill komma och inte ”bara” för succémedlemmar. Jag är väldigt kluven så vi får se vad som händer och fötter. Dagarna går lite högt och ibland lågt, igår var den bara låg.
Slut helg och inget vettigt gjort
men det var skönt. Lite märkligt det där med helger. Ofta kommer vi i säng bra mycket tidigare än på vardagarna. Jag har läst böcker, lagat mat, suttit på rumpan, trixat med en annan variant av fotoalbum, sorterat räkningar och rullat cigg.
Badrummet väntar på mig även om jag känner mig motvillig, sitter hellre här.

fast samtidigt uppspelt. Jag är ledsen och saknar Henning. Henning är speciell och var speciell och han har lämnat ett oerhört stort tomrum efter sig. Usch vad det känns makabert att lämna ifrån sig honom bara för att det inte gick en enda till med kriget mellan KA och honom. Jag känner mig som en stor skit men vet att Henning har det bra i trakterna kring Flen. Jag vill träffa honom nu men undrar hur jag skulle känna när vi åker hem utan vår ”bebis”. Jag vet att han kommer att känna igen oss och reagera på det och kanske bli väldigt ledsen när vi åker hem. Henning är ”INTE BARA” en papegoja utan han känner faktiskt massor och visar även sina känslor. Henning kommunicerar även om det är jämförbart med ett litet barns sätt att kommunicera. Vi förstod varandra mer än väl, alltid.
Gisses, att sitta från ca 7 tiden
på morgonen och vara ledsen för en herreman som vi vet har det bra gör inte dagen rättvis riktigt. Solen skiner, vid 7 var det 21 grader ute på skuggsidan. Nej Wesenlund nu får du allt rycka upp dig försöker jag säga till mig själv men det är lättare sagt än gjort.
Uppspelheten är pga av ett mail
som får mig att längta väldigt till nästa fredag kring 19 tiden på kvällen och platsen är Arlanda. Vi skall hämta r2 med sambo och lotsa dom vidare. Känns underbart för det har varit ett tag sedan sist. Jag ser verkligen fram emot nästa helg. Fånigt kanske men jag känner mig som ett litet barn inför helgen som kommer. Märks det att vi är så utsvultna på möten utanför den egna sfären? Antagligen men det gör inget.
Kanske får vi en övernattningsgäst också, fröken Bella, och det ser jag framemot. Den tjejen är bara helt otrolig, det är alla i hennes familj. I nuläget tror jag inte ens att Bella vet om funderingarna och kanske vet inte ens hennes föräldrar om det men det blir dom snart varse om allt klaffar.
En saknad blir det dock inför den helgen men det tar vi igen vid annat tillfälle, eller hur Åsa?
Jag begriper faktiskt inte
att jag inte kan sova ordentligt men det begriper jag visst när jag tänker efter. Oron inför det som komma skall, händelseförloppet som vi inte kan påverka, tankarna kring eländet. Visst borde det gå vår väg men det finns ännu inga sådana garantier alls. KA vill en hel del för bla vår altan på baksidan men jag vill ingenting för vetskapen om framtiden är så oviss. Lite tro har jag men den är inte stor, jag vågar inte även om jag tycker att sannolikheten för det motsatta är liten. Det går aldrig att veta, aldrig att riktigt tro även om viljan finns där.
Nu tar jag mitt sorgsna jag
och rycker upp mig så att något annat blir gjort än att tårkanalerna blir rengjorda.
Till later!