Månad: november 2003

Det var och är en stor och viktig sak i mitt liv och jag påverkas varje dag av denna underbara flicka. Denna bild visar min mamma och Cheeta och Herman (klicka på bilden så kommer du till fotosidan och ser en större bild)

Cheeta var en liten dvärgschimpans från Liberia som fick namnet Cheeta som betyder hon på basa (ett av språken i Liberia). Cheeta kom till oss en dag, 3 månader gammal. Pappa kom bärande på en hårig liten tjej på min 2:a eller 3:e årsdag som en s.k. födelsedags present (allt för att legitimera det inför mamma antar jag). Historien om hur Cheeta kom i pappas väg kan jag inte så den får står oskriven än så länge. Det var en underbar liten schimpansfröken som var lika rädd för mamma som mamma var för henne. Stackars tjej säger jag bara och framförallt stackars mamma. Första dagarna var en ren pärs för den stora frågan var hur sköter man om en schimpans? Cheeta var väldigt liten och behövde fortfarande äta babymat för schimpanser och mammas enda råd var babyersättning. Blöjor blev en väsentlig sak för Cheeta for runt och bajsade i sprutlackerande form, överallt dessutom. Det lilla livet blev min bästa kompis och också min bebis.

Efter dom första inkörningsdagarna blev vi alla goda vänner och Cheeta lärde sig livet hemma hos familjen Wesenlund. Cheeta var med på kalas och satt vid bordet som oss andra, shopping och härjade precis som oss, promenader i barnvagn (jag fick en dockvagn och en docka med fina gröna stickade kläder och alt detta fick Cheeta ha som finkläder). Det måste ha varit en liten syn för gudarna när mamma kom med mina syskon i en vagn och jag hade min vagn med Cheeta i grönklädd och fin.

Det bästa Cheeta visste var kaviarsmörgås och nyponsoppa i nappflaska och så den enda skurtrasan mamma ägde som snuttefilt. Cheeta var som en av oss barn med samma rättigheter och också skyldigheter. Dessa skyldigheter bekom henne inte särskilt mycket för hon gjorde mer eller mindre som hon hade lust att göra ändå 🙂 Cheeta hade en bror som hette Herman och dom älskade att leka med varandra likväl som dom lekte med oss. Det finns super 8 filmer (pappa har en gång lovat att föra över dessa på video men hur det blir med den saken är ett frågetecken) när vi leker i sandlådan och Cheeta gör precis som oss barn. Hon var också en fena på att köra skrindan vi ofta satt i. Det lilla livet var otroligt stark.

Det fanns ett stort bråk mellan mamma och Cheeta nästan varje dag och det var våra rosenbuskar som aldrig fick behålla några knoppar. Cheeta åt dessa så fort dom dök upp så det enda som var av rosenbuskarna var just buskigt. Cheeta hade också en bur som fanns på tomten vid sandlådan men den var hon aldrig i men jag befann mig ofta i den och trivdes bra där enligt mina föräldrar. Schimpanser skall också bada och det skulle även Cheeta göra mellan varven och hon var nog värre i badet än vad vi barn lyckades med någon gång. Mamma lärde sig ganska snart det och sedan fick Cheeta bada ute i en tvättho. Det var enda sättet att rädda badrummet.

Min lillasyster, Ylva, var väldigt busig och full i fan och något av det bästa Ylva visste var att vika ihop vattenslangen när det skulle vattnas så att någon (en gång var det arga farfar) skulle kolla vad som var fel. Så när hon såg att någon gick fram och kikade så släppte hon upp vattenslangen. Cheeta lärde sig också detta underbar nöje och det var många underbara incidenter som hände med denna vattenslang. Schimpanser är precis som håriga små barn och det är så otroligt hur lika oss dom är eller kanske är det så att vi är lika dom.

Åren gick och när jag var ca 6,5 år skulle vi flytta till ett annat land i Afrika, Ghana, och dit fick inte Cheeta följa med. Jag minns inte hur jag kände det då men jag kan föreställa mig en otrolig sorg eftersom jag i dag när jag ser program med schimpanser i sörjer och längtar efter att få kramas och kommunicera. Jag kikar på korten från tiden med Cheeta och känner saknad. Hon sitter för alltid i mitt hjärta och är en stor del av mitt liv än idag. Var hon finns idag vet jag inte. Enligt vad som sades då skulle Cheeta och hennes bror Herman få följa med Hermans familj hem till USA och där eventuellt placeras i en zoo men om det vet jag inget, jag tänker däremot och är tom arg ibland för fria djur skall inte sitta i bur.

Det är också fel att ta fria vilda djur och placera dom i familjer för dom behöver sin flock där ute i världen. Det finns en väldigt bra ”Wildlife” resort, Chimpfunshi för utsatta schimpanser. Det finns även många andra som jobbar aktivt för att skydda dessa underbara varelser. En av dessa sidor har en bra länksamling som det går att hitta många fina sidor och räddningsprojekt. På denna sida går pengar till bevarandet av schimpanser. Du kan bidra genom att skicka vykort eller annat.

kanske är det inte meningen heller. Jag skall hitta min rätta färg så kanske jag blir nöjd. Länkarna har hamnat under länkar ovanför för det blev alldeles för mycket och rörigt som jag såg det. Jag har grejat en del på min Afrikasida men det är mycket som återstår även om jag börjar få ihop lite äpplen och päron, dvs hur jag vill att det skall bli när man väljer dom olika länderna.
Allt blir inte riktigt som planerat
och det är många gånger det vanliga, ej heller denna gång. Kryssningen i morgon för våra poäng + 415 kronor är uppskjuten några veckor. Ingen ”gök”vakt till Mannfred och stressigt. Lika bra är det för då kanske KA kan sova lite bättre. Det kändes inte ens sorgligt konstigt nog utan det kändes på något sätt rätt.
Bingo Lotto gav ingen
vinst denna lördag heller men Olsen Brothers sjöng och spelade och jag gillar faktiskt rösterna på bröderna. Jag lagade iof mat men KA fick hålla koll på siffrorna.
En urgullig grej
och det är KA´s ena brukare han var med idag. Denna kille har själv skrivit under inbjudan till julfest det gruppboendet har. Både KA och jag är välkomna och brukaren var så nöjd med att han hade skrivit under inbjudan. Dom for till Arlanda i dag och kikade på flygplanen bl.a. Där är det också tydligen nästan obligatoriskt med en starköl så det blev lite ”kuligt” under tiden där borta. KA tog inte eftersom han arbetar men kaffe gick ner. Ett litet aber med denna julfest och det är att den är samma kväll som KA´s gradering i ju-juitsun. Det blir svårt för han ”måste” vara med på julfesten också.
KA är så dålig på att uppdatera själv så en till liten go sak från ledsageriet. Nu har KA två brukare från samma gruppboende. Den ena killen har han haft sedan i somras och så har dom bett honom ta en tjej också. När KA var ute med tjejen i torsdags så var killen alldeles olycklig och sprang runt med skor fram och tillbaks i väntan på att KA skulle komma. Så när KAoch tjejen kom hem var det bara att ta en vända med killen för annat gick absolut inte.
Ibland måste bara ord
sättas på pränt för att man själv skall rycka upp sig, ta sig i kragen, fortsätta framåt osv och idag har jag varit rätt så uppåt vilket gläder mig. Orden jag skriver är för mig i första hand, ett sätt att sätta ord på känslor oftast.
Jag har skrivit det förr
och jag skriver det igen. Det finns nötter därute så man kan undra om dom är överhuvudtaget. Det är så svårt att veta om en nätperson skriver sanningen eller inte. I bland kan man gissa sig till eller se till rimligheten men det jag menar är när personer skriver saker så dom tror sig själva. Det är så sorgligt att se samtidigt så är det faktiskt fördjävligt att så sker. I vissa fall så är det tur att andra känner till saker och ting för annars vetesjutton hur den som drabbas skulle kunna råka illa ut av andra i ren okunskap.
Alltså säger jag bara och skakar på min stackars ensamma cell däruppe.
G´natt på mig, dig och andra!

särskilt när saker bara blir för mycket. Reflektioner kan ge lärdomar och jag har fått en del sådana under dom dagar som gått sedan jag sist uppdaterade. Jag är nöjd med det jag lärt mig även om det var jobbigt att liksom se sanningen. Insikterna och känslan av allt har gett mig god distans (som det känns just nu) till saker jag grunnat en hel del på. Jag faller säkerligen i gropen igen för livet är just precis en liten bergochdalbana och ibland är det uppåt och ibland mer neråt och så mellan varven går det som på räls.
Relationer och möten
med efterföljande eventuella vidare kontakter är intressant men kanske bör dom inte fås att spela en stor roll och ta en stor del av ens varande heller. Under dom senaste åren (förr levde jag på tron och inte den religiösa varianten) har dessa insikter kommit mer och mer på sin spets och där spelar det faktiskt absolut ingen roll om där finns uppsåt, illvilja, värme, äkthet eller annat sker saker inte ömsesidigt så är dom inte. Thats life och det är så i allt. Antingen så är man okej med brister och goda sidor eller så är man det inte. Det finns ju ingen som är perfekt även om det är många som gärna vill tro just det.
Bakgrunden, erfarenheter och annat som följt i den kappsäck man har präglar hur man bemöter, hur man känner och reagerar, hur man är och vad man vill med sig själv om man vet det förstås. Ryggsäcken är fylld av ens egna livserfarenheter och kanske är det även så att denna ryggsäck formar hur man är där ute i verkligheten.
Åter till verkligheten
en liten stund, kaffe!
Ett litet tillägg, denna text är inte menad varken som känga åt någon eller annat utan är mina absoluta egna tankar. Undrar du något så maila genom att klicka på mitt namn under texten.

som förevigt präglar mig och fortsätter att göra det.
Vi landade en dag i mars 1963. Jag var då ca 6 månader gammal och visste ingenting om världen utanför. Min mamma var väldigt osäker och undrade hur detta skulle gå, 19 år och inte ens kunnig i engelska.

Ja, hur det gick vet vi idag. Vi stannade kvar i Liberia till 1969 och fortsatte sedan till Ghana där vi blev till 1976.

och det har vi väl gjort så till vida att nätterna är långa och morgnarna inte ens finns förutom idag då. Skall en vända till TT och assistera. KA skall med för han skall installera våran gamla växel där. Får se om jag klarar av ”tanten” på plats.
En märklig sak
som är att i går ”morse” när jag vaknade kändes det som att jag blivit rejält slagen på revbenen på höger sida och på delar av ryggen. Där finns inte ett enda märke och jag har precis lika ont i dag plus att det också sitter på andra sidan ryggen. Fortfarande inga märken men känslan…
Lite har jag bestämt mig,
jag backar undan där jag märker att jag inte ”finns”. Det är faktiskt väldigt skönt för då finns inga förväntningar för hur man än vrider och vänder så poppar dom där förbenade förväntningarna upp. Självbevarelsedrift är bra och den borde vi alla använda oss av mellan varven.
Lycka kan vara så lite
tex. ett mail från Henkes nya familj. Det kom igår och genast satte tårarna igång helt automatiskt. Den där lille gynnaren alltså. Visst Mannfred finns där men det är inte samma sak, Henning är Henning nu och alltid och Mannfred är Mannfred. Dom har olika personlighet, är olika och gör olika och dom har även satt sin prägel på oss på samma vis som vi präglat och präglar dom.
Sedan är det väl lite som så att Henning var/är Henning och det är Henning jag saknar, sörjer och längtar efter. Jag vill inte träffa honom ännu för jag vet inte hur jag skulle reagera med att åka utan honom efter mötet. Ett saknat ”barn” ersätts inte av ett annat ”barn”. Jo det går att likna alla medlemmar som barn eftersom dom har sin plats i familjen hemma hos oss iaf.
Till TT var det visst
och nu har klockan verkligen dragit iväg. Märks det att lusten är obefintlig. Vädret är +4, fuktigt och grått.

bara sådär och fort smet den sin kos. Dagen var rätt så intensiv och effektiv. Städat, jobbat (KA), matlagat, barnbesök med blomsterkvast till KA och så kaffe och nu en liten skön stund framför datorn. Egentligen vill jag göra massor av saker och har också börjat på en ”riktig” afrikasida men den tar tid. Jag använde MT till den också men måste trixa och fixa en hel del för att få fram det jag vill få fram. Kanske blir det klart någon gång där med.
En lugn stund framför tv´n så att jag får ihop lite cigg och gärna en kopp kaffe. Kanske blir jag kliad på ryggen också om KA orkar.

till alla pappor. En liten brasklapp där, det är inte det biologiska som gör en pappa en pappa utan vad man gör utav ”pappaskapet”. Min egen får också en tanke.
Lite fixerier måste grejas
så jag skall inte sitta framför datorn just nu iaf;)

verkar vara bästa kompisar. Lika gråa och trista och lika varierande. Så här dyster, uppgiven, less, arg och allt annat negativt har jag väl aldrig känt mig vad jag kommer ihåg iaf. Konstaterade också att det nu gått dryga 6 månader sedan konkursen verkställdes och ingenting har det liksom blivit av det ännu. Vi vet ingenting om hur framtiden kan bli, får vi bo kvar eller inte? Trots gardering så kan vi inte känna oss visa om att vi får bo kvar så länge inte allt är klart.
Den totala tiden av kaos
har nu alltså varat i dryga 7, nästan 8 månader. är kommer det att vända till annat än uppgivenhet? Jag vet inte men besked vill jag ha, denna väntan tar sakt livet av oss båda här hemma. Jag har tom. börjat bita på naglarna igen och det är många år sedan men det säger en hel del.
Jag förväntar mig också
att människor menar det dom säger och när det visar sig att det inte är så så tar det hårt. Det påverkar ocskå och antagligen är jag bara alldeles för överkänslig för överlag har jag lärt mig att inte tro särskilt mycket på varken fagra ord eller det som sas är sanning. Jag går även omkring och undrar mycket över vad som verkar vara något fel men som inte sagts till mig. Där uppskattar jag hellre rakhet än denna ingenting.
Ja rent allmänt är det piss men jag följer med vädret skrev jag innan så det är inte särskilt konstigt alls. Vädret blir bättre och mitt humör likaså. Det är dimmigt ute och det är så jag känner mig, dimmig.
Verktygen till att få in
lite annat i vardagen är på upphällning och nu skall KA och jag försöka få till lite annat. Vi har en massa poäng och vi tänker unna oss en kryssning som landar på 480:- plus våra poäng. 40 timmars till Helsingfors och leva snålt men känna lyx kan vara en bra kombination.
En sak som inte är bra
heller just nu, vår misskötsel av mat, dvs. frukost och annat viktigt. Sena frukostar om än alls men vitaminerna tar vi iaf. En väldigt rolig sak är att KA gått upp i vikt, han väger bara 1 kilo mindre än mig nu fast skillnaden är nog KA´s riktiga muskler och mina muskler är i vila. Jo, jag känner mig även väldigt tjock men det hör till den allmänna olusten.
Är det något
mer negativt jag kan komma på? Vet inte men jag kommer nog på det så småningom. I sak är läget rätt okej och det svänger lite hit och lite dit. Jag gillar inte denna Carina för normala jag är faktiskt en glad prick och vart den glada pricken har tagit vägen vet jag inte alls. Alla saker som kan plussa på på minussidan gör ju det inte stora lilla fröken gör det lättare heller.
Nej nu skall jag ta en cigg och dricka lite kaffe så kanske mungiporna kan färdas en tur åt andra hållet. Förresten så är det +5 grader och fuktigt. Dimmigt skrev jag ju innan så det behöver jag inte göra igen.