Månad: januari 2005

Aftonbladet har en sida med barns berättelser. Först tänkte jag att det var smaklöst men sedan tänkte jag att det är befriande för barn är rationella på helt andra plan än många av oss vuxna. En av dessa berättelser fick mig att skratta och jag ser framför mig hur barnet menade. Citat: Jag var säker på att mamma levde. Hon har så stora tuttar som hon kan flyta på. Tänk om våra tuttar ändå vore flytvästar, jag skulle sjunka direkt om så vore. Barn är bara för underbara.
Läkarbesöket gick bra
och kanske är det körtelfeber även om körtlarna inte är så stora. På norska kallas det för kyssesyke. Vi får se, penicillin råddes jag att äta eftersom detta är 3:e gången på så kort tid och mandlar har jag ju inga så vad det än är sätter sig lite djupare. Idag började jag med det eftersom jag skulle lämna fler prover innan jag började med penicillinen. Proverna gav inga klara indikationer mer än att det inte är streptokocker i halsen men väldigt rött. Det är fortfarande tjockt och stelt i hals och nacke men det går över, bagateller kallas det för.
Det blev alltså inget jobba för mig i går och idag skulle ingen jobba så jag får jobba fredag denna vecka istället och sedan jobba igen den ena dagen senare.
Dom tysta minuterna
var tunga där jag stod framför köksbänken ensam här hemma. Så sorgligt och ändå så fint på något sätt. Min kropp har reagerat väldigt och den är öm och kraftlös på något sätt och jag tror inte det har med halsen att göra men jag vet inte. Det är alla dom ensamma barnen som jag tror gjort sitt med mig.
Jag lade in länken till den samlande sidan, Hjälp Asien, med alla organisationers kontonummer. Länk till deras bannersida finns också om fler vill länka. Den är under den lilla blå knappen längst upp till vänster på mina sidor.
KA ligger under bilen
på GDs´n på OKQ8 för bränslefiltret har bä/eckat (?, jag och svenska) igen och bilen liksom rycker fram och det går inte så bra alls. Hoppas han hinner klart för snart börjar han jobba. Undra om han har sett vad klockan är?
I morgon
skall vi iväg till Smådjursmässan som vanligt (tidigare än vanligt) och vi skall dejta Herr Berts och Sessy Messy päron vilket blir ett både skönt och trevligt avbräck. KA jobbar sedan så det blir lite stressigt men ändå, viktigt för själen. Herr Bert har varit sjuk men är nu bättringsväg. Tänk så läskigt när dom små är sjuka och skönt att det finns ”meducin” att få.

och det känns skönt men det får vänta lite till för jag skall först undersöka min hals som börjat igen även om det är lite lindrigare i dag. Allmäntillståndet är inte det bästa precis och nacken är stel och öm. Mina mandlar är inte kvar sedan många år så det är på sätt och vis skönt. Hoppas det är infektion så att penicillin tar bort det annars vete fasen för det är tredje gången sedan i november med halsen.
Jag såg fram emot
att komma iväg till jobbet i dag eftersom jag behöver struktur för det som har skett och konsekvenserna därav har gjort mig totalt handlingsförlamad på alla plan. På hela veckan har ingenting normalt fungerat här hemma även om KA gjort sina tappra och i förrgår och i går lagades det mat för första gången under den här tiden. Hela mitt jag har försvunnit och detta har tagit mig hårt trots att jag är förskonad så långt jag vet och tills nu borde jag väl veta annat om så vore.
En lustig sak
om mig själv är att jag även blivit arg för att folk skrattat, skrivit om vardagliga trevliga saker och annat som i mina känts som oväsentligheter. Grejen är att dessa saker inte alls varit oväsentligheter och det har jag vetat men jag har inte kunnat se bortom det hemska. Tänk vilken tur att jag under denna kaotiska vecka inte umgåtts med folk ändå. Jag störde mig till och med på att nyhetsankarna log för hur fasen kunde dom le. Visst log dom men dom var oerhört allvarstyngda och i leendena såg dom så sorgsna ut. Jag hade nog behövt andra människor ändå för att kanske också få fram något positivt mitt i allt det kaotiska för skratt förlöser hur märkligt det än är.
Jag brukar normalt
reagera starkt när det händer och sker hemska saker men detta har blivit över allt annat. I normala fall reagerar jag också handlingskraftigt men denna gång fanns där inget jag kände jag kunde göra av mig själv och antagligen drogs jag, som många andra, ner i det hemska. En viktig sak i sammanhanget av katastrofen och det är att enligt FN (tappat bort artikeln) så är det som sker i Afrika som flera tsunamis varje år (både i dödstal, hemlösa och pengabehov) och vi reagerar inte ens i närheten av hur vi i Europa reagerat denna gång. Jag vet, det beror till stor del på att så många kan relatera till det skedda på ett helt annat plan än till utsvultna magra barn som bland annat dör i aids, av svält eller slaktas av innbördeskrig. Synisk, nej men krass och är ändå så tacksam att vi, medmänniskor, reagerat så kraftigt. Det som inte kommer att gå åt i katastrofen i Asien kanske kan gå till resten av den behövande världen.
Nu sitter jag här påklädd
(jag var på väg till jobbet) och väntar på att komma iväg till VC för provtagning och läkarbesök och känner mig lite full av energi trots att jag kom i säng väldigt sent även om tanken var tidigt sänggående. Jag kom i alla fall i säng tidigare än jag gjort under hela denna vecka men dryga 5 timmars sömn är kanske inte tillräckligt.
Tvätten skall vikas och en maskin hängas så jag har att göra en stund och kanske får blommorna lite vatten för dom är väldigt törstiga såg jag. Livet går vidare på något sätt men jag undrar hur alla som nu kommer hem med eller utan alla anhöriga kommer att klara detta. För dom som mist sina barn finns det bra föreningar (FEBE) där man kan få stöd och lots i vardagen men resten av alla drabbade då. Tänker på mannen från Gotland som hittat två av sin familj och nu letar efter det sista barnet för att kunna kremera. Förstår inte riktigt hur men kraften att åstadkomma detta måste ta slut när det är över och hur går det då för honom.
Lågstående varelser
finns det gott om i vår värld men så lågstående trodde jag väl inte om oss ändå fast jag vet bättre. Inbrott och skövling av redan drabbades hem, stöld av insamlade pengar från en kyrka. Visst är moralen låg men någonstans trodde jag ändå att det fanns något i oss som liksom sa stopp.

Allting känns avslaget och inte nytt, glädjen över möjligheterna finns inte att uppbringa i mig och många andra. Nu är jag inte ensam om att känna som jag gör trots att jag inte personligen är drabbad (så långt jag vet) av den totala katastrofen som skett. Globalt sett kan väl, under mitt liv, inget år bli värre än avslutet på 2004 om man betänker naturens totala makt över oss och dess totala skoningslöshet. När det gäller människans egen maktfullkomlighet vet vi aldrig vad som kan inträffa i dag eller i morgon.
Det finns guldglimtar i denna totala kaos av volontärer (både inhemska och turister) som gör allt i deras makt, den inhemska befolkning räddar turisterna och försakar sina egna behov, viljan att ge ekonomiskt stöd är stort (är det ”bara” för att så många utländska människor drabbats?), under har skett och livet det går vidare konstigt nog.
Här i Sverige och i andra drabbade turistländer gapas det över den flathet som rådde från dom egna regeringarna och att inget hände. Många är det, särskilt bloggare, som är vidrigt kränkande och kunde ha gjort det bättre själva, på alla plan dessutom. Tur att dessa inte sitter som beslutsfattare tänker jag.
Jag tänker, som många andra, en hel del om vår egen regerings handlingsförlamning och bristande aktivitet direkt, när besked kom om katastrofen och den totalt bristande insikten om omfattningen. Kanske är vi i västvärlden så förskonade trots allt att vi liksom inte förstod att det är bråttomt med aktivitet eller så var beskeden så otroliga så det liksom inte gick in. Oavsett varför saker inte gjordes så har vi vår regering, som vi faktiskt själva valt, och får leva med den. Jag tror ju att även vår regering består av människor som chockades, precis som resten av landet. Det är också lätt att stå bredvid och gapa när du inte själv befinner dig lejonens kula. Oavsett vad så har jag en önskan angående denna totala globala katastrof och det är att dom drabbade ländernas regeringar står för sina löften så att vi inte ännu en gång står där och genomlever traumat gång på gång, precis som efter Estonia.
Syniskt undrar jag även om vad som händer när det gått någon månad. Kommer vi människor (dom icke drabbade) att fortsätta bry oss lika mycket och kommer vi att bidra med det vi har möjlighet till så att dom människorna som misst allt i Sydostasien kan fortsätta leva och få möjlighet att få ett drägligt liv?
Många orter som drabbats är beroende av turister för att kunna ha ett arbete att gå till. I bara Thailand kan över 200,000 personer i dag stå utan möjlighet till försörjning eftersom dom inte längre har ett arbete att gå till. I dom andra, fattigare länderna, har många inte haft arbete men dom hade kanske tak över huvudet och i bästa fall mat och vatten för dagen. Hur skall det gå för alla dessa människor? Kommer vi i väst att stå för våra löften eller har den värsta chocken gått över och vi då återgår till att sköta oss själva och skita i andra?
Jag har en förhoppning om att detta som skett kanske mynnar ut i att vi lärt oss lite mer om medmänsklighet och solidaritet för det kan man vara oavsett om man är röd, blå, gul eller grön (partitillhörighet oavsett land). I Sverige, som i minga ögon är ett ganska krasst land vad gäller medmänskligheten till andra (icke nordenbor) kanske en sådan katastrof behövs för att öppna våra medvetanden inför mer än oss själva. Må detta onda föra gott med sig för annars är den än mer meningslös än alla liv som gått till spillo och familjer som slagits sönder och samman.
Jag sörjer och har ont i både hjärta och hjärna för allt är bara så ofattbart.

(För länk välj kategori till vänster)
1. Vad är du mest nöjd med från 2004?
Beskedet som vi väntat på kom till slut och vi fick till.
2. Vad är du mest missnöjd med?
Mitt tappade go och känslan av att jag förlorat mig själv mycket.
3. Har du någon speciell ceremoni på nyårsafton, t ex vid tolvslaget?
Krama mina nära som är med mig och sedan ringa runt som en blådåre och försöka hinna önska Gott Nytt först men i år blev det avslaget, luften är ur.
4. Avlade du något nyårslöfte i år? Vad? Varför inte?
Nej inga löften. Det har jag aldrig gjort, avlagt riktiga löften alltså. Löften bryts bara, därför.
5. Vilket är ditt bästa nyårsminne? Ditt sämsta?
Jag har inga specifika nyårsminnen mer än när jag var yngre när livet var smällare och bus. En gång smällde jag smällare inne på Folkets Park i Kiruna, på discot som stängde av musiken en stund. Oförstånd kallas det för men jag hade väldigt roligt och fick också massor av skäll av kompisarna för jag åkte inte fast.
En annan gång var när jag var höggravid och magen stod ut som världens fotboll. Vi stod utanför bostaden och jag höll i hela kartongen med smällare och plötsligt slog en gnista ner och hela kartongen började smälla och jag sprang men släppte inte kartongen (rationellt, nej) men flög på magen ned för trappen (fullt med snö) och släppte till slut kartongen. Stackars mamma stod på balkongen och skrek i högan sky. Nej, värkarna satte inte i gång. Det var nyårsafton 1979, 29 dagar senare kom hon som fyller 25 i år. Usch så gammal jag är.

önskar jag ett Gott Nytt År!
Kanske
kommer jag att skriva om det jag känner när det gäller katastrofen i veckan.
Alltnog och som sagt
ett Gott Nytt År på er allihopa.

(OBS! bilden är inte fejkad!)