Författare: Carina

men ovädret som rasade på kvällen gjorde sitt till för det var lugnt. Först trodde jag inte vi skulle kunna ta oss fram in till stan men det gick bättre än befarat och ju närmare stan vi kom desto mindre snö blev som var utbytt av blötare nederbörd.

Det blåste kallt och kändes som fy f*n skall vi ut och gå i det här ovädret. Inne i stan var det snöblandat med fläckvisa variationer. På Söder var det mer snö än blött och i centralare delarna var det rejält blött. Vi halkade runt en del innan vi ens var framme i lokalen.

Väl framme var det utsättning med info från dom olika stadsdelarna och polisen. Studentfesterna är redan igång, sedan några veckor tillbaka till och med, och för kvällen var det 3.

Efter fikat och utsättningen var det dags att bege sig. Några till Söder (vår grupp) och andra i centralare delarna. Tog T-banan till Slussen och sedan gick vi till Hornstull, gick och gick, vi halkade omkring och gled runt i ömsom vatten och ömsom sörja. Blött och blåsigt och känslan av att vad skönt knappt några ute. Tog tunnelbanan tillbaka till Slussen och sedan gick till Medborgarplatsen där det också var halt och sörjigt tillsammans med blåsten.

Åter till Plattan och vi konstaterade alla att det är lugnt, onormalt lugnt. När tom polisen sa det så kändes det som hemgången var nära. Vi bröt tidigare än vanligt och intog inte den sedvanliga hamburgaren.

Det var skönt att komma hem lite tidigare än vanligt.

För 6 år sedan vid den här tiden tog saker och ting en helt annan väg än planerat. Jag minns och kan känna hur den totala ångesten slog till och nätterna var som mentala rus utan kontroll. Hjärnan jobbade av sig själv och helt utan kontroll, det var totalt speedat under ett antal veckor och sedan lite lugnare tempo (med artificiell hjälp med både smaka skit och te). Den delen tog som sagt några veckor och vi var väl inne på början av maj 2003 innan vi kunde börja sörja.

Märkligt ändå men i år får jag behålla min skatteåterbäring och det om något är värd en skål men inte ikväll för vi skall nattvandra 🙂

Det är lätt att sammanfatta dessa 6 år med att i år får jag behålla min skatteåterbäring men så enkelt är det inte, många tunga och svåra saker har skett och en sak är säker, pengar gör en inte lyckligare men utan har man inte ens ett val.

Vem är då Bosse trumpet? Jo, en barögd fröken kakadua som vi passat 2 gånger tidigare. 1 gång ensam och 1 gång med hennes polare Alfa och Tintin som är meyerpapegojor.

Kurt och Mannfred går inte att ha ute samtidigt eftersom Mannfred ser Bosse som någon som inte får vara här, märkligt hon har aldrig reagerat så mot någon annan papegoja men båda gångerna Bosse varit här tidigare så har det varit samma sak. Just nu är det extra känsligt eftersom både Kurt och Mannfred håller på att boar och boar. Kurtan fördriver dagarna med att bygga om holken.

I dag är första dagen som Mannfred verkligen struntat i äggen och hpolken så vi tänkte ta äggen innan Bosse kom men Kurt bara vaktade så KA kunde inte ta äggen och jag var tvungen att hålla båda borta så projektet sprack. I morgon kanske det går bättre.

Siktet var och är inställt på att ta oss till Barkarbyområdet och gå runt och fönstershoppa en aning. Det är skönt för både knopp och kropp att göra något helt annat det finns bara ett problem, jag är så trött så jag kan somna stående och bara av att sitta här känns det som att ögonen åker ihop.

Blir säkert piggare av att komma ut i luften och motionera min cell (den världsberömda jag är innehavare av och av andra kallad för hjärncell)

Det blåser lite så det är säkert inte särskilt varmt men luft är hälsosamt.

och då menar jag lust att göra något, att se, skämta igen. Tyvärr är orken inte där för fem öre, den tog slut under hösten och dränerades helt totalt i början av året och jag har sedan dess bara krympt ihop och värken i kroppen gör det inte bättre. Jag hoppas att känslan av lust gör att tröttheten och orkeslösheten minskar men för tillfället är dessa akuta bristvaror.

Vad delar av det beror på vet jag och vissa går inte att påverka, en del går men inte bara sådär men det jobbas på och blir bättre och bättre men det tar tid. Ekonomin är en sjudjäkla utsugare av energi och dessa snart 6 år som vi levt på undantag har gjort sitt. Det är bara 3 löner kvar innan den delen är slut och jag tror att det är en avgörande del till att väcka lusten igen. Både KA och jag har börjat kunna planera och skratta åt allt vi kommer att kunna göra igen, typ ta en fika ute på stan eller gå på bio och varför inte kunna köpa kläder.

Det jag särskilt ser fram emot är att kunna känna mig ok, dvs att duga igen. Det är länge sedan jag känt att jag duger, alltför länge sedan. Att se mig och känna att jodå, du är bra Carina är en livsnödvändighet, jag behöver återfå mig själv. I det är det vissa saker som kommer att ta lång tid men det är okej det också.

Under mitt mentala vakuum har jag pysslat med att sabba vissa delar av Gökboets sidor av misstag och jag lyckas visst sabba en del saker flera gånger som tex mina kommentarer som nu funkar igen. Jag ändrar och glömmer att ändra hela vägen 🙁 (Sorry Ingrid)

Jag har också gjort om hela Gökboets album, dvs Gökalbumet och har manuellt fått återskapa varenda sida och det var 260 albumsidor varav bara 45 är kvar ogjorda. Bilderna ogjorda är från Priden 2008 så förutom det är allt annat uppe. En del förbättringar skall grejas med men det blir vartefter. Lite info om alla kategorier skall dit också och några sidor till men annars är jag ganska nöjd (KA har sagt sitt också). Tyck gärna till och kom med åsikter för vissa detaljer behöver justeras.

Nu skall jag hoppa i säng, god natt och sov gott, det tänker jag (hoppas jag för en gångs skull)

och det är snart dags att hoppa i säng och försöka ladda inför veckan som kommer.

Sofia fyllde 6 år i onsdags och vi var på hennes vuxenbarnkalas i fredags kväll. KA fyllde år i går och barnen, nästan alla (Anneli jobbade) var här mitt på dagen, trevligt och lättsamt.

Tanken var sedan att bara göra ingenting men kanske en runda och glo på Ikea och hälsa på en gammal bekant men när barnen åkt fanns inget kvar att göra mer än lägga sig och sova för ögonen stängde av sig själv. Fattar inte men troligtvis är hjärnan helt slut så för att orka måste det sovas mycket på helgerna. Jag sov nästan 4 timmar och KA nästan lika länge. Det blev ingen middag men vi tog te och smörgås och sedan gick vi och la oss igen.

Lillfröken Julia är sedan några veckor med glasögon och det går ganska bra för henne. Förhoppningsvis gör glasögonen den nyttan så att synen räddas på det ögat som är värst. Hon skelar väldigt illa. Hon är dessutom riktigt tjusig i sina glasögon och i familjen är hon ju inte ensam om att behöva ”glös”.

och klockan är bara 09:30. Gökarna är uppe och i full gång och det tjattras i holken som bara den. Inga äggbebisar så långt ögat kan nå men väl som det verkar en omgång till vad gäller Mannfreds ätvanor och läten. I dag är det 30:e dagen sedan första ägget lades och alla 3 ägg är okläckta vilket vi också tror är så för denna gång, alltså obefruktade.

Ledsen Sandra men det bidde inga äggbebisar på din födelsedag men vi önskar dig ett stort GRATTIS på din dag. Gökdagen är ju inte över ännu men jag tror inte det blir några små caiquar.

Jag vet inte riktigt hur vi skall ställa oss vad gäller Kurt och Mannfreds bointresse och vilja att göra bebisar, kanske plocka bort holken någon vecka eller så inte. Vi får se, måste höra med kunnigare än vad vi är för att få råd. Det kan aldrig vara bra att bli med ägg så tät, Mannfred måste ju bli urkalkad som jag ser det.

Det märks iaf att Mannfred tycker det är drygt att ruva, i går hade hon lite badlust men flög snabbt tillbaka i holken efter att ha slängt sig runt en stund i blommorna i köket. Vi var inte snabba nog att hänga med så blöt blev hon inte. Kanske kommer det under dagen i dag istället.