Författare: Carina

I går dog anslutningen flera gånger och sista gången jag märkte av det tog det flera timmar. I dag fungerade anslutningen när jag vaknade och sedan inte mer. Nu får vi se när den börjar funkahera igen då. Trött som ett jag vet inte vad men uppe är jag ändå. Nattens kråkor har plockats bort.

Karl-Axel skall ut med sonen och övningsköra (uppkörning på tisdag) en sväng och jag fortsätter här hemma med lite fix och puts.

Monica undrade om min Afrika del av mina sidor inte skall bli lite mer utförlig snart och jo det skall den men det har varit så rörigt och jag har tom suttit mindre vid datorn men saken är att jag vill få till mer än jag har där. Jag tror som Monica att kanske är det någon mer än ”bara” Monica som vill läsa det hela och om inte annat så kan jag läsa det gång på gång. Om Afrika och Cheeta så undrade Phoenix vad som hände med Cheeta efteråt och det jag vet om Cheetas öde är att hon stannade kvar med hennes bror Hermann (det finns kort på båda syskonen i mammas famn) och efter ett antal år hos den amerikanska familjen i Liberia fick följa med till USA och hamnade på ett zoo där och därefter har jag ingen aning om vad som skett. Tragiskt och hemskt men jag hade ingen möjlighet att påverka det hela eftersom jag bara var dryga 6 år när vi lämnade Liberia. Ofta har jag under årens lopp undrat och bekymrat mig för min första ”bebis” och kamrat men att spåra en schimpans från 60-70 talet är svårt för att inte säga omöjligt.

Så kom bredabandet igång ca 13:20 och upp går detta. Nu återgår jag.

jag känner mig nästan som hemma ju. Med hemma menar jag hemma i min barndoms Afrika. Värmen och solen är underbar och det är roligt att vi fått denna möjlighet även här i Sverige men jag undrar vart allt är på väg för det kan inte vara rätt för det skall inte vara så här. Om våra miljöförstöringar skall göra så här i Europa och i Asien lägger sig giftmoln så människor inte kan gå ute utan munsskydd så undrar jag vrt allt är på väg någonstans. Vi lever farligt vi människor och är inte riktigt måna om vår miljö.

Mycket och mångt sker överallt men enklast ser man det på nätet. Det görs mycket bakom ryggen på människor och skapar både det ena och det andra där. Jag vet för även jag har varit där men på lite andra vis. Vi blev ju lurade av en mästare i scenarioskapande och det kostade många och fortsätter nog att kosta andra. En lång historia som jag inte egentligen har lust att dra upp igen så jag låter bli men undrar samtidigt var hänsynslösheten och det egna rättfärdigandet kommer ifrån för inte bryr vi oss egentligen om andra och tar den hänsynen vi egentligen borde ta. Elakheter och floskler är det som ofta tar över i många situationer. Hur kan det komma sig att vi gör så vi människor? Hur kan man skapa saker av ingenting för vad ögat ser så finns det ingenting alls mer än tarvliga försök att få till en egen historia så att den liksom passar författaren och på så vis få fram något helt osannolikt. Den som vet vad jag menar förstår vad jag skrivit om och för den som inte vet spelar det i sak ingen som helst roll.
Ett litet P.S är att min text kanske kan missförstås men det är bara att fråga så slipper man missförstånd. D.S.

Bortsett från det så är det Mr Rock´n Rolls dödsdag, dvs 25 år sedan Elvis Presley dog. Jag minns faktiskt hysterin kring den tiden, vi bodde i Norge då och jag var 14 år. Det jag minns mest är egentligen alla underbara filmer som visades med den söta och unga Elvis. Gud vad vacker han var och hans ögon, man bidde nästan kär men inte ändå för det var ju redan då en gubbe i mina ögon fast den unga varianten var mmmm. Här finns kort för den som vill se.

Detta med Kolmården så stänger de den 29/9 och jag bidde lite ledsen men kanske går det att ordna ändå, stackars maken har fått en del att fundera över och han är noga om att övertyga sig om att en dag med Apariet är vad jag önskar i present. Alltså inte att få Apariet men väl att få vara delaktig där och om jag har tur få en kram av en schimpans eller tänk att få hålla en liten och kramas en stund och få känna armarna runt mig. *längtar* massor och jag antar att det inte går att ordna för de kan ju inte släppa in vem som helst och på vilka grunder som helst bara för att man fyller år.

Fy för ansvarslösa människor, fy för ignorans och fy för den nonchalans som faktiskt i många fall gäller våra fyrbenta medlemmar. Jag är arg och undrar du varför så läs här men det är inte en ”snäll” artikel.

Hoppas inte någon kör regndansen nu för jag vill inte drabbas av översvämningsrisker som i en del andra europeiska länder. Märkligt varmt sent på kvällarna och snudd på tropiska nätter är rätt så häftigt faktiskt även om det för en del är jobbigt med det varma och kvava vädret.

Jag har en enda önskan till min 40 årsdag så den som känner sig hägrad att bistå för gärna göra det. Jag fyller inte än på 2 månader så det finns tid. Jag vill över, allt annat, få en dag med chimpanserna på Kolmården. Längtan efter att få hålla om en chimpans är enorm faktiskt. Den som inte läst min bakgrund och lite till kan ha svårt att förstå detta men en liten förklaring kan jag ge. Mitt första ”barn” var en underbar tjej som hette Cheeta och var en chimpans.
Här är hon knappa 2 månader i min pappas famn dagen hon kom hem till oss och blev min ”bebis”. Jag längtar mig sjuk så enkelt är det och de tillfällen vi varit på ett zoo så har chimpanserna blivit mitt lilla frivilliga ”gissel” där jag kunnat stå hela dagen. De är så lika oss människor, de har så mycket av barn i sig, de är helt enkelt så mycket mer människa än många jag känner till. Jag vill så gärna.

Jag är inte bara sjuk av längtan till dessa underbara människoliknande individer utan är också förbittrad över vad en del människor faktiskt tar sig friheten att göra mot andra och det för att höja sig själv till något så mycket bättre eller vad? Kommer inte att kunna begripa det men jag har min åsikt klar över skeendet, det skeendet jag kunnat se och läsa iaf. ”What goes around comes around” heter det ju på engelska och det är en enkel regel oberoende av språket man använder.

Ha en bra dag och var rädd om dig ty du är unik.

Sven-Ingvars, mina favoriter vid 3 års ålder, numera tanternas favoriter och även en del ungas. Såg och lyssnade på programmet i tv4 i går och jag såg mig själv som liten med min fina radioskivspelare där jag stod och putsade mina livsviktiga singlar och spelade dom. Dom singlarna lever faktiskt fortfarande och är fullt spelbara med knappa repor. Det säger väl det mesta om hur jag vårdade mina älskade klenoder som 3 åring. Jag hade en jättefin radio med skivspelare i locket, man kunde lägga på många singlar på raken och så spelade den skiva efter skiva och jag sjöng för livet. Musik har jag alltid älskat och sjunger hellre än bra och det är en sak jag antagligen aldrig kommer att sluta med, hellre än bra alltså. Detta var i Liberia, Väst-Afrika, kring 1965 och framåt.

Min lillebror, Bjarne, har fått ett spännande jobb inom shipping på Märsk i Göteborg. Det roligaste som jag ser det med det jobbet är möjligheten att så småningom kunna söka en tjänst i Ghana, närmare bestämt Tema Harbour, där Märsk kontor ligger. Jag blev alldeles sjuk av längtan i går när han berättade och jag vill ”hem” och se mina rötter och mitt faktiska ursprung. Jag präglades där och mycket av det jag är formades där. Jag längtar helt enkelt. Sven-Ingvars gjorde det inte mindre verkligt och jag hade en väldigt intensiv ”hem” längtan i går, planerade tom att när Bjarne väl flyttat ner så skall jag komma på besök och bo där ett tag. Att resa ner är dyrt och någon 2-veckors charter är helt uteslutet för det är inte som turist jag vill komma tillbaka utan jag vill hinna med att återse det som är jag i grunden. Det känns i hjärtat det är ett som är säkert och visst vet jag att det inte alls som det land vi lämnade 1976. 14 år är en lång tid, särskilt när det är i början av ens resa och där grunderna faktiskt präglar dig för resten av ditt liv. Som jag skrivit förr så är jag en norsk afrikan med fel färg men det är jag och inget annat.

Oj vad lätt det är att fastna i minnenas irrgångar men jag ler här där jag sitter och skriver. Det är mysigt att minnas och för mig är det också viktigt att inte glömma bort mitt ursprung även om jag är norska och har scandinaviska föräldrar så formade åren mig och det är jag tacksam för.

Bort från nostalgins skimmer och åter verkligheten så är detta med de dömda poliserna ett viktigt ämne och här kommer ännu en artikel om hur, varför och ja, säg det jag vet inte riktigt mer än att vi får inte låta detta bara passera. Här kan du läsa

Don´t decline Your roots, they are part of You from the beginning to the end.

saknades nog inte ens 1 mm på termometern. Fuktigt och varmt och nästan tropiskt. Mygg har vi också och jag har fått en del bett, som tur var inte med likadana rektioner som när jag blev myggbiten i Kiruna förr om somrarna. Då såg det ut som miniberg, nu kliar det bara och är små bulor. Gläds åt det lilla heter det visst.

Detta om Polisen som jag svor åt i går är väl vidrigt. Hur kan polismän dömda för misshandel få utreda misshandelsfall? Jag kan inte begripa detta och i sak gör det ingenting enklare för utsatta att våga ta steget att faktiskt polisanmäla. En hel del om det syntes på alla nyhetskanalerna i går och jag hoppas nu att det blir en skillnad. Är det så absurt att man inte misstar sitt jobb som polis när man faktiskt dömts för brott så bör man kanske placeras i en skrubb och inte befatta sig med utredningar överhuvudtaget, en omplacering helt enkelt. Tycker hela grejen är sjuk och jag hoppas innerligt att det blir stora protester där vi tar vårt ansvar och även ställning mot att sådant får fortsätta.

I går kväll gjorde en av våra pälsbollar, Eddie, en mer än trist sak. Han kom lycklig in med ett byte, en mus. Den var skadad i sidan och genast drogs projekt rädda mus igång. Vi tog halm (från Hennings konvalecens tid), fågelfrön, frukt, vatten och placerade allt detta i vårt gamla sköldisakvarium. Musen såg först inte skadad ut mer än ett litet sår på sidan. Den klarade sig inte utan dog efter några timmar. Vi ringde tom till Bagarmossens Djursjukhus för att fråga hur vi skulle göra men det hjälpte inte. Både jag och min gode Kalleman blev jätteledsna. Jag blev jättebesviken på Eddie som faktiskt gjorde denna illgärning men det är kattens natur och skäll fick han inte men jag blev så ledsen. Eddie var jättelycklig över sitt byte och jamade stolt. Allt är dubbelsidigt faktiskt. Det är samma fenomen vad gäller alla dessa naturfilmer som visar riktigt ståtliga jägare som skall till att ta sina byten och då byter jag alltid kanal för det klarar jag inte av. Jag är full av dubbelmoral så enkelt är det.

Lev en dag i taget och se vad du lever för, i slutändan får du ut mer av livet för nuet är det viktiga.

När vi vaknade i går morse fick vi båda hicka och mer än så. Altanen såg ut som den fått fläcktyfus. Det där rengöringsmedlet är tydligen väldigt bra och man skall nog inte hälla det rent på valda delar av golvet. Det blev raka vägen till f.d B&W, nuvarande COOP för att köpa brytningsfärg till oljan för annars skulle det inte bli särskilt bra alls. Karl-Axel kom hem med nötbrun brytfärg och vi blandade. Det såg okej ut och nu återstod att olja in det hela. Våt olja ser väl alltid snyggt ut och vi var lite fundersamma men till slut började det torka och resultatet är över förväntan faktiskt. För sakens skull fixade vi till det övriga som också skulle stå på balkongen, bordet blev inoljat fast med klar olja, dvs ofärgad. Stolarna skurade och tom gökarnas trädkonstruktion blev oljad med nötbrun olja.

Nu hinner jag inte ett smack mer för jobbet är nästan fulltid denna vecka men vi tog en liten sovmorgon och tur var väl det eftersom vi kom så tidigt i säng i går ”sarkastisk”. En kopp kaffe har hunnits med och uteciggen, nu återstår det vanlig. Puss på er ni som förtjänar det åtminstone.

Ett lite P.S. en av de ”märkliga besökarna” från tidigare i våras, dvs mars, april och maj osv. har provat ett par gånger men hamnar som alltid på min felsida D.S

Vad är detta för skit? Förbannad är lindrigt men hinner inte mer nu.

och tv´n fick sin igår kväll efter maten. Datorn fick vila förutom i en del pauser.

Tänkte på en sak som jag inte glömt bort men inte skrivit här. Min inläggning på HIA (Hjärtintensiven) förra veckan gjorde en bra sak, förutom att man tänker efter mer, och det var två rosor från min pappa. Kortet var på engelska (vårt naturliga språk iom afrikaåren) och sa ”Thinking about you, Love Dad”. De orden gjorde gott med tanke på att vi i nästan 3 år inte haft kontakt. Jag har frivilligt valt bort den kontakten eftersom han gör som han gör mot mig jämt och ständigt. En självbevarelsedrift. Jag vet också att han aldrig kommer att göra annorlunda eftersom jag är stark och har en åsikt, viker inte undan utan säger det som är viktigt för mig. Sådant klarar han inte av utan han vill hellre ha en liten medgörlig dotter och DET har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli heller. Allt görs på olika sätt och jag menar inte att jag är en stridspitt eller så men jag reagerar faktiskt och protesterar när man ger mig egenskaper jag inte har. En svår sak att förklara men det finns lite texter under Övriga skriverier. Min syster går undan och tystnar, min bror tar pappa rakt upp och ner utan krusiduller (Bjarne fick förmånen att leva med pappa solo ett år och lärde sig att han inte var så ”farlig” och Bjarne är kille och heller inte äldst vilket jag är) och jag har en åsikt som jag uttalar osv. Det tog mig över 28 år att våga uttala mina åsikter för jag var rädd för honom så länge (hemska tider). Vi är olika och pappa har alltid sett oss olika även om vi alla 3 är hans barn. Jag skulle vara bättre än de andra två och jag antar att eftersom jag var förstfödd, äldst så gjorde han mig till något perfekt i hans värld iaf och att inte stämma med den bilden accepterade han aldrig. Jag känner massor och lever med mina känslor, säger när jag är glad, busar när jag får lust, reagerar och agerar när saker är fel, vill så mycket (det har lugnat sig med åren) och är bara mig, det är det enda jag egentligen alltid velat vara, MIG.

Pappa är född -37 och alltså 65 år gammal. Mellan varven var han en pappa även om han aldrig varit den där engagerande typen som gjorde saker med oss barn. Han ställde bara krav och en del omänskliga sådana också. Barn skall få vara barn varken mer eller mindre, vi är inga perfekta prydnandsföremål som varken kan tänka eller känna, så enkelt är det. I min naivitet så trodde jag också att efter alla dessa år av rädsla för pappa så hade han lärt sig att även jag skulle respekteras och få vara mig själv men det blev både jag och Kallemannen varse då för 3 år sedan för då gjorde han igen det han alltid har gjort och allt, precis allt kom igen (han slog mig inte men allt annat och ögonen, dessa ögon). Alla saker som skett, alla saker som gjorts osv och helt plötsligt så var jag den där lilla flickan igen som skulle fostras och mer därtill. Man behöver inte älta allt som skett och allt som gjorts både grymt och elakt utan man kan lära sig respektera sin förälder trots allt men där är det viktigt att även barnen respekteras. Pappa kan aldrig sudda bort det onda han gjort och som faktiskt existerat i våra liv om han gör på samma sätt igen och igen. Därför har jag ingen kontakt med honom idag för jag vill överleva mentalt och inte behöva vara den lilla flickan gång på gång. Den lilla flickan har jag slutat vara för många år sedan och det är enbart han som får mig dit igen och nu närmar jag mig min 40 årsdag och känner att jag är långt ifrån den lilla flickan och vill inte måsta bli henne och bli henne sker ju eftersom min pappa fortfarande kan göra mig sådan. Denna artikel beskriver inte min uppväxt men väl andra barns, en del lever tyvärr inte längre. Jag har haft ett himmelrika och man jämför med detta och inte en liknelse finns. Makt och kontroll kan utövas på många olika vis så tro aldrig att det ena är det andra likt.

Jag tänker på två vänner nere i södern och håller tummarna för ”mormor”. Vi finns här. ((((Kram)))) till er alla.

Dagen i övrigt går lite i vilans tecken men balkonggolvet skall tas tag i och förhoppningsvis hinner vi med inoljningens alla lager innan kroppen sagt upp sig för idag.