Författare: Carina

ja må han leva uti hundrade år… VEM? Jo, Eja

Klockan har hunnit bli över 12 alltså fyller han idag, den 11:e juli.

Allmän senilitet råder här hemma, jag glömde bort att jag höll på med min tankebok och glodde på tv´n ett tag i stället och sedan så ringde ”teflonen”. Vi synes nächste woche, oj vad ni kommer att ångra er och livet bli aldrig mer detsamma. Jag hoppas ju givetvis att ni aldrig ångar er. Vaddå kanske du tänker som oinvigd? Ja det skriver jag om senare när jag vet mer exakt hur, var och vadå. Jag är aningen ”knäpp” idag och det måste jag skylla solen på för det har varit som en bastu och mer därtill här. Stackars skölpaddorna har även de drabbats av herr Jonssons förträffliga idéer fast sköldisarna trivdes nog en stund iaf. Vi har inte gjort samma dumhet som förra året när Bertil var försvunnen i över 2 månader utan denna gång var de kära 3 skyddade av pallkragar. Allt går och det som inte går går det också, Jonssons lag.

Oavsett vad så mår jag okej så ingen tror att det har slagit slint, bara som ett förtydligande även om jag nu tillhör de knäppas skara så är det inte så illa ännu.

En liten trist sak i sig men som är av mindre vikt för andra kanske. Karl-Axels projekt, UKNM kommer inte längre att ligga under eget domän pga av det bristande intresse för sidan som sådan och då menar jag inte från Karl-Axels sida utan de som säger att den är så bra och vilket bra initiativ. Hur det nu kan komma sig att så få är intresserade av att tillsammans stötta sina nuvarande, eventuella eller blivande partners. Det finns ingen anledning att betala nästan 2,000:- för inget intresse. Tills vidare finns hemsidan på Lycos/Spray, dvs här. Det är inte säkert saker fungerar ordentligt men den var tvungen att läggas någonstans i brist på supportrespons. Domänet i sig skall finnas kvar men supporten verkar ha rymt för i två dagar har sidan legat nere trots att fakturan ej har förfallit och ingen svarar i telefonen. Ftp utrymmet är fullt inloggningsbart så något har blivit riktigt fel. Nu återstår att se vad som händer och fötter med Webleverantören. Jag (webmaster) blir mäkta sur för nu måste sajter kontaktas som faktiskt länkar till UKNM med ändrad adress osv. Det där att tycka att något är bra och så signa på sig men aldrig skriva något är märkligt. Jag vet ett annat stödforum med samma märkliga fenomen, det forumet har en liten annan inriktning, GSU gruppen. Grejen är att ”vanliga” människor får skriva där och även debattera så skriv gott folk, man behöver inte/måste inte ha egna erfarenheter utan det enda som är viktigt är uppriktigheten i vad man skriver.

Nu är familjen Gök åter samlad, alla fyrbenta har åter kommit in och det dög som vanligt inte med Kallemannens röst utan det måste till en kvinnlig sådan, det måste vara mitt tonfall som gör det. Karl-Axel försöker faktiskt men han får inte till det riktigt på mitt vis 😉 inte så konstigt heller med mina ord och sättet jag säger jag säger det på. Slutsvamlat för nu och god natt för nu är jag så trött.

ännu en utan viktiga ting gjorda men skrattat har jag gjort däremot och det massor. Ursäkta om vi verkar galna men jag antar att den mentala tröttheten har en del att göra med det hela. Den gode Kallemannen är en man för sig så enkelt är det. Vi skrattar faktiskt ofta ihop och om det ena galnare än det andra fast i dag slog han sig själv i humor (tycker han iaf). Mycket har han skrattat och ”måstat” läsa igen, det han själv har skrivit alltså, förhoppningsvis har även andra haft samma nöje och jag erkänner – jag har också skrattat. Du har antagligen inte alls samma humor men det gör inget för ibland så finns det saker man inte alltid förstår som i de skrattandes ögon förstås och vissa skaer måste upplevas i händelsögonblicket för att vara riktigt roliga också. Åt vad, jo detta observera 4:e inlägget (Hönebjär). Det är ju inte bara det vi har skrattat åt idag utan härhemma finns det massor av ”Jonsson special” och dessa saker är verkligen herr Centrifug/Hönebjär i ett nötskal. Visst fungerar sakerna och så men hur ”rätt” de är alla gånger kan vi tvista om i det oändliga. Då tvistar vi med värme och inte i osämja. Ett litet exempel på Kallemannens uppfinningsrikedom är sköldisarnas doppvärmare (den som genererar och håller värmen). Vi har fått köpa oändligt många för de är känsliga och våra kära 3 sköldisar har pajat dessa en efter en. Iaf så tog han 3 ölburkar, gjorde hål i dessa, jämnade till kanterna så det vassa är borta, tejpade ihop dessa 3 burkar med självvulkaniserande tejp och så vips ett tjusigt skydd til doppvärmaren. Det fungerar jättebra fast det ser ju lite konstigt ut dårå.

Äpplen och päron är två helt olika saker men de är båda frukter. Jag har svårt att förstå att vissa saker kan bli så galna ibland. Jag har inga fler ord för vad jag pratar om men ville bara skriva detta iaf. En avskrivning som kanske får mig att sluta förundras. Det tråkiga är att slutresultatet av mina äpplen och päron blev så fel, så fel. Det resultatet blev var aldrig någons mening överhuvudtaget heller och jag är ledsen över det, väldigt ledsen. Jag tycker det hela är så trist och så sorgligt men… Det handlar inte om familjen eller dylikt så behöver ingen undra.

Jag stör mig mycket på mig själv för många saker och då särskilt min osäkerhet. Kanske en dag kommer när jag upptäcker att osäkerheten är som bortblåst, vad roligt det vore. En sak är iaf roligt och det är att jag inspirerat Phoenix en aning och det är roligt. Mina ord kunde inspirera? Det trodde jag aldrig. Detta att det är många fler än jag som känner igen ensamheten, osäkerheten osv visste jag men inte att de som upplevs som starka är så osäkra men det är väl det som är lite symptomatiskt, det märks inte att det är så och tas därför ofta som självsäkra. Att ses som stark är också en motpol till osäker, jag är en stark person men väldigt osäker ändå så de sakerna kan faktiskt finnas i en och samma person och behöver alltså inte vara oförenliga heller.

Det har varit en härlig dag och skam till sägandes har jag inte fått ett enda papper åtgärdat och jag tänker inte börja nu utan morgondagen får gå åt i sin helhet till dessa evinnerliga papper. Någon gång skall dom väl ändå ta slut, helst till torsdag men jag tror inte riktigt på att jag blir helt färdig. Vi skall äta en sen middag så jag återkommer kanske om jag får någon inspiration.

Vi fortsätter väl som förra veckan med arbete hemma. Vardagsrummet börjar ta sig, det är många småsaker. Vi har tex en samling med små alkoholflaskor som är väldigt rolig att ha men riktiga dammsamlare. Den har inte vuxit men så snart vi kommer iväg någonstans där dessa finns så köps fler. Samlingen minskade ett tag i stället, en viss fröken tog fast som jag själv som yngre trodde inte heller hon att det skulle märkas men visst märker man. Böcker, en hel del gamla böcker från Karl-Axels barndomshem och kanske ännu äldre och så från mitt. alla de modernare böckerna ligger i kartonger, på hög osv i gökarnas rum. Vi hade en hel vägg med hyllor för dessa böcker och förra året när vi gjorde om två rum till ett så plockades den hyllan ner och där står det.

Gårdagskvällens skrivande ser så sorgsna ut när jag kikar idag och kanske är de det men jag är inte sorgsen även om det var så i gårkväll/natt. Så tro inte att jag sitter här ledsen och dan för det är inte riktigt hela bilden eller ens halva.

Gökarna har det undrats över och eftersom ni läser här och inte på deras del av Gökboet så tänkte jag berätta lite. Henning är 19 (kan bli 80-90) och Mannfred 2 (kan bli 40-45). Henning är en eleonora cacatua galerita från Indonesien, Mannfred är en svarthuvad vitbukspapegoja, även benämnd caique, från Amazonas. Henning är som en labrador kontra Mannfred som är mer lik en terrier i beteendet och lynnet en aning. Henning är väluppfostrad och bajsar inte på oss eller saker och han säger till med att gny när det är bajsdags. Mannfred han pluttar där han befinner sig. Man kan träna gojorna att enbart bajsa på given plats men vi har inte varken kunskapen eller haft tiden för det och som skydd vid utevistelse har Karl-Axel sin gröna vindjacka som lätt kan sköljas av (Mannfred sitter på KA och Henning på mig). I göktidernas begynnelse, cirka 6 år sedan så var det äckligt med bajset men man vänjer sig vid det mesta och blir inte alldeles till sig av det. Med det menar jag att ingen av oss längre frenetistk jagar bajsar med trasan utan tar det vartefter. Man kan jämföra det med päls från katterna även om det är stor skillnad med päls och bajs. Gökarna är heller inte överallt, bara nästan, så det mesta av bajset är nedanför buren på tidningar alternativt en genomskinlig plastplatta. Visst har olyckor hänt med bajs i tangenbordet, på skärmen så det fräste till ordentligt, i håret (funderar på att sälja det som frisyrstylingsmedel från Mannfred osv, osv. Det är lite som så att det är smällar man får ta helt enkelt. Har vi blivit med goja så har vi. Vad gäller tal så pratar ingen av herrarna gök. Henning har pratat tidigare men slutade med det under en tillfällig samboperiod (Kallemannen säger att så är det med fruntimmer :D) fast det samboendet fungerade inte för han var inte snäll mot sin flicka och åt även upp äggen hon lade. Mannfred kan även han lära sig tvåstaviga ord men han har tagit efter alla Hennings ljud istället och då pratar vi med båda herrarna dagligen och hela dagarna så det är inte oss det beror utan de själva. Henning säger en sak som vi begriper och det är ”kom då”. Vill ni veta mer så fråga för det är roligt att skriva om dessa underbara medlemmar i familjen. En fågel är så mycket mer än bara en fågel.

Ensamhet är föränderligt och du kan vara omgiven av många men ensam ändå.

Paul Young är min låt till min älskade man. Jag spelar den just nu och det känns i hela mig fast jag var och sjöng den till mannen också orakad och allt men en puss fick han ändå. ”You drive me crazy”, Shakin Stevens är även den en hjärtesong. Musik får mig att leva så enkelt är det. Blir det inte fart på mig så kommer farten när mina låtar sätts på.

Fastnade framför Jerry Maguire och vilken underbar liten kille man kan inte annat än bli kär i stubbfrillan och glasögonen (lillkillen) och värmen i hela filmen är underbar. Vore man inte kär så blev man när man kikade på filmen för den har en otrolig värme och då anspelar jag inget om skådisarna eller så utan bara känslan i filmen. Mycket skratt får man också direkt från hjärtat.

”Rötter”, Lasse Tennander är en av de få svenska låtar som ger mig rysningar, det finns några till men denna låt slår alla rekord. Den speglar rötterna och mina rötter finns inte i Europa utan i Afrika. Någon vitare afrikan hittar man nog inte någonstans. Jag har inga barndomskamrater som jag vuxit upp med någonstans i min närhet, de finns ute i världen och vi har tyvärr misst kontakt för många år sedan, dvs ca 26 år sedan när vi flyttade till, vad mamma kallade, hem för. Det ”hem” har aldrig varit mitt hem för jag passar inte in helt enkelt, jag är för mycket mig.

Jag har inget av det de flesta har, nära rötter, barndomskompisar osv, osv. Visst jag har mycket annat från min barndom men det vore roligt att ha det där andra också, något att identifiera sig med och det kommer jag aldrig att få. Det som finns är jag, mitt, vårt och det jag skapat tillsammans med min familj. Är man som mig så är platsar man ingenstans, man hör inte någonstans mer än till sig själv och de som ”står” ut med en. En sak som inte märks är att jag är oerhört ensam, 1 ”live” vän är allt jag har och inga kompisar. Jag vågar helt enkelt inte lita på folk längre, förra året kostade mig de sista av tillit jag vågade satsa på folk. Jag fyller 40 och har ingen att bjuda heller. Visst min moster på 70 från Luleå kommer, min mamma och eventuellt mina syskon men det är familjen och den finns ändå för mig vilket jag vet är tursamt för många har inte ens det. Det är 1 år sedan jag tappade min sista tilltro på äkta vänskap och att det skulle få mig att känna som jag gör idag visste jag inte. Känns aningen fånigt så här mitt i natten men mina ord och min tankebok och det bara ramlade över mig, slog mig i huvudet.

Jag vet att jag är ett hopplöst fall. Antingen får jag tunghäfta eller så går munnen som en betald pratmaskin i pur nervositet. Jag föddes ärlig och enkel för jag är inte svårläst men väl så sårbar. Klantig ibland men snäll. En sak som jag vet att jag konstaterade med mina s.k fd vänner var att det iaf kommer att stå ”Hon var iaf snäll…” och det är vad man kanske kommer att minnas i bästa fall vad gäller mig den dagen. Jag vill betyda mer än snäll. Usch, vad tog det åt mig. Jo allt läsande om ensamhet, osäkerhet, tunghäfta osv fick mig känna efter mer eller rättare sagt tillåta mig att skriva det jag faktiskt känner. Jag har aldrig passat in någonstans under alla år jag bott här i Sverige och kanske är det för att jag anammat det enkla varandet, var som du är utan att vara dum och utan att kosta andra. Det är enkelt för jag är vad man får varken mer eller mindre. Men det jag är duger aldrig åt andra. Dum som en gås och väl så korkad känner jag mig ofta undrar alltid om jag gjorde bort mig igen och vågar knappt titta på folk jag inte känner. Jag bjuder gärna på mig själv utan krusiduller och ett gott skratt förlänger livet men är det det enda jag skall bidra till, ett gott skratt? Jag har mer att ge och så mycket mer att bidra till. En enkel grej vad gäller mig och mitt är att jag söker mig inte någonstans för jag vill inte tränga mig på utan då står jag hellre utanför, rädslan att göra bort sig och att, hemska tanke, man inte är önskad som deltagare gör det lätt att låta bli så slipper man få en käftsmäll. En person gjorde mig så lycklig i veckan för mina ord var av intresse för honom. Frågan om knapp till Språngbrädan var likadan och jag fattade inte ens först. Så är det när man är mig. Tur att Karl-Axel älskar mig ändå och någonstans får jag tacka honom för att han stod ut de första åren när jag var full med att ta tillbaka mina rättigheter för lätt att leva med var jag inte, inte på några som helst villkor, lite lättare är jag att leva med idag och tur är väl det.

som tyckte tapeten var i vägen, oj och klockan är 10. Huvudvärk i bakhuvudet och ont i min vänstra axel men inget märke. Så känns denna morgon trots att nu solen kikar fram lite. Hade huvuvärk igår också men inte lika mycket. Ålderskrämpor jag säger bara det. Axeln är skum för den liksom sticker till och gör ont och när jag kommer åt axeln så är den ond så ända in i baljan men det syns inget. Nu har jag gnällt färdigt hoppas bara alvedonen och kaffet gör att jag blir människa snart för jag känner mig helt överkörd.

Vart är vi på väg nu för tiden? Mord, mord, våldtäkter, hot, misshandel mm, mm är nästan det enda som finns att läsa i tidningarna. Det blir bara grövre och grövre och det jag känner är vad är det för värld vi lämnar över till de yngre? Moral, vad är det för något? Kan man äta det? Tjänar man pengar på det? Jag blir faktiskt förbannad på den flathet som finns hos oss människor för att vi ingenting gör utan vi är stumma åskådare och låter det fortgå. Vi är i sig lika skyldiga för vi försöker inte hindra, stoppa, visa medkänsla osv. Det finns undantag och det kan kosta att bry sig, detta tex. Jag hoppas ju att det trots sådana händelser inte hindrar andra från att faktiskt fortsätta reagera för gör ingen det så kan vi snart inte leva som fria människor i vårt eget samhälle.

Jag känner till flera som kämpar i det tysta mot bla olika former av misshandel (*vinkar*) men de som redan engagerar sig är inte de jag menar utan de övriga i vår värld och då särskilt de som sitter och skriker mest över de enkla lösningar på det som faktiskt sker. Lösningarna är så enkla och allt skylls på invandrare, ut med de, skjut, häng de, spöa på de osv. Råkade hitta Flashbacksforum och jag kan inte annat än kräkas över den enkla lösningen på alla problem som tas upp. Ett exempel är att svenska män misshandlar faktiskt inte utan det är enbart invandrarna som gör dylika saker. Liknande lösningar finns på alla former av brott, det är alltså inte svenskar som gör dessa saker utan bara de som inte är vita svenskar så lösningen på den bättre världen är ut med alla andra. Man behöver inte vara nazist för att vara rasist, man behöver bara vara ignorant.

Pratade med min goa mamma mitt i allt detta så jag skrev aldrig klart mina tankar och funderingar över alltet. Det jag önskar iaf är att vi alla drog vårt strå till stacken och faktiskt reagerade när vi såg, tyckte oss höra, misstänkte osv istället för att bara stå och vara stumma åskådare. Det kan kosta dig men samtidigt kanske det kan gagna dig och dina nära på sikt. Jag är så enfaldig så jag tror människan om gott och jag vill inte tro allt det fula och äckliga som sker här ute är här för att stanna.

Nu är det annat som hägrar, mina pappirer väntar på att bli klara och hemmet ser ut som andra världskriget för den gode Kallemannen har börjat möblera om i vardagsrummet under tiden han dammar alla attiraljer där. En sak jag glömde är att jag håller på att göra om sidan med mina länkar på så det jag skrev i fredags stämmer inte alls om de länkar som finns till höger. Om huvudet är i form så återkommer jag i kväll om inte annat så ha en bra dag.

V, 21:00 på kanal 5

Tack till Carra som påminde mig.

Jag började iaf klottra och så glömde jag bort mig. Dagen gick bra, jobbet kom iväg trots en liten viktig detalj, felaktiga mått på etiketterna men det löstes med en tur till Barkarby för etikettinköp. (Nu börjar V så jag återkommer efter den, det tog mig bara 2 timmar att få till detta, trött eller bara virrig?.)

Nu kan jag fortsätta mitt skrivande. Konstaterar faktiskt att jag fortfarande gillade V och tyckte den var spännande även om jag har sett den. Minnesbilderna kom snabbt ifatt med den var snäll, han var falsk och det var hon som fick ett ödlebarn osv, osv. Nostalgi är positivt och jag vet, ett riktigt tjatämne men trivsamt ändå. Så fånig var den inte som jag trodde jag skulle tycka och jag undrar om det har med ålderna att göra eller om den faktiskt inte var så fånig? Misstänker det första alternativet.

Det vore roligt om du/ni la till era sidor i vårat lilla länkarkiv, jag började lägga in länkar men orken tröt och jag tänkte som så att lägg gärna till själv. Tidigare var scriptet lite fel tydligen så det gick inte men nu fungerar det iaf.

Jag har även uppdaterat de dagböcker jag faktiskt läser mer regelbundet. Vissa varje dag och andra mindre ofta men iaf, länken till höger —>. Vill du inte finnas med där så säg till så plockar jag bort dig direkt och blir du mindre glad för att jag inte frågade om lov först så ber jag om ursäkt. En liten sak, missa inte SMN för den är rolig. Nyheter finns att läsa mer eller mindre varje dag förutsatt att Tiina hunnit med att uppdatera förstås.

Väck mig, jag drömmer nog bara. Idag är det segt och det är bara för att det är arbeitendags. Sakerna kom in så sent igår så det blir hela dagen idag istället. Min arm lär tala om vilken slarver jag varit efteråt men det är jag van vid.

Läget med fröken kanske någon undrar, åtminstone jag gör det. Så här är det iaf. Remiss är gjord/skall göras för behandlingshem. Psyk har antagit att hon kommer att få plats i september, var vet de ff inte utan det får bli efter vissa kriterier och platstillgång antagligen, hon fick stolpa upp vissa kriterier själv. Att dagbehandling inte är något att satsa på har de förstått. Behandlingen om och kring fröken kommer att ta flera år mm, mm. Våra antaganden har i sig bekräftats om än inte i diagnos så i behandlingplanen. Djupare tester måste tas innan diagnos kan ställas. Nu hoppas jag och resten av familjen att fröken klarar av sommaren i det ”ingenting” tillstånd hon just nu befinner sig. Ingenting är och hur förklarar man det? Jag kan inte mer än att ingenting är, ingenting finns och man bara är utan andra tillägg. Det är inte tomhet, ledsenhet, sorg utan det är just ingenting och därför sker ingenting, sägs ingenting och finns ingenting. Hon finns visst men inte ändå.

Märkligt det där med att finnas som förälder när barnen är stora. När de mår dåligt gör man (de flesta iaf) allt i sin makt för att bistå, assistera, stötta och finnas till hands. I vissa fall kostar detta otroligt mycket mentalt för man gör sig illa på vägen till bättring. Man våndas, hoppet ökar och så grusas det osv. En evig cirkel alltså med vanmakt oftast som bästa medkollega. Ja, vad säger man om Psyk och att de låter henne bara vara just nu? Is i magen och andas lugnt och stilsamt, ta det lugnt mamma, take it easy och avvakta. Stå redo men varsamt. Saker är den att trots att jag vet att det inte hjälper att bli arg, bli ledsen, bli förtvivlad osv så blir jag det ändå. Det går i vågor och beroende på hur, var och varför så reagerar jag och känner och förtvivlar trots att jag vet att det inte spelar någon som helst roll. Visst hör och ser fröken men det rinner av henne som vatten på en gås när det är så. Viktigt att tillägga är detta att man märker inte att fröken mår så här om man inte har henne nära och vanliga saker i samvaro sker. Någon klokare än fröken får man leta efter och det har hon varit så länge jag minns även om klokheten nu för tiden bara är där i jämna perioder, inte annars.

För tillfället så är läget okej trots allt och nu skall hon dra iväg för granntjejen flytter neråt och de skall åka ner tillsammans. Kanske får min syster, bror och min mamma besök eftersom fröken ändå är i närheten. Vi lär väl märka det om inte annat för just nu pratar hon inte gärna med någon överhuvudtaget för hon är just ingenting.

Jobbet väntar så, so long – till later med ett litet tillägg, jag gillar gästboksinlägg och tycker inte att det är gästboksmarodörer (beror på vilka såklart och vad de skriver) och du Monica minidagbok i min gästis är inte alls fel. Jag kommer på återbesök men nu är det brådis som vanligt alltså.

Känner mig ännu mer nöjd. Det är bra att ha min arbetsdator i köket, långt från en internetansluten dator alltså (vi har inte kopplat ihop den med våra hemmadatorer). Så här effektivt är det länge sedan jag jobbat fast förr var det än vana nu är det ett undantag istället. Snart är jag där jag borde ha varit för länge sedan och den enda ursäkt jag har är väl all turbulens som varit på hemsidan, med fröken och med jobb. Klockan blev tom 23:00 innan jag packade ihop arbetsdatorn och Karl-Axel tyckte att jag borde ge mig. Jag var väldigt trött själv men märkte inte det förrän efteråt. Att leta efter 1 öringar och 1 kronor tar hårt på kontoret däruppe, det är betydligt enklare att hitta fel på större summor.

Kallemannen har nu gjort Gökarnas rum fint och gåvänligt (mycket fågelpuder och fjun som gömt sig överallt). Badrummet blev inte helt klart för han tog hänsyn till Esmeralda, Bertil och Lillis som faktiskt ville ligga och sola på sin stock och varje gång Karl-Axel gick in badrummet flydde de och brakade in i badkaret.

Jag undrar i mitt stilla sinne vad vi skall göra sedan när alla papper är up-to-date och alla delar i hemmet i nystädat skick. Råd att göra något har vi helt enkelt inte så kanske promenader ute i naturen eller annat åt det hållet. Vi skulle kunna måla om, tapetsera, olja in balkongen mm men saker som behövs finns inte. Ett jobb återstår iaf och det är det som skulle komma förra veckan men som kommer idag så en sväng till jobbet efter lunch och så handkuvertering och etikettering och sedan hem igen.

En sak jag inte riktigt förstår och det är att vakna på morgnarna. När väckarklockan ringer är man ofta trött och kunde gärna ha sovit ett antal timmar till. När man inte ställer väckarklockan och vaknar lika tidigt kliver man upp även om man kanske är lite trött fast oftast är man piggare än normalt. Undra sa flundra om det är mig det är fel på eller?

Antagligen helt ointressanta tankar idag men det är mina egna och jag tänker väl som jag är helt enkelt, vi läses väl igen?

än jag trodde med tanke på mina papper som väntar på att arbetas med. Jag var faktiskt flitig med dessa ända tills klockan 22:45 och insåg lite förskräckt att klockan var bra mycket. Det återstår mycket men jag har kommit en bra bit och det känns mer än bra. Måste skryta om den gode Kallemannen som jobbar flitigt med hemmet medan jag sitter där med mina papper. Badrumsväggar och tak ser faktiskt ganska mycket ljusare ut när man studerar de mer noga. Jag får inte glömma kaffe och matservicen heller som han bjöd mig på. Det är en underbar person min Kalleman och ord behövs sällan utan det räcker ofta med blickar och att man vet. Vi pratar ändå och ganska mycket så ingen tror annat.

Fröken kom faktiskt till mötet igår och hade en god vän som lots. Vi vet inte riktigt för hon förstod inte riktigt och var väldigt trött efteråt men vi skall kika på alla papper hon fick med sig. Kontentan av allt är behandlingshem i september fast hur, var när osv för vi ta senare idag i lugn och ro. Hon själv fick nog en smärre chock av deras slutsats för hon har inte riktigt velat veta utan mentalt satsat på annat om alls. Då är det alltså ”bara” att vänta och hålla andan en aning nu under sommaren så att allt går framåt, sakta men säkert för det känns som att en hel del kan krascha när som helst och med förödande konsekvenser. En dag i taget och siktet lagt så skall det mesta gå fast visst får vi vara aningen redo när, om och utifall att det blir fel.

Den 60 åriga pappan som mördade 2 av sina barn och allvarligt skadade sin fru som ville skiljas. Ord finns knappt för det eftersom det beskrivs som en familjetragedi och inte riktigt det som det faktiskt är. Visst kan det hända att det är så enkelt som det står i tidningarna, dvs att familjen hade inga problem mm men det är sannolikt inte alls så. Man tar inte till våld/mord som en slutlig lösning om inga ”fel” existerar i familjen. Familjen levde antagligen som många andra, det ser fint ut på ytan men innanför är det illa, så hade vi det i min uppväxt, fasaden bedrar tro inte annat. Vill du läsa artiklarna jag menar så finns Expressens här och Aftonbladets här.

Nu skall jag läsa mina dagliga måsten och sedan gott folk är det den vanliga morgontvagningen och påklädningen som hägrar för att åter bli arbetssam.