Kategori: Okategoriserade

tänker jag och går på som fan har betalt mig åtminstone i tanken.
En glad sak
jag bara måste skriva (det händer roliga saker också) är att fröken skall hoppa in som sjukvikarie på ett dagis i morgon och DET är värt massor. Jo och jobbet hon sökte i tisdags när himlen rämnade fick hon fast det skall inte börja förrän i slutet på oktober. Tänk en början som kan leda till vad som helst och framåt är givet.
A-kassan
undrar jag om det är skottpengar på eller så för den ena vet inte vad som gäller och utgår ifrån en sak och den andra säger en sak och vet med sig att så är det och där står jag och ingenting gäller av det som är sagt och luren fick jag slängd i örat också för KA råkade skratta och det hördes och klick sa det i mitt öra utan att jag fick klart besked. Det djävliga är att jag MÅSTE ha ett besked till myndigheten i morgon.
Morgondagen blir spännande på mer än ett plan och arg är jag ff. Tur att jag inte liksom bara lade mig ner och dog för så kändes det i tisdags fast min ilska över hanterandet av allt har lyft mig mycket.
Nej, nu skall KA och jag äta ”middag” stekta ägg och mackor för annat blir det inte. Jag tänker som så att tur att vi inte börjat måla i hallen för det ökar värdet. Kanske får en vägg ett hål eller annat snart istället eller så får vi se vad vi skall hitta på för något som kan göra saker bra för oss för NU är det bara oss som gäller. Alla år av rena och vita pengar och slit för ingenting mer än erfarenheten känns som att fan ta det mesta just nu.
Förresten så sken solen idag men det hjälpte in mungiporna särskilt mycket men kanske lite för visst skrattar jag åt mig själv en aning och även KA har blivit lite arg för det är vad vi behöver just nu andra känslor vore katastrofala i dagsläget.

kan mellan varven gå hand i hand. I förrgår kom posten som vanligt men där fanns ett kuvert från en känd avsändare men med konstigt innehåll. Innehållet gav katastrofvarning och känsla samt ett stort frågetecken. Vi hade en uppgörelse och den skulle gälla så länge vi skötte oss. Vi har gjort det så långt och trots det kommer det sådan post.
Jag var iväg med fröken och mig själv till AF bland annat och sedan skulle jag moralstödja vid en anställningsintervju på eftermiddagen. KA var solo hemma när posten kom och satte genast i gång att ringa och fråga vad ända in i. Bostaden ligger i riskzonen trots att den enligt mäklare inte har dom värdena som HSBkontoret har gett till myndigheten så den riskerar nu att ryka ändå.
Värderingsbevis faxades samt protester å det starkaste. Det otäcka var att tillsammans med alla dessa papper låg månadens avisering som vi kommit överens om i juli. Tror dom att om säger om bostaden skulle ryka att vi skulle betala ett endaste korvöre. Inte en chans gosse då blir vi genast medellösa å det snaraste även om det inte riktigt fungerar så. Inte leva på luft varje månad och dessutom inte ha tak över huvudet, inte en chans.
Bostaden har inte det värdet utan det ligger där det värderades förra året, en bra bit under standard. Bostaden är så sliten så det skulle kosta en hel del pengar att bara få den i standardskick. Många, många år utan pengar och utan rust och dessutom en kär gök vid namn Henning som köksdestruktör gör sitt till tillsammans med en nervös kisse osv, osv.
I morgon får vi besked – igen. Frågan är då kommer detta att ske varje år om vi nu får behålla bostaden denna gång. Vi betalar ner lånet varje månad och då ökar så att säga övervärdet varje månad. Betyder det att vi kommer att måsta leva med denna rädsla hela tiden? Är det vad som gäller undrar vi båda hur länge vi kommer att orka. Det går nämligen inte att leva som vi gjort under mycket längre tid för vi försvinner sakta men säkert av all oro och all ångest. Vi som trodde att nu kanske vi kunde börja kravla oss upp ur den dal av vanmakt som känns som en smärre evighet.
Det är inte meningen att det skall gå bra för somliga så vi får se vad som händer och fötter. Ingen kan säga att vi inte gjort vad vi kunnat, det är då ett som är säkert för vi har nog fan gjort allt vi kunnat och lite till.

Är små underverk på alla sätt och vis. De tär en ynnest att få upptäcka dom små igen för visst har man glömt hur det var en gång. Tänk vilken lycka att få låna och sedan lämna tillbaks när dom blivit lite större. Tänk vilken ynnest att få vara den som skämmer bort dom och oftast får dom gyllene tillfällena med barnen. Välkommen till världen Zack säger jag och tänker lyckliga mommo och moffa och jag gissar att deras förlossningsarbete nästan vara svårare än för mor och far vid tillfället för en dryg vecka sedan.
Ja, visst tänker jag på Sofia som vi fick den äran att barnvakta hela dagen i går. En underbar liten fröken, så stilsam men ändå så nyfiken på ett (än så länge) modest sätt. Morfar undrade vart sjutton haklappen tagit vägen och Sofia hämtade den direkt fast morfar menade en annan men rätt skall vara rätt och haklapp var det.
Det är underbart att faktiskt få låna och Sofia gjorde vår dag trots att vi var så trötta så det fanns inte. Måste vara åldern när man inte ens orkar vara ute sent trots det ringa i alkohohol (1 glas vin och en fördrink).

blev det igår. Sent för ovana människor som vi men så mysigt. God mat, gott umgänge och gott prat blev det. Glada och belåtna var både KA och jag när vi precis missade näst sista pendeltåget och vinkade av våra värdar. Vårt tåg hem gick 00:40 och vi landade hemma ca 01:30.
Sällskapet var det bästa men en vistelse på restaurangen Restaurangen är att rekommendera för den som vill ha det lite annorlunda. Annorlunda meny med lite kryssa här och kryssa där och allt i små men naggande goda portioner. Rätterna var som små aptitretare eller förrätter i storlek och väntan på ”huvudrätten” kändes för somliga nästan lite komisk. Vana med en normalstor huvudrätt ställde väl till det lite grann för visst är vi alla vanemänniskor.
Tiden den bara försvann och ingen av oss hade trott att det skulle bli så sent som det blev. En härlig och underbar kväll som gav mersmak. Tack för kvällen, sällskapet och maten S och J.
Upp tidigt
i förhållande till den tidiga/sena natten/morgonen för att vara lite redo att ta emot fröken Sofia som skall förära oss med besök hela dagen. Man kunde tro att jag drabbats av både baksmälla och för stort intyg av dryck men så är inte fallet, trots det känner jag av både skallebank och konstigt i magen. Jag är för gammal för sena vanor eller kanske är det för ovan, valet är ditt.
Nu är lillfröken
här och lådan med kökstillbehören är redan rensad från roligare saker. Korgen med plats för några har fyllts och tömts i omgångar mellan kök och sovrum. Mannfred har tyvärr hamnat i buren för det är inte så lyckat med en stridspittig caique i Sofias närhet.
Förresten så kan lycka vara en kub, Rubiks kub och kanske är det pg.a färgerna som är blandade eller så formen. Vad vet vi vilka tankar som far runt i en liten fröken på 1,5 års huvud. Vi ler och är glada åt frökens underbara leende. Tur att man får låna ibland för visst är det en ynnest med dom små. Ganska skönt att kunna säga tack för lånet med en god känsla inombords.
Sofia väntar på att vi skall pallra oss iväg en sväng så det är väl dags att göra det.
Ha en bra dag från ett regnigt och mulet Kungsängen men från en glad och upplivad mig.

Och DET passar mig bra. Hade säkrat upp mig med både livrem, hängslen och flytväst och inget av det har jag behövt. Vartenda program fungerar utan att jag ens behövt ominstallera ett endaste dugg och det inkluderar både NIS, System Mechanic och Ad-Aware. Kors i taket. Jag var nämligen beredd på en omformatering efter mitt försök att uppdatera med Windows SP2 men där blåste vi kråkorna. Det var väl mest jag som var kråka i det här fallet men det är inte fel att blåsa mig själv heller för så lite trodde jag på att det skulle gå.
I morgon är planerna middag ute med S och J och vi håller tummarna att KA´s konstiga kräkkänslor och konstiga mage är borta i morgon. Vi har satsat på att det är tröttheten som tagit ut sin rätt men det känns onekligen osäkert. Natten är lång eller kort, allt beror väl hur man ser det.
God natt!

värd att följa och om inte annat så av respekt för familjen.
Familjen Waites vädjan:
”Vi, James familj, vädjar till
de grupper som har planerat manifestationer med anledning av vårt barns tragiska bortgång att inte genomföra dessa.
Var vänlig att respektera denna vädjan”.
Familjen Waite
Artikeln finns att läsa på Expressen
Jag har sett på en del sidor att Salemfonden arrangerar en manifestation. Fonden är sprunget ur mordet på en ung kille i Salem och anses som rasistrelaterad. Personligen kräks jag nästan av att saker och ting tas ur sina sammanhang för att passa in i syften, orsak och verkan. Det sker ju inte bara i rasistrelaterade brott men där märks det väl utåt.
Unga är ofta sökare i att hitta sin plats i tillvaron och tycke och smak kan variera ganska kraftigt från den ena stunden till den andra. Ett dödsfall är ett dödsfall oavsett. Tänk om manifestationer kunde handla om att mota/stoppa/hejda eller annat kring meningslösa våldsbrott vore det en sak men en manifestation med enda syfte att öka på olikheter, osäkerhet och liknande kräks jag på.
Allt går att passa till dom egna syftena och särskilt vid en medialt uppmärksammad händelse. Det är tragiskt att familjen och dom närmaste inte får sörja ifred utan att det som skedde skall bli ännu ett led i högerextremistiskt rävspel.
Min spontana känsla när jag hörde talas om manifestationerna som skulle äga rum i Sollentuna var att jag minsann skulle visa min åsikt och ta ställning mot extremism/rasism och (som jag ser det) gå i de godas manifestation. Nu inser jag att det är vansinnigt med tanke på vad som gjorts utav dödsfallet och jag kommer inte att delta i någon manifestation. Jag kommer att hörsamma familjen och tände ett ljust i morgon i stället.
Kanske är det viktigaste att tänka efter före för efteråt är det absolut för sent och även om jag närmar mig 42 så inte är jag klok alla gånger utan agerar spontant även om det i detta falla aldrig blev mer än en tanke.

regnet kommer och går varvat med solsken och löven har verkligen fått höstens färger. Kylan har kommit men inte så att det är dags för täckjacka och vantar men väl en tjock skön tröja, kanske aningen mindre lätta sommarskor och så – det optimala – en kväll framför en öppen spis (tänk om jag hade en sådan). Små stearinljus, myspys och lugn och ro är en lisa för själen.
Vi har väl inte riktigt kommit dit ännu att ron är där. Jag får ff inte ihop det jag känner att jag både borde och vill. Jag vill kanske inte tillräckligt mycket eller så är det bara så just nu. KA sover oroligt, jag också, vi äter dåligt, slarvar med det mesta och har väl tillfälligt hamnat i en ganska tung svacka.
Tänk vilken evighetstid det tar att landa igen men kanske kan det bero på att vägen hittills varit så oerhört lång och händelserik på jobbiga saker.
Solen kikar fram och kaffet väntar på att bli uppdrucket så jag återkommer.

önskar vi både mor och far, moster, morbror, mormor och morfar till det lilla underverket som verkligen lät vänta på sig.

ibland, likväl som den kan vara väldigt lång. Kom på det igår när vi var på besök hos Sofia med föräldrar. Vi kom in på relationer med anhöriga. Jag kom inte på att det där om kort eller lång tid utan att det faktiskt på dagen är den sista gången jag skrattade och log med Helge (min pappa) och i morgon är det sista gången jag såg honom överhuvudtaget.
I dag för 5 år sedan var vi i Köpenhamn på bröllop mellan Helge och hans fru och senare under dagen åkte vi med båten tillbaka till Oslo och landade någon gång mitt på dagen i morgon för 5 år sedan. Därefter spårade det mesta ur och allt var som förr, då när jag var liten och rädd. Jag blev inte rädd denna gång men allt från förr kom igen, precis allt. Då valde jag att gå och jag gick med orden ”hör av dig när du kan respektera mig för mig och låta mig vara mig”.
Tänk, egentligen har det varit det jag strävat efter i alla år med relationen till Helge och från åren då jag var 28 och slutade vara rädd till incidenten för 5 år sedan så trodde jag att det liksom hade blivit så men fel hade jag.
En sak som är viktig i relationer med andra är att oavsett olikheter, åsiktsskillnader, preferenser i tycke och smak osv är respekten det som styr fortsättningen. Har man ingen respekt för andra utan bara lever i sin egen sfär och med sitt eget val som nr 1 i alla lägen kan man aldrig, i mina ögon, bli en värdig person i möten med andra och då pratar jag inte religion för jag är inte religiös.
Jag kan tycka någon har knäppa åsikter i en fråga men samtidigt kan jag tycka om just den ”knäppa” personen för den har andra kvalitéer och det är där den springande punkten är i mänskliga relationer. Det finns INGEN som alltid gör bra saker, alltid är rätt, alltid beter sig rätt osv i andras ögon. Tack och lov säger jag som trivs med olikheter för för mig berikar olikheter och dom får mig att växa. För mig är det viktiga inte att man tycker samma saker utan att man har någon form av utbyte i interaktionen mellan varandra.
Jag sörjer inte Helge idag, det gjorde jag i ett helt år efter händelsen för 5 år sedan. Jag har sörjt färdigt för det jag trodde var en ”riktig” pappa var bara samma skit som alltid förr. Det var en tung period och med allt annat som var runt omkring tog säkert läkeprocessen lite extra tid på sig men den kom och haltade lite på slutet. Visst kan jag känna ilska trots allt men det är inte riktigt samma sak.
Jag vet att mamma och min syster varit oroliga hur jag skulle klara det om och när Helge dog och vi ff inte hade kontakt. Dom har diskuterat detta ganska mycket. I dag vet jag att jag kommer att vara ledsen men inte över det jag aldrig fick för DET har jag redan kommit förbi mentalt. Jag vet också att jag inte kommer att bevissta begravningen om det skulle bli aktuellt om vi ff inte har kontakt. Det kan tyckas makabert men för mig har alla sådana saker varit viktiga för att jag liksom skall komma på plats och bli hel själv för om Helge dör före mig, vilket är mer sannolikt både pga av ålder och hjärtfel, så står jag kvar där och utan att ha ”städat” skulle jag säkert förlorat inombords då.
För mig är min slutsats ganska klar oavsett vilken relationen det gäller, sambo, partner, förälder, syskon, vänner osv, ömsesidigheten annars är det faktiskt bara att gå. Innan man kommer dithän kan det ta tid men till slut är det dags att gå och på något sätt bli mentalt fri. Det kan vara redan brutna relationer som man håller kvar och förhoppningsvis kommer man till slut överens med sig själv om att släpp och fortsätt. Visst gör det ont när insikten kommer men när den kommit så går läkeproccessen nästan automatiskt om man verkligen släpper.
Solen kikar fram och det känns bra. Livet är och går framåt. Ha en fin fredag, jag skall assistera från 17 tiden för LDAs firande i morgon på Brygghuset.

är vackert och området runt omkring. Vi var bl.a i Gysinge och fikade i solskenet vid en av alla delar av Dalaälven. Varmt välkomna kände vi oss och det var oerhört värdefullt.
Mail och annat återkommer jag med efter papegojträffen(senare ikväll) som är idag mellan 12 och 15. Alla kan komma, både med och utan goja, tänker på er som bor i närheten och sas bara kan dra iväg mot Sjöhistoriska, kom risken finns att det faktiskt blir trevligt.
Vi tar med oss kaffe och tilltugg för efteråt skall vi äta på IKEA med KA´s ena brukare fast vi lämnar Mannfred hemma först.
Vädret går inte att säga annat än UNDERBART och värmande, både inom och utoombords.