Afrika
och hennes första dag i familjen. Min bebis och för evigt är jag en chimpansoman om det nu finns ett sådant ord. Denna underbara lilla krabat ställde till mycket vad gäller både bus och känslor. I dag vet jag att hon haft ett bra liv i Tampa Florida, USA tillsammans med Herman.
Mannen med henne är min pappa, åren är 1964-65 något. Helge Wesenlund.
Vilka underbara invidivider schimpanser är. Dom är som oss fast pratar inte och är också väldigt håriga. Dom vill kramas, blir arga, gråter, surar och hittar även på en hel del bus.
Mamma (Eva Wesenlund) är det som håller i Cheeta och Herman.
Året var mellan 1964 och 1965 när Cheeta blev en av oss. Du kan läsa lite mer om Cheeta på min Afrikasida
Vilka underbara invidivider schimpanser är. Dom är som oss fast pratar inte och är också väldigt håriga. Dom vill kramas, blir arga, gråter, surar och hittar även på en hel del bus.
Mamma (Eva Wesenlund) är det som håller i Cheeta och Herman.
Året var mellan 1964 och 1965 när Cheeta blev en av oss. Du kan läsa lite mer om Cheeta på min Afrikasida om
Det var och är en stor och viktig sak i mitt liv och jag påverkas varje dag av denna underbara flicka. Denna bild visar min mamma och Cheeta och Herman (klicka på bilden så kommer du till fotosidan och ser en större bild)
Cheeta och Herman, bästa vänner och Cheeta blev kvar med uncle Ed och hans familj när vi flyttade till Ghana
Cheeta var en liten dvärgschimpans från Liberia som fick namnet Cheeta som betyder hon på basa (ett av språken i Liberia). Cheeta kom till oss en dag, 3 månader gammal. Pappa kom bärande på en hårig liten tjej på min 2:a eller 3:e årsdag som en s.k. födelsedags present (allt för att legitimera det inför mamma antar jag). Historien om hur Cheeta kom i pappas väg kan jag inte så den får står oskriven än så länge. Det var en underbar liten schimpansfröken som var lika rädd för mamma som mamma var för henne. Stackars tjej säger jag bara och framförallt stackars mamma. Första dagarna var en ren pärs för den stora frågan var hur sköter man om en schimpans? Cheeta var väldigt liten och behövde fortfarande äta babymat för schimpanser och mammas enda råd var babyersättning. Blöjor blev en väsentlig sak för Cheeta for runt och bajsade i sprutlackerande form, överallt dessutom. Det lilla livet blev min bästa kompis och också min bebis.
Efter dom första inkörningsdagarna blev vi alla goda vänner och Cheeta lärde sig livet hemma hos familjen Wesenlund. Cheeta var med på kalas och satt vid bordet som oss andra, shopping och härjade precis som oss, promenader i barnvagn (jag fick en dockvagn och en docka med fina gröna stickade kläder och alt detta fick Cheeta ha som finkläder). Det måste ha varit en liten syn för gudarna när mamma kom med mina syskon i en vagn och jag hade min vagn med Cheeta i grönklädd och fin.
Det bästa Cheeta visste var kaviarsmörgås och nyponsoppa i nappflaska och så den enda skurtrasan mamma ägde som snuttefilt. Cheeta var som en av oss barn med samma rättigheter och också skyldigheter. Dessa skyldigheter bekom henne inte särskilt mycket för hon gjorde mer eller mindre som hon hade lust att göra ändå 🙂 Cheeta hade en bror som hette Herman och dom älskade att leka med varandra likväl som dom lekte med oss. Det finns super 8 filmer (pappa har en gång lovat att föra över dessa på video men hur det blir med den saken är ett frågetecken) när vi leker i sandlådan och Cheeta gör precis som oss barn. Hon var också en fena på att köra skrindan vi ofta satt i. Det lilla livet var otroligt stark.
Det fanns ett stort bråk mellan mamma och Cheeta nästan varje dag och det var våra rosenbuskar som aldrig fick behålla några knoppar. Cheeta åt dessa så fort dom dök upp så det enda som var av rosenbuskarna var just buskigt. Cheeta hade också en bur som fanns på tomten vid sandlådan men den var hon aldrig i men jag befann mig ofta i den och trivdes bra där enligt mina föräldrar. Schimpanser skall också bada och det skulle även Cheeta göra mellan varven och hon var nog värre i badet än vad vi barn lyckades med någon gång. Mamma lärde sig ganska snart det och sedan fick Cheeta bada ute i en tvättho. Det var enda sättet att rädda badrummet.
Min lillasyster, Ylva, var väldigt busig och full i fan och något av det bästa Ylva visste var att vika ihop vattenslangen när det skulle vattnas så att någon (en gång var det arga farfar) skulle kolla vad som var fel. Så när hon såg att någon gick fram och kikade så släppte hon upp vattenslangen. Cheeta lärde sig också detta underbar nöje och det var många underbara incidenter som hände med denna vattenslang. Schimpanser är precis som håriga små barn och det är så otroligt hur lika oss dom är eller kanske är det så att vi är lika dom.
Åren gick och när jag var ca 6,5 år skulle vi flytta till ett annat land i Afrika, Ghana, och dit fick inte Cheeta följa med. Jag minns inte hur jag kände det då men jag kan föreställa mig en otrolig sorg eftersom jag i dag när jag ser program med schimpanser i sörjer och längtar efter att få kramas och kommunicera. Jag kikar på korten från tiden med Cheeta och känner saknad. Hon sitter för alltid i mitt hjärta och är en stor del av mitt liv än idag. Var hon finns idag vet jag inte. Enligt vad som sades då skulle Cheeta och hennes bror Herman få följa med Hermans familj hem till USA och där eventuellt placeras i en zoo men om det vet jag inget, jag tänker däremot och är tom arg ibland för fria djur skall inte sitta i bur.
Det är också fel att ta fria vilda djur och placera dom i familjer för dom behöver sin flock där ute i världen. Det finns en väldigt bra ”Wildlife” resort, Chimpfunshi för utsatta schimpanser. Det finns även många andra som jobbar aktivt för att skydda dessa underbara varelser. En av dessa sidor har en bra länksamling som det går att hitta många fina sidor och räddningsprojekt. På denna sida går pengar till bevarandet av schimpanser. Du kan bidra genom att skicka vykort eller annat.
”..dödskallar, puder, benknotor och en massa mumbo jumbo var det första vi möttes av när vi kom in till häxans hus. Häxan satt där omgiven av hennes lärjungar. Det var otäckt och vi barn var rädda, så rädda…
”Från Sverige till Afrika När jag var 1/2 år gammal flyttade min familj från Sverige (Kiruna) till Liberia. Under mina ca 14 år i Afrika hann jag vara med om mycket, bland annat cermonin då min pappa blev äreshövding och det är den händelsen jag ska berätta om nu.
Äreshövding och Queenmother Mina föräldrar var väldigt enkla i sitt sätt mot andra och pappa var en otrolig diplomat och väldigt finkänslig utanför hemmet. Han var väldigt uppskattad av alla sorters människor för han bemötte alla lika vänligt och diplomatiskt. På den tiden så var chefschauffören, Nana Opare, hövding i en by som heter Larteh. Pappa och en annan norrman, dåvarande VD´n för Ghacem, Thor, blev tillfrågade om de kunde tänka sig att bli äreshövdingar i Larteh. Detta hade tagits upp i byns stamråd och byinvånarna ville ära pappa och Thor på detta vis. Båda herrarna tackade ja och då skulle även fruarna äras som Queenmother (en titel, dess svenska översättning kan jag inte).
Förberedelserna Det var en stor grej hela denna ceremoni. I samma veva skulle även deras huvudväg döpas till en britts ära, Bert Boyles (han är död idag) som också arbetade på Ghacem. Tidigt den morgonen kom vi iväg, byn låg långt bort. Vi kom fram och där var det häxor, dödskallar, högtidsdräkter osv. osv. Hela processen skulle ta sin runda tid. Vi skulle först träffa häxan och hennes undersåtar och där genomgå något. Det var ganska otäckt hela grejen, för häxorna var vitpudrade i ansiktet och rabblade en massa som var mumbo jumbo för en oinvigd. Efter den processen så var det dags för omklädning och pudring av de två väldigt vita männen (de var så vita mot alla dessa mörka afrikaner, särskilt som ingen av de gillade att vistas i solen och inte utan skjortor). Pappa slapp bli pudrad, han var vit nog ändå. De kläddes med sina kente cloth (ett vackert och oerhört färggrant handvävt tyg som sytts ihop i små rutor, alla i olika mönster (ni har säkert sett sådana på tv) men med mycket guld, gult, grönt, blått och rött. När papporna var färdiga var det mammornas (även Thors fru, Britt) tur, de skulle ha huvudbonad i form av en turbanliknande sak hopsatt i samma tyg samt en form av klänning hoplindad av ett enda stycke kenthecloth. Det var en pärs för damerna att få till denna särskilda vikning av det som skulle se ut som en klänning med hatt. 
Offergåvor och gudarnas välsignelse Äntligen kunde ceremonin börja. Det var någon prästliknande medicinman som rabblade till gudarna, det hälldes ut akpeteschie (uttalas det som, stavningen garanterar jag inte), d.v.s. ren hembränd sprit för att glädja gudarna. Det offrades även en levande get, vilket var väldigt otäckt. Till slut hade pappa blivit Nana Kwabena 3. Thors hövdinganamn minns jag inte, men det började på Nana iaf. Med hövdingatiteln kom också ett ansvar, en av sakerna för pappa var ett livslångt ansvar att förse Larteh med byggmaterial. Om det enbart gällde cement eller annat vet jag ej för med pappa har jag inte längre någon kontakt och det är han som kan svaret. 
Efter att hela ceremonin var klar så var det fest med mat, lokala ”highlife” (en afrikansk musikstil) band och all möjlig allsköns uppvisningar med dans och sång. På vägen från Nana Opares hus till stället där maten fanns så var det en lång, lång procession som gick och alla tjoade, sjöng och rusade runt sinsemellan i processionen. W. Boyles road blev döpt under vägen dit. Vi barn var bara åskådare och fattade inte mycket, det hela var skrämmande. Pappa och Thor bars ömsom i stolliknande saker och gick ömsom med en hel drös Lartehhäxor/medicinmän som viftade med olika symboliska saker för lycka och hälsa och samtidigt skyddade de mot solen med stora parasoller.
Äldsta sonen är också viktig Någon tid senare skulle en liten ceremoni ges för hövdingarnas söner/äldsta barn. Vanligtvis är det enbart pojkar som får den äran fast jag blev hövdingason och fick en fin handgjord klackring i guld med mina initialer på. Initialerna var visserligen både lite fel och lite upp och ner men det gjorde inget. Jag är alltså officiellt en hövdingason, åtminstone i en by som heter Larteh i Ghana. Vad spelar det för roll? Ingen alls mer än som lite kuriosa. Jag är också stolt för det är där jag har mina rötter, långt långt borta i ett annat land.
”..dödskallar, puder, benknotor och en massa mumbo jumbo var det första vi möttes av när vi kom in till häxans hus. Häxan satt där omgiven av hennes lärjungar. Det var otäckt och vi barn var rädda, så rädda…
”Från Sverige till Afrika När jag var 1/2 år gammal flyttade min familj från Sverige (Kiruna) till Liberia. Under mina ca 14 år i Afrika hann jag vara med om mycket, bland annat cermonin då min pappa blev äreshövding och det är den händelsen jag ska berätta om nu.
Äreshövding och Queenmother Mina föräldrar var väldigt enkla i sitt sätt mot andra och pappa var en otrolig diplomat och väldigt finkänslig utanför hemmet. Han var väldigt uppskattad av alla sorters människor för han bemötte alla lika vänligt och diplomatiskt. På den tiden så var chefschauffören, Nana Opare, hövding i en by som heter Larteh. Pappa och en annan norrman, dåvarande VD´n för Ghacem, Thor, blev tillfrågade om de kunde tänka sig att bli äreshövdingar i Larteh. Detta hade tagits upp i byns stamråd och byinvånarna ville ära pappa och Thor på detta vis. Båda herrarna tackade ja och då skulle även fruarna äras som Queenmother (en titel, dess svenska översättning kan jag inte).
Förberedelserna Det var en stor grej hela denna ceremoni. I samma veva skulle även deras huvudväg döpas till en britts ära, Bert Boyles (han är död idag) som också arbetade på Ghacem. Tidigt den morgonen kom vi iväg, byn låg långt bort. Vi kom fram och där var det häxor, dödskallar, högtidsdräkter osv. osv. Hela processen skulle ta sin runda tid. Vi skulle först träffa häxan och hennes undersåtar och där genomgå något. Det var ganska otäckt hela grejen, för häxorna var vitpudrade i ansiktet och rabblade en massa som var mumbo jumbo för en oinvigd. Efter den processen så var det dags för omklädning och pudring av de två väldigt vita männen (de var så vita mot alla dessa mörka afrikaner, särskilt som ingen av de gillade att vistas i solen och inte utan skjortor). Pappa slapp bli pudrad, han var vit nog ändå. De kläddes med sina kente cloth (ett vackert och oerhört färggrant handvävt tyg som sytts ihop i små rutor, alla i olika mönster (ni har säkert sett sådana på tv) men med mycket guld, gult, grönt, blått och rött. När papporna var färdiga var det mammornas (även Thors fru, Britt) tur, de skulle ha huvudbonad i form av en turbanliknande sak hopsatt i samma tyg samt en form av klänning hoplindad av ett enda stycke kenthecloth. Det var en pärs för damerna att få till denna särskilda vikning av det som skulle se ut som en klänning med hatt.
Offergåvor och gudarnas välsignelse Äntligen kunde ceremonin börja. Det var någon prästliknande medicinman som rabblade till gudarna, det hälldes ut akpeteschie (uttalas det som, stavningen garanterar jag inte), d.v.s. ren hembränd sprit för att glädja gudarna. Det offrades även en levande get, vilket var väldigt otäckt. Till slut hade pappa blivit Nana Kwabena 3. Thors hövdinganamn minns jag inte, men det började på Nana iaf. Med hövdingatiteln kom också ett ansvar, en av sakerna för pappa var ett livslångt ansvar att förse Larteh med byggmaterial. Om det enbart gällde cement eller annat vet jag ej för med pappa har jag inte längre någon kontakt och det är han som kan svaret.
Här finns det mer att läsa om det.
Efter att hela ceremonin var klar så var det fest med mat, lokala ”highlife” (en afrikansk musikstil) band och all möjlig allsköns uppvisningar med dans och sång. På vägen från Nana Opares hus till stället där maten fanns så var det en lång, lång procession som gick och alla tjoade, sjöng och rusade runt sinsemellan i processionen. W. Boyles road blev döpt under vägen dit. Vi barn var bara åskådare och fattade inte mycket, det hela var skrämmande. Pappa och Thor bars ömsom i stolliknande saker och gick ömsom med en hel drös Lartehhäxor/medicinmän som viftade med olika symboliska saker för lycka och hälsa och samtidigt skyddade de mot solen med stora parasoller.
Äldsta sonen är också viktig Någon tid senare skulle en liten ceremoni ges för hövdingarnas söner/äldsta barn. Vanligtvis är det enbart pojkar som får den äran fast jag blev hövdingason och fick en fin handgjord klackring i guld med mina initialer på. Initialerna var visserligen både lite fel och lite upp och ner men det gjorde inget. Jag är alltså officiellt en hövdingason, åtminstone i en by som heter Larteh i Ghana. Vad spelar det för roll? Ingen alls mer än som lite kuriosa. Jag är också stolt för det är där jag har mina rötter, långt långt borta i ett annat land.
mitten av 70-talet. Min familj är samlad utanför vårt hus. Delar av tomten syns väl. Det var en stor trädgård som också innehöll en vollebollbana fast den är på motsatta sidan om huset. Kläderna avslöjar nog från vilken era dom kommer. Mamma och jag har handsydda ghanesiska klänningar på oss. Mamma är sömmerskan.
Här är sista festen i Ghana, dagarna innan vi skall flytta därifrån för gott. Det är fest men det är också stor sorg för Afrika hade varit vårt hem i nästan 14 år.
Det syns nog väl vem jag är på kortet. Från vänster, min syster Ylva, mamma, pappa, lillebror Bjarne och så storasyster i egen hög person. Pappa sitter på en ashantistool som han fått i gåva från alla anställda på Ghana Cement Works. Kläderna vi alla har på oss är också handgjorda gåvor från all personal.
Tänk att sorgliga saker ändå kan vara festliga. Jag minns med glädje och faktiskt så längtar jag ner för att återse mina rötter.
