Tiden, vart tar den vägen?

  By

När jag har haft tid ville inte ett enda cgi-script fungera och i går när vi väl kom hem dog internet så jag stängde ner och la mig istället. Detta skrev jag innan jag skulle iväg i morse och hann inte mer än det men fortsätter nu ikväll (21:06) istället. Tog en paus och skickade upp lite svammel men samtidigt kanske lite som det var då, när vi var unga eller tom små.
Lite om dagarna som bara försvann.
Jag gick på teater med Shw och i ärlighetens namn kände jag mig väldigt osäker för jag har aldrig varit på teater för Jerka kan man inte riktigt räkna som det tycker jag iaf. Det var och är en mäktig teater Bergsprängardottern som exploderade av, med och om Lo Kauppi. Klicka gärna på filmlänken till vänster under Los kort. Shws tankar om och kring teaterdaten.
Den lämnar ingen oberörd och när föreställningen väl var slut kände jag mig så sorgsen och samtidigt så fylld av att hon faktiskt fick till sitt liv för det Lo visar på scen är sant. Det berör och jag kände så för henne och tänkte många tankar kring många frågor för visst är det mycket i det som sker på scen som är verkligt, har varit verkligt för många av oss. Antingen genom föräldrar, barn, sig själv eller andra väldigt närstående. Det är olika aspekter på en simpel fråga egentligen, låt oss få vara som vi är och sätt inga etiketter för dom är ofta felaktiga.
Lo tog även upp Hassela och dess arbetssätt som är så orhört kränkande. Jag kan inte förstå att det blev folk av alla dom unga som hamnade i Hasselas omsorg eller klor beroende på vem som säger antar jag.
Los berättelse och skildring är oerhört lik boken jag läste ut förra eller förra förra veckan, Lotta Thell I skuggan av värmen Min version av boken innehåller två böcker, hennes första bok längst bak och sedan den ”riktiga” boken i början. Den är trasig och smärtar som faktiskt sanna och tunga ämnen för det mesta gör mig åtminstone.
Innan teatern fikade vi på Mosebacke Terrass där jag aldrig någonsin varit tidigare och om jag inte har helt fel är det väl där Linda Nybergs program sänds ifrån. Det var väldigt mysigt och en skön stund. Efter teatern blev det lite bråttomt då våra respektive tåg skulle gå åt olika håll.
Jo, visst höll vi på att missa andra delen i monologen men det kändes konstigt så vi stod kvar en stund och så liksom fick vi vara med om del 2 av denna underbara men svåra monolog. En viktig sak i det svåra, det var många spontana och ärliga skratt och det lyfter.
Då var lördagen avklarad och söndagen med papegojträff fortsätter jag med i morgon. God natt!

Datorlösa, regleringslösa och kanske numera tandlösa ;)

  By

Hej på er alla som har uppnått ”mogen” ålder.
Det här är för dig….
Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av
oss, som var barn på
60-talet, och 70-talet inte ha överlevt. Våra
barnsängar var målade med
blybaserad färg. Vi hade inga barnsäkra
medicinflaskor, dörrar eller skåp,
och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm. Vi drack
vatten från
trädgårdsslangen och inte ur flaskor.
Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i, men blev
aldrig överviktiga,
därför att vi alltid var ute och lekte. Vi delade
gärna en läsk med andra
och drack ur samma flaska, utan att någon rent
faktiskt dog av det.
Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla
skrotade saker, och körde i
full fart ned för backen, bara för att lite senare
komma på att vi hade
glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket
lärde vi oss att lösa
problemet. Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka
ute hela dagen, och
kom hem först när gatubelysningen blev tänd. Ingen
kunde få fatt i oss på
hela
dagen – ingen mobiltelefon.
Vi hade inget Playstation, Nintendo eller X-boxar – i
det hela taget inga
TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound,
inga mobiltelefoner,
hemdatorer eller chatrooms på internet. Vi hade
vänner! Vi gick ut och fann
dem!
Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och
ben, slog ut tänder, men
ingen blev stämd efter dessa olyckor. Det var olyckor.
Inga andra kunde få
skulden – bara vi själva. Kommer du ihåg olyckorna? Vi
slogs, blev gula och
blå och lärde oss att komma över det.
Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt
jord och gräs. Till
trots för alla varningar, så var det inte många ögon
som blev utstuckna, och
gräset växte inte inuti oss i resten av våra liv. Vi
cyklade och gick hem
till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och
blandade oss i samtalet.
Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, så
de föll igenom och
var tvungna att gå om ett år.
Denna generation har fostrat några av de mest
riskvilliga, de bästa
problemlösare och investerare någonsin. De sista 50
åren har varit en
explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko,
succéer och ansvar, och vi
lärde oss att förhålla oss till alltihop. Och du är en
av dem.
Grattis!!!
Sänd detta vidare till andra som upplevde den stora
lycka att växa upp som
barn, innan lagstiftningsmakten och andra myndigheter
reglerade våra liv
till vårat eget bästa…
Det goda livet var vårat!

Planering är rätt onödig

  By

när det liksom inte blir som det är tänkt ändå. Full med ambitioner var jag i morse och sedan försvann energin ut genom fönstret i samma tempo som vinden for ute. Ambitioner är bra, när dom blir som man har tänkt.
Med tanke på att klockan hunnit bli en del så skall jag in i duschen och göra mig klar. Frukosten är påsatt (sen som vanligt om alls) och när jag är färdigduschad blir det risgrynsgröt och kanske ett kokt ägg för KA envisas med äggen.
Det blir en sväng
med KAs ena brukare i dag och sedan drar jag mig in mot stan. Jag har blivit bjuden på teater och det skall bli spännande för det är första gången jag går på teater för en teater. Om teatern skriver jag sedan. Det blir också första gången på väldigt många år jag åker ensam på pendeltåget en sen helgkväll men jag har ju munläder så det skall väl inte bli något problem eller så är det precis det det blir.
Martins knä
är inte ett dugg bättre men han har fått i sig en tablett i går och skall få så i tre dagar till. Han trivs iaf eftersom han just nu ligger i soffan och bara har det bra. Jag misstänker att Martin tycker om att bli bortskämd när jag bär dit tallriken med kokt fisk så att han kan äta i lugn och ro i sitt halvliggande läge.
Jag såg att det är bra precis 3 år sedan förra incidenten med hans andra knä blev. Jag misstänker att käre Martin har svaga leder och fästen med tanke på denna länk jag hittade på nätet. Den beskrev hunden i sig men där är dom lika våra kära fyrfotade vänner. Vi får se hur det är på måndag om utifallatt det ändå skall övervägas vad gäller operation, det beror på våran veterinär och hennes råd.
Nej det var det där med tiden. Ha en bra dag och ta hand om dig själv på bästa sätt.

Mör.

  By

Jag känner mej som om tåget kört på och över mej. Det har dels med jutsun att göra. Två träningspass under veckan som varit utan att tränat i sommar gör att kroppen känns som den känns. Dessutom har jag rökt vilket ytterligare satt ned konditionen. Sista blosset tog jag i söndags eftermiddag, får jag säga till mitt försvar.
Gräset.
Gräset växer som mitt hår. Stripigt och glest vill säga. Frodiga maskrosblad tar sig dock mer och mer. Undrar om gräsmattan tål att trampas på än, ska kanske klippa den nu i helgen.
I övrigt
ska vi ta oss igenom förestående helg genom att gå på teater ikväll (hustrun), ta ut brukare idag (jag), ta med brukare på papegojträff imorgon (vi).

En haltande katt

  By

vid namn Martin är dagens stora sak. Det är samma skada som sist, dvs knäleden och enligt veterinären är en operation sällan lyckad vilket gör den ganska meningslös och mer smärtsam än nyttig. Sist ansågs det att Martin mådde bäst av att vara hemma i lugn och ro, bli lite ompysslad och bara vila och då tog det några veckor innan han var bra igen, helt bra tog lite längre tid än så men en sådan skada sitter där dom belastar mest. Fan säger jag för han har det både ont och jobbigt men inte ens stödbandage skall på för det stör och halkar bara ner om vi inte monterar någon form av hängslen. Allt är stängt i fänstervägen så att han inte ens försöker sig på att hoppa ut för det gjorde han i morse envisa pälsboll.

Måste i säng
nu för dagen har varit rörig. Massor att presentera i dag och webservern låg givetvis nere så det blev lätt panik för bilder var tvungna att gås igenom så dagens första timmar gick åt att skapa pdfkartor av bilderna i mapparna. Det gick men det tog tid så ända in i.

När det väl var klart så kom jag iväg till bussen men den hade gått 4 minuter före (för tidigt) så där stod jag och väntade i onödan en dryg kvart tills nästa buss kom. Väl framme på pendelstationen så var tåget inställt och nästa skulle gå en dryg 15 senare. Fy vilken bra morgon och jag undrade vad nästa grej som skulle bli av denna dag men än så länge har inget blivit värre iaf och nu är det inte läge för det heller eftersom jag skall lägga mig.

God natt!

Sommaren är kort,

  By

det mesta regnar bort *tamdam* … och här sitter jag och knatar på tangentbordet men inte helt utan skäll vill jag lova.
Kul att du skrev lite här Farbror Melker, tyckte det var trist utan dig, vi liksom bidde inte dom 3 amigosarna då. På söndag då minsann skall vi åka och päronen säger att det går visst bra att träffas fast det regnar men inte vet jag. Vet du, din mamma eller någon annan något om det kanske?
Sedan har jag faktiskt gett päronen lite hicka och det gäller balkongen. Är balkongdörren öppen och pappa skall till jobbet så vet jag precis hur man skall göra – tjut och flax och så ut. Nu stänger päronen dörren nästan helt och pappa får inte gå till jobbet innan det är kollat och dubbelkollat.
Då när det hände kom mamma springande och nästan skrek fast jag satt så fint på den lilla trädgrejen pappa fixat åt Henke och mig för några år sedan. Jag satt och ropade på pappa men det hörde inte han.
En ganska skojig sak gjorde jag som inte mamma märkte. Hon och jag var i badrummet och duschade. När hon var klar så borstade hon tänderna och lite kladd under armarna men iaf så var tänderna klara, mamma böjde sig ner och vi gick ut (jag satt på hennes huvud som vanligt). Det roliga var att mamma inte märkte att jag faktiskt tog hennes tandborste förrän den halkade ner i hennes ansikte. Hon tyckte att jag bet välidgt intensivt på klorna men det var det ända. Jag gillar borstar fast inte alls som Henke gör.
Nu måste jag sova för länge sedan egentligen så god natt och massor av vissel och tjut till alla päron, gojor och då särskilt till Herr Bert, Farbror Melker, Sessy och så Henke såklart.