till en mer arbetsmässig dag och sent blev det och alldeles för lång för min ork och energi men dagen gick. KA ”räddade” mig vid stationen så att jag kom hem lite snabbare och så fixade han mat och innan det hade han dammsugit och skurat golven så det både luktade gott och kändes gott under fötterna när jag landade.
En kortis framför datorn och så snabbt framför tvn och andra delen i serien om mäns misshandel mot kvinnor. Många har ju läst både Gömda och Asyl och alltför många har egna erfarenheter. Jag tänkte på det Anna sa som var extra jobbigt och insikten om att hon faktiskt var en misshandlad kvinna för det hade hon inte sett sig som tidigare. Det gjorde inte mamma heller utan mer förtryckt/nedtryckt då och idag har hon ff svårt att ta ordet misshandlad i sin mun om sig själv.
Gårdagens Karlavagnen var bra av det jag kunde höra eftersom jag inte satt vid datorn med radion på under tiden jag väntade. Efteråt for det runt och runt vad jag borde ha sagt om det och det och det osv men då var det för sent.
Varför jag skickade mail så sent var för att jag först inte tänkte säga något alls för jag fick hispan och så precis innan programmet skulle börja tänkte jag att jo jag mailar så får vi se om någon hann med, kunde, hade lust osv. Alla sitter ju inte framför datorerna hela tiden och som pricken över i:et hade Surftown strul med mailservrarna men om det blev i morse eller i går kväll vet jag inte riktigt. Familjen som lystnade och det inkluderar ju självklart KA tyckte att det gick bra fast jag själv tyckte som sagt att det saknades konkretiseringar men tiden var kort.
Reaktioner hade kommit på att ingen av grannarna reagerade när jag sprang ute i trosor, gummistövlar och ett täcke runt mig och skrek på hjälp. Samtidigt skedde det glaskross i porten för att x:et skulle kunna rusa efter mig, rop och åter rop. Dagen efter hade jag sociala på besök som undrade vad jag häll på med för grannarna hade klagat på livet. Tänk så flata en del är, inte ringa polisen men klaga det kunde de. Jag hade nästan glömt bort känslan den gången men nu minns jag rädslan, vanmakten och efteråt skammen, den stora skammen och att soc dök upp dessutom och rädslan för vad soc kunde tänkas göra för hjälpa gjorde dom ju inte. Den incidenten var bara en av ett antal men en viktig sak att berätta då det saknas mer engagemang när saker inte är som dom borde vara.
Tack och lov för KA som orkade med mig då i början och kanske idag också men han säger att jag är ganska okej idag och jag tänker detsamma om honom fast egentligen är vi ganska nöttiga båda två men vi trivs som dom nötter vi faktiskt är 🙂
En heldag i morgon också så god natt och sov gott.
